En inställd spelning är också en spelning

När Ulf Lundell slutade dricka spred sig ett missnöje bland vissa beundrare och med plakat uppmanade de honom att börja supa igen. Vissa tyckte att han skrev sämre låtar andra tyckte att hans uppträdanden helt enkelt inte var lika bra då denne var nykter. Och Uffe började dricka igen och när alkoholen tillslut nog överhanden myntade denne uttrycket ”En inställd spelning är också en spelning” och jag håller med till en viss grad. En inställd spelning är mer en spelning än en katastrofal spelning av en människa som är så full att man inte ens hör vad han eller hon sjunger.

Jag tänker främst på en konsert som SVT sände för en tid sedan med den omskrivna Amy Winehouse. Det bästa hade varit ifall hon hade känt till och använt sig av Lundells uttryck. En inställd spelning hade varit att föredra. Det hela var så pinsamt att inga adjektiv räcker till för att beskriva eländet. Om jag hade varit där och om jag hade betalat för en biljett så hade jag krävt mina pengar tillbaka, alternativt envisats med att de åtminstone skulle användas till att tvångsinta den fulla/höga/galna kvinnan på scenen. Jag skulle vilja låsa in henne på Betty Ford tills hon är minst femtio år gammal.

Hennes speciella röst drunknade i sluddriga ord och trasslades in i vingliga ben. Under hela tiden jag tvingade mig själv att se på spelningen satt jag och blundade med ena ögat och det andra var halvt skyddat av en kudde så där som man gärna gör när man ser en misslyckad komedi som istället för rolig bara blir pinsam. Att höra vad hon sjöng var fullkomligt omöjligt. Och det enda som egentligen upptog min tid var att med tankekraft försöka hindra henne från att falla omkull, även om jag var fullt medveten om att spelningen inte var direktsänd. Det var nära att hon föll ett par gånger när hon vacklade omkring på scenen, det var det.

Men bara för att hon klarade sig från att ramla så betyder det ingalunda att hon klarade sig från diverse andra pinsamheter. Publiken verkade måttligt road av Amys mellansnack och jag förstår dem. Hon sluddrade att hon var full medan hon tog en klunk av något som liknande rödvin ur ett ölglas. Som om ingen redan hade listat ut att människan var långt ifrån nykter. Sedan anklagade hon publiken för att skratta åt hennes skämt enbart för att de tyckte synd om henne just för att hon var packad. Publiken sa ingenting. Jag bytte kanal. För vissa gånger är en inställd spelning mer en spelning än en spelning gjord av en alltför full artist. Ibland är en inställd spelning faktiskt att föredra.

Min stereo - Forsberg & Wiehe - Dylan på svenska

Att översätta Bob Dylans låtar till svenska kan inte vara helt lätt och att sedan dessutom ta sig an att tolka dem, det är modigt och Mikael Wiehe kan det där. Han får fram texternas kärna, får dem att låta innerliga istället för att bara pressa in dem i originalet för att få det att låta så likt som möjligt.

Framförallt är jag imponerad av Ebba Forsberg och hennes sköna röst. Hon har tidigare körat bakom bland andra Ulf Lundell men hon har även gett ut egna album innehållande riktigt bra låtar som Hold me och Walk alone. När hon sjunger Adjö Angelina (Farewell Angelina) då måste jag få tillstå att hennes tolkning faktiskt är bättre än originalet i mina öron. Så får man inte riktigt säga; att något någonsin är bättre än Dylans originalversion men jag gör det ändå. Det är något i hennes sätt att sjunga Adjö som gör låten så där innerlig och stark och det där liksom som försvinner i originalet.

Även Spanska stövlar (Boots of Spanish Leather) skulle jag vilja säga når längre in i hjärtat än vad originalet gör. Kanske att detta beror på att den här är gjord som en duett och av någon anledning är jag svag för just duetter. Sedan kan jag även tycka att sånger blir innerligare när de sjungs på svenska. Man lägger mer tyngdvikt på texten. Åtminstone jag lyssnar noggrannare. Hur som helst så är hela skivan helt klart värd att lyssna på om och om igen. Och sedan en gång till efter det.