Ulf Lundell och feminismen

Jag har aldrig gillat Ulf Lundell. Jag har inte direkt ogillat honom heller men det har funnits en ovilja hos mig, att ens ge honom en chans. Det har funnits något där som jag inte riktigt har kunnat sätta fingret på vad det var. Sedan blev jag ändå presenterad för hans musik och blev förälskad. Nästan så att jag blev lite sur för att jag inte hade lyssnat på honom innan. Och jag undrade verkligen varför jag inte hade gjort så eftersom han spelar sådan typ av musik som jag verkligen gillar och jag kan tänka mig att när jag ger mig på hans böcker när tid finns till det så kommer jag att tycka om dem också.

Hur som helst så är det lite tabu som feminist att tycka om Lundell. Det är synd det där tycker jag. Varför är det inte okej då? När blev Ulf Lundell symbolen för antifeminism och kvinnoförtryck? Jo, ungefär samtidigt som Karolina Ramqvist skrev en recension av en notbok Lundell hade givit ut. Jag har inte sett recensionen själv men i en intervju med Lundell i ”Bettinas Borta Bra” i SVT 2006, säger han att det bland annat stod att boken på sin höjd kunde duga till hans manliga fans att sitta och runka åt. Han svarade henne med ett brev som hon senare publicerade i boken ”Fittstim”. Lundell, i sin tur, stämde hela förlaget och i senare upplagor av boken finns brevet inte med. Tyvärr har jag en av dessa. Men enligt Katarina Ramqvist var det ett nedlåtande brev, hon skriver så här:

"Brevet började väldigt poetiskt med ’Lilla gumman’, fortsatte med ett konstfullt ’Jag föreslår att du går ut och ger lite kärlek så kanske du får en pyts du också’ och slutade med det mästerliga ’Saknas pojkvän? Du får ta och lugna ner dig’”.

Det var ju en aning onödigt kan man tycka. Och det var ju väldigt klantigt av Lundell att välja just de där orden för sitt arga brev, att han vädrade de vanligaste fördomarna mot feminister. Men samtidigt så kastade ju hon sten på honom först. Lundell kallar Ramqvist för rökrutefeminist och att hennes beteende ligger på gymnasienivå och där tycker jag att han skjuter sig själv i foten lite grann eftersom han själv betedde sig likadant tillbaka. Jag skulle vilja säga att i det här fallet så var de lika goda kålsupare bägge två. De var lika barnsliga och lika fåniga.

Men sedan var det Lundell som fick ta hela smällen. Han fick efter detta hela Sveriges feminister efter sig och blev kallad än det ena, än det andra. Det spelar ingen roll hur ofta han säger att feminismen är en av de viktigaste frågorna idag, det spelar ingen roll om han har varit tillsammans med Maria-Pia Boëthius eller hur mycket han propagerar för feminismens sak. Det är som om det där brevet har stämplat honom för alltid. Som feminist ska man inte tycka om Ulf Lundell. Sedan att en del tycker att han objektifierar kvinnor i sina texter, såväl sångtexter som romaner, må så vara att de ser det så – men det gör väl knappast en man till vare sig antifeminist eller kvinnohatare. Finns det några andra anledningar som gör att man inte får tycka om Lundell om man är feminist eller har vi rett ut det här en gång för alla nu?
Själv gillar jag Lundell. Som den feminist jag är.