Veckans Tina*

Det rör sig antagligen inte om samma enskilda individer, men ett par månader efter att de kämpat emot samkönade äktenskap upprörs svenska präster helt plötsligt något otroligt över Kronprinsessan Victorias önskan att tillämpa brudöverlämning vid sin vigsel. Brudöverlämning betyder alltså att bruden leds in i kyrkan, eller för all del kommunhuset, av sin far för att sedan överlämnas till sin blivande make. Den ursprungliga symboliken är så klart unken och misogyn; faderns äganderätt över dottern markeras genom att han ges rätten att överlämna henne till den som nu ska ta över förmyndarskapet. För det var ju så det var back in the days, kvinnan var en omyndig handelsvara.Men hur jag än försöker så kan jag inte bli upprörd. Brudöverlämning har aldrig varit etablerat i Sverige historiskt sett, utan är en influens från främst amerikansk populärkultur. De som väljer brudöverlämning har antagligen inte reflekterat över den symboliska betydelsen, utan lockas snarare av något slags amerikanskt Hollywood-skimmer. Omdömeslöst, så klart, men knappast ett utslag för manlig äganderätt över kvinnor. Innebörden i en handling förändras också över tid. Jag kan till exempel se en symbolik i brudöverlämning som mer har att göra med en övergång från barndomen då man står sina föräldrar närmast, till ett vuxenliv då man skapar en egen familj med den man väljer att gifta sig med. Sett ur det perspektivet skulle även brudgummen kunna överlämnas av en förälder.

Både äktenskapet och vigselakten är fulla av kvinnofientliga inslag. Får man barn innan man gift sig måste man skriva under ett faderskapsintyg. Innan dess har pappan inga juridiska rättigheter till barnet, och barnet har bland annat ingen arvsrätt. Om man däremot är gift när man får barn krävs inga intyg. I.e. en ogift kvinna är opålitlig och promiskuös medan en gift kvinna är sin makes egendom. Och även om det finns undantag så bär i princip alla kvinnor som gifter sig en vit brudklänning. Det kanske har gått svenska präster förbi, men den vita färgen symboliserar kvinnans oskuld. Jag vill inte krossa några illusioner, men en majoritet av de kvinnor som gifter sig i Sverige förlorar statistiskt sett sin jungfrulighet ungefär femton år innan de beger sig mot altaret.

Äktenskapet och vigselaktens traditionstyngda symbolik förlorar i värde först om vi tillåts omvärdera den och skapa nya traditioner. Det är så det kommer sig att vi nu för tiden låter även fallna kvnnor bära vitt och det är också därför Victoria bör kunna välja att bli överlämnad utan att Sveriges präster drabbas av moralpanik.

Om man som präst upprörs så till den milda grad över brudöverlämning bör man rimligen också vara emot alla de andra förlegade inslagen och i förlängningen äktenskapet som institution. Dessa präster borde således inte med gott samvete kunna förrätta några vigslar alls.


*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Veckans Tina*

När jag som 15-åring var i London för första gången så köpte jag en flaska Chanel Nr5 och en affisch föreställande Marilyn Monroe. Planen var väl att jag skulle utvecklas till en sån där sval och raffinerad kvinna som dricker drinkar och röker cigaretter ur munstycke. Alltså en sån kvinna som absolut inte dricker öl eller snor en snus av sin pojkvän. Nej, den här kvinnan hon har inte ens någon pojkvän, hon har älskare. Plural. Tänkte jag.

Men någonstans på vägen blev jag feminist och insåg dessutom att jag tycker mycket bättre om öl än om drinkar. Jag förstod att det där svala och raffinerade uppnåddes på bekostnad av en frihet och självständighet som jag värderade mycket högre. Jag vill bli full på Sofiero och äta kebab i sängen dagen efter, och åt helvete med den som försöker stoppa mig.

Mitt 15-åriga jag skulle få djup ångest om hon såg mitt snart 30-åriga jag, men det skiter mitt 30-åriga jag fullständigt i. Och Chanel Nr5 luktar ju för fan gammal kärring.



*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Veckans Tina*

De svenska högskolorna och universiteten har rankats. Jag har skrivit en debattartikel om mina upplevelser av Högskolan i Gävle. De har svarat. Och jag har sedan svarat dem. Läs!

http://gd.se/kultur/debatt/1.1937430-understimulerande-

http://gd.se/kultur/debatt/1.1942816-urank-och-kvaliteten-i-lararutbildningen

http://gd.se/kultur/debatt/1.1950794-battre-vara-nojd-an-att-kunna-nagot-


*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur. Idag är det tisdag.

Veckans Tina*

Idag har jag haft mycket att göra och försummat mitt arbete som gästbloggare. Som tröst för er, och för att det är enkelt för mig, så får ni därför smygläsa min recension av ett framträdande med Tommy Körberg, som publiceras i morgondagens Gefle Dagblad!

När jag såg Ronja Rövardotter för första gången drabbades jag av en förälskelse så intensiv att den håller i sig ännu, drygt tjugo år senare. Han var lång, mörk, hårig och spelades av Ricky Bruch. Det hela är mycket freudianskt och Rövarsången har således haft en speciell plats i mitt hjärta ända sedan dess. Jag är så otroligt tacksam att Tommy Körberg INTE valde att sjunga den under sin musikaliska helafton på Konserthuset, för Rövarsången hade i så fall transformerats från erotiskt stimulus till något som istället skulle få mig att rysa av obehag. Likt en av Pavlovs hundar skulle jag krypa ihop och darra vid ljudet av första tonen.

Visst, Körberg har en gudomlig röst och han sjunger på det där sättet som gör att det låter så enkelt, som om ansträngningen ligger i att hålla tillbaka, att vara tyst, för när munnen öppnas är det som om ljudet bara släpps ut. Han behärskar visor och musikalnummer, och sjunger Jaque Brel med samma självklarhet som han sjunger Bellman eller Björn och Benny. Allt görs dessutom med en känsla och intensitet som är unik i Sverige. Det är klockrent, helt enkelt, utan att kännas så där polerat som det gör ibland med stora vokalister. Ja, jag kan till och med gå så långt som att säga att det är hänförande, och när han han i slutet av föreställningen sjunger Anthem så kan jag nästan inte andas.

Men tyvärr, visar det sig, är Tommy Körberg inte bara en magnifik sångare. Han är också ett riktigt jävla asshole. Det första plumpa sexskämtet kommer efter ungefär fem minuter, och efter det ägnas i princip allt mellansnack åt att raljera över hur fula, äckliga, lömska och allmänt beräknande olika kvinnor är. Kontrasten till låttexterna, som oftast handlar om flickor, älskarinnor och nymfer är fascinerande.

Jag har aldrig sett en intervju med honom, och jag har inte heller sett honom i Stjärnorna på slottet, så jag hade inte direkt några förutfattade meningar om honom. Men inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig det här. Varför är han tvungen att trava runt på scenen, med ett kroppsspråk likt Vanheden, och frusta fram det ena vidriga ”skämtet” efter det andra? Varför kan han inte bara hålla snattran mellan låtarna? Varför?

Det är som om Körberg under två timmar, gång på gång, svingar sin kulturpenis rakt i huvudet på mig. Jag känner mig så smutsig.




*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Veckans Tina*

Det finns ju en idé om att alla kvinnor alltid ska känna solidaritet med varandra och förenas i ett universellt systerskap. Ha! Skulle inte tro det. Få saker är lika provocerande med att vara född med en snippa, som att ständigt behöva vara en representant för alla andra med samma könstillhörighet. Allt en kvinna gör, gör hon i egenskap av sitt kön. En man däremot, han tillåts vara en egen individ och om han representerar någon, då är det hela mänskligheten, inte bara den manliga hälften.

Den här gränsöverskridande lojaliteten man förväntas känna med alla andra kvinnor resulterar i att utrymmet för kritik blir minimalt. För om en kvinna kritiserar en annan kvinna, om man sviker dessa heliga band, då är man en könsförrädare. Även om syftet var att framföra konstruktiv kritik, så är svaret nästan alltid att man är avundsjuk. Och vad ska man säga då? Om all kritik kan avfärdas med att man bara är avundsjuk, att det är det enda motivet, då finns det inte särskilt mycket förhandlingsutrymme längre.

På internet, inte minst på bloggar, finns enorma möjligheter till diskussion och konstruktiv kritik. Men om kritiken framförs av en kvinna, riktad mot en annan kvinna, så är genast någon där och försöker förminska det som sagts genom att kalla det avundsjuka eller missunnsamhet.

Ingenting är lika hämmande för tanken som att kategoriskt avfärda all kritik. Det är dags för kvinnor att inse att kritiska ord bara är just detta, inte en del av en konspiration för att typ steal your man.




*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Veckans Tina*

Julia Skott skriver klokt och intressant om det mesta. Nu har hon startat ett nytt projekt som jag tycker att ni ska läsa om här (ja, ni bör ju så klart läsa hennes vanliga blogg också)! Kilon, centimetrar och BMI säger inte alltid så mycket, utan riskerar istället att bli en siffra man lite tvångsmässigt jämför med andra. Skott planerar att visa hur två personer med samma BMI eller samma vikt, kan se helt olika ut. Bra va!





*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Veckans Tina*

Jag kollade på Desperate Housewives för ett par dagar sedan och nu har det flyttat in en före detta strippa i kvarteret. En fallen kvinna, hemska tanke. En av Lynettes söner passade på att ta tillfället i akt och föreslog att hon, mot betalning, skulle ha sex med honom. Även om Desperate Housewives är en superamerikans serie på många (de flesta) sätt, så brukar de ändå lära oss något fint i varje avsnitt, typ att man inte ska skämmas för sin etniska tillhörighet, ha sex med sina vänners män eller diskriminera bögar, och nu kände jag att de laddade upp för att lära oss att respektera kvinnor. Åh, vad fint, tänkte jag, de kommer att förklara att en kvinna som tar av sig kläderna inte nödvändigtvis är en hora. Kanske kommer de till och med att läxa upp sexköpspojken och lära honom att respektera ALLA kvinnor!

Men så blev det så klart inte. Sensmoralen visade sig vara att det är förnedrande för MANNEN att tro att han behöver köpa sex. Okej, det är väl förnedrande att känna att man behöver betala för kärlek/närhet/hanku panky, men är det inte lite mer förnedrande att bli erbjuden att bli köpt? Borde inte sensmoralen vara att alla kvinnor har rätt till sin egen kropp och att ingen ska utgå från att de kan köpa en annan människa? Eller kräver jag för mycket nu?


*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Veckans Tina*

Det värsta jag vet är tjejer som tjatar om att de mycket hellre hänger med killar än med andra tjejer. De gnäller om att tjejer bara pratar skit om varandra och så definierar de sig själva som ”jeanstjejer”, alltså en tjej som är easygoing och hellre har jeans på sig än fåniga tjejkläder.

Varför vill man plocka poäng genom att utmåla sig själv som ”en av grabbarna”? Det blir ju så uppenbart att man tycker att det är självklart att killar och deras egenskaper värderas mycket högre. Det mest tragiska är att det funkar. För en tjej som hellre umgås med killar, det måste ju vara en sån där lättsam och härlig tjej som aldrig har PMS, och det gillar man ju.

Den här härliga jeanstjejstypen är extremt vanlig på film. För att publiken verkligen ska förstå varför huvudpersonkillen blir kär i huvudpersontjejen så gör man henne till en jeanstjej. What's not to love?

Men om de här stereotypa killegenskaperna är så jäkla åtråvärda, så tycker jag att huvudpersonkillen kan bli tillsammans med en av sina killkompisar istället. Han är garanterat jättegrabbig och mysig. Men det blir kanske lite väl...bögigt. Hemska tanke.

*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Välkommen Tina Hemmingsson!

Varje måndag kommer kulturskribenten och Bakteriekulturs chefsredaktör Tina Hemmingsson att gästblogga här i ”Enkel men komplicerad – kultur”. Det tycker vi ska bli hur roligt och spännande som helst. Start i morgon, Internationella kvinnodagen.

Till dess; kolla in Bakteriekultur magasin!