Veckans Tina*

Det finns ju en idé om att alla kvinnor alltid ska känna solidaritet med varandra och förenas i ett universellt systerskap. Ha! Skulle inte tro det. Få saker är lika provocerande med att vara född med en snippa, som att ständigt behöva vara en representant för alla andra med samma könstillhörighet. Allt en kvinna gör, gör hon i egenskap av sitt kön. En man däremot, han tillåts vara en egen individ och om han representerar någon, då är det hela mänskligheten, inte bara den manliga hälften.

Den här gränsöverskridande lojaliteten man förväntas känna med alla andra kvinnor resulterar i att utrymmet för kritik blir minimalt. För om en kvinna kritiserar en annan kvinna, om man sviker dessa heliga band, då är man en könsförrädare. Även om syftet var att framföra konstruktiv kritik, så är svaret nästan alltid att man är avundsjuk. Och vad ska man säga då? Om all kritik kan avfärdas med att man bara är avundsjuk, att det är det enda motivet, då finns det inte särskilt mycket förhandlingsutrymme längre.

På internet, inte minst på bloggar, finns enorma möjligheter till diskussion och konstruktiv kritik. Men om kritiken framförs av en kvinna, riktad mot en annan kvinna, så är genast någon där och försöker förminska det som sagts genom att kalla det avundsjuka eller missunnsamhet.

Ingenting är lika hämmande för tanken som att kategoriskt avfärda all kritik. Det är dags för kvinnor att inse att kritiska ord bara är just detta, inte en del av en konspiration för att typ steal your man.




*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Veckans Tina*

Jag kollade på Desperate Housewives för ett par dagar sedan och nu har det flyttat in en före detta strippa i kvarteret. En fallen kvinna, hemska tanke. En av Lynettes söner passade på att ta tillfället i akt och föreslog att hon, mot betalning, skulle ha sex med honom. Även om Desperate Housewives är en superamerikans serie på många (de flesta) sätt, så brukar de ändå lära oss något fint i varje avsnitt, typ att man inte ska skämmas för sin etniska tillhörighet, ha sex med sina vänners män eller diskriminera bögar, och nu kände jag att de laddade upp för att lära oss att respektera kvinnor. Åh, vad fint, tänkte jag, de kommer att förklara att en kvinna som tar av sig kläderna inte nödvändigtvis är en hora. Kanske kommer de till och med att läxa upp sexköpspojken och lära honom att respektera ALLA kvinnor!

Men så blev det så klart inte. Sensmoralen visade sig vara att det är förnedrande för MANNEN att tro att han behöver köpa sex. Okej, det är väl förnedrande att känna att man behöver betala för kärlek/närhet/hanku panky, men är det inte lite mer förnedrande att bli erbjuden att bli köpt? Borde inte sensmoralen vara att alla kvinnor har rätt till sin egen kropp och att ingen ska utgå från att de kan köpa en annan människa? Eller kräver jag för mycket nu?


*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Veckans Tina*

Det värsta jag vet är tjejer som tjatar om att de mycket hellre hänger med killar än med andra tjejer. De gnäller om att tjejer bara pratar skit om varandra och så definierar de sig själva som ”jeanstjejer”, alltså en tjej som är easygoing och hellre har jeans på sig än fåniga tjejkläder.

Varför vill man plocka poäng genom att utmåla sig själv som ”en av grabbarna”? Det blir ju så uppenbart att man tycker att det är självklart att killar och deras egenskaper värderas mycket högre. Det mest tragiska är att det funkar. För en tjej som hellre umgås med killar, det måste ju vara en sån där lättsam och härlig tjej som aldrig har PMS, och det gillar man ju.

Den här härliga jeanstjejstypen är extremt vanlig på film. För att publiken verkligen ska förstå varför huvudpersonkillen blir kär i huvudpersontjejen så gör man henne till en jeanstjej. What's not to love?

Men om de här stereotypa killegenskaperna är så jäkla åtråvärda, så tycker jag att huvudpersonkillen kan bli tillsammans med en av sina killkompisar istället. Han är garanterat jättegrabbig och mysig. Men det blir kanske lite väl...bögigt. Hemska tanke.

*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Min Bokhylla - Bitterfittan

”Det är en ful januarimorgon och jag sitter på planet till Teneriffa. Jag är så förbannat trött, så ful, så jävla arg. Nej inte arg, irriterad. Jag är så jävla irriterad. På allt men mest på mig själv och det gör mig iskall. Jag har varit arg så länge nu. En cementerad grå massa som gör mig stel. Som får mig att vilja dricka för mycket vin och glömma allt som är fult. Som januarimornar
Jag har alltid hatat januari.
Jag sitter på planet och läser Rädd att flyga och försöker bli mild i sinnet, kanske rent av lycklig en liten stund?
Jag är bara trettio, men ack så bitter. En riktig bitterfitta faktiskt.
Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. Jag drömde bara om kärleken som alla andra. Men en misstanke, som kanske är en insikt, har börjat gro i mig och den skaver djupa, variga sår: Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar” Ur ”Bitterfittan” av Maria Sveland

Maria Sveland är smart, jag gillar henne. För det första så har hon skrivit en roman som egentligen inte liknar en roman så mycket som det liknar ett feministiskt manifest, men den kallar sig roman. Det är smart, romaner intresserar fler människor än vad ett feministiskt manifest gör. En roman kan alla läsa, inte bara tråkfeminister och andra ruggugglor som inte har något liv utan sitter och läser feministiska manifest hela dagarna och gnäller över orättvisor som egentligen inte existerar. (För det är väl det alla feminister gör? Så ser de ut som skräp också, allihop. Egentligen är de bittra över att de aldrig får sex, egentligen är det där skon klämmer, det säger alla karlakarlar och grabbgrabbar i alla fall. Men om feministerna bara slutade gnälla på allt, gick ner något kilo, sminkade sig och skaffade sig större bröst då skulle nog de också få ha sex ibland och då skulle de inte vara lika bittra längre. Då skulle allt vara frid och fröjd, rosa blommor och snurrande solar och allt var jämlikhet heter, skulle vara glömt).

För det andra har hon döpt boken till ”Bitterfittan” vilket i sig är nära på genialiskt. Då är det kanske några som inte ens förstår att den är feministisk. Så lyckas hon använda ett vanligt (tyvärr) skällsord och göra det till sitt så i slutet av boken känns det okej att säga att man är en bitterfitta, precis som Sara, i boken. Romanen innehåller bittra sanningar som det känns bra att någon annan också har tänkt på fast det är sådant som gör en arg. Som åtminstone gör mig arg. Vissa saker visste jag sedan förut men andra saker är helt nya sanningar. Särskilt handlar ”Bitterfittan” om jämställdhet i parrelationer, vilket gör den ännu mer intressant för det är ju som hon frågar sig: ”Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dem vi älskar?” Hon tar upp fakta som jag tycker kan vara värt att belysa lite extra som till exempel:

”En rapport från socialstyrelsen visar att när kvinnor blir sjuka är risken att äktenskapet spricker mycket större än när männen blir sjuka. Kvinnor som får livmodercancer råkade dubbelt så ofta ut för skilsmässa jämfört med friska kvinnor.
För män med prostatacancer däremot, var förhållandet det omvända. De löpte mindre risk än friska män att gå igenom en skilsmässa.”

”Det är fler kvinnor än män som donerar sina organ, men det är fler män än kvinnor som tar emot organen. Detta faktum var så nedslående att en forskare i socialmedicin ska undersöka om det handlar om samma sorts könsdiskriminering som gör att män oftare får dyrare medicin än kvinnor.”

Hon tar även upp att kvinnor som skiljer sig mår bättre än män som skiljer sig. Medan kvinnan blomstrar, upptäcker männen hur ensamma de är. ”Hur dålig relation till barnen de har, hur få vänner de har, eftersom det är frun som tagit hand om vännerna och släktingarna medan han jobbade och gjorde karriär.” Hon konstaterar även att: ”Mäns överordning kostar även för dem själva. Bakom varje framgångsrik man står en kvinna med trötta ben och migrän. Och bakom varje framgångsrik kvinna finns en skilsmässa.”

Jag avundas Maria Sveland. Jag avundas henne för att hon vågar. Samtidigt blir jag arg för det ska väl inte behövas mod för att skriva en roman som handlar om något som egentligen borde vara självklart. Jag tycker att alla borde läsa ”Bitterfittan”. Det är en viktig bok. En bok som ökar medvetenheten samtidigt som den faktiskt roar. Även om man inte är feminist.

Fröken Sverige

Jag såg precis på ”Genusmaskineriet” som är ett program från UR som visas i Svt. I kvällens avsnitt intervjuades, den för tidpunkten aktuella, Fröken Sverige. Hon hävdade att tävlingen inte har något med utseende att göra utan att det handlar om framåtanda och om det som finns inuti. Medan hennes röst med dessa ord spelades i bakgrunden fick man ironiskt nog se hur hon blev fotograferad iklädd olika outfiter i en rulltrappa.

Jag kanske är inskränkt och fördomsfull men nog handlar väl fröken Sverige om utseende? Om det inte är så, varför ser alla likadana ut?

Personligen tycker jag att alla sådana här Fröken-tävlingar från Sverige till världen och universum är något förlegade. Förövrigt har jag alltid undrat vad skillnaden är mellan de två senare. Får utomjordingar, om de vill, också ställa upp och tävla i fröken universum och om så är fallet, vem bestämmer då vad som är snyggt?

Ytterligare en man i Svenska Akademien

Anders Olsson, författare och professor i litteraturvetenskap, är nu invald för stol nummer fyra i svenska akademien, alltså ytterligare en man. Kanske inte helt oväntat. Könsfördelningen i svenska akademien är alldeles för ojämn, fyra kvinnor och tolv män. Fyra kvinnor och tolv män. Jag kände att jag ville upprepa det. Egentligen känner jag för att upprepa det ännu en gång, men jag hejdar mig.

Inget illa mot Anders Olsson, men visst hade det varit mer spännande om de hade valt in en kvinna istället, jämnat ut fördelningen lite. Det känns allt för tråkigt att vi till och med ska få stå tillbaka inom kulturen.

Ulf Lundell och feminismen

Jag har aldrig gillat Ulf Lundell. Jag har inte direkt ogillat honom heller men det har funnits en ovilja hos mig, att ens ge honom en chans. Det har funnits något där som jag inte riktigt har kunnat sätta fingret på vad det var. Sedan blev jag ändå presenterad för hans musik och blev förälskad. Nästan så att jag blev lite sur för att jag inte hade lyssnat på honom innan. Och jag undrade verkligen varför jag inte hade gjort så eftersom han spelar sådan typ av musik som jag verkligen gillar och jag kan tänka mig att när jag ger mig på hans böcker när tid finns till det så kommer jag att tycka om dem också.

Hur som helst så är det lite tabu som feminist att tycka om Lundell. Det är synd det där tycker jag. Varför är det inte okej då? När blev Ulf Lundell symbolen för antifeminism och kvinnoförtryck? Jo, ungefär samtidigt som Karolina Ramqvist skrev en recension av en notbok Lundell hade givit ut. Jag har inte sett recensionen själv men i en intervju med Lundell i ”Bettinas Borta Bra” i SVT 2006, säger han att det bland annat stod att boken på sin höjd kunde duga till hans manliga fans att sitta och runka åt. Han svarade henne med ett brev som hon senare publicerade i boken ”Fittstim”. Lundell, i sin tur, stämde hela förlaget och i senare upplagor av boken finns brevet inte med. Tyvärr har jag en av dessa. Men enligt Katarina Ramqvist var det ett nedlåtande brev, hon skriver så här:

"Brevet började väldigt poetiskt med ’Lilla gumman’, fortsatte med ett konstfullt ’Jag föreslår att du går ut och ger lite kärlek så kanske du får en pyts du också’ och slutade med det mästerliga ’Saknas pojkvän? Du får ta och lugna ner dig’”.

Det var ju en aning onödigt kan man tycka. Och det var ju väldigt klantigt av Lundell att välja just de där orden för sitt arga brev, att han vädrade de vanligaste fördomarna mot feminister. Men samtidigt så kastade ju hon sten på honom först. Lundell kallar Ramqvist för rökrutefeminist och att hennes beteende ligger på gymnasienivå och där tycker jag att han skjuter sig själv i foten lite grann eftersom han själv betedde sig likadant tillbaka. Jag skulle vilja säga att i det här fallet så var de lika goda kålsupare bägge två. De var lika barnsliga och lika fåniga.

Men sedan var det Lundell som fick ta hela smällen. Han fick efter detta hela Sveriges feminister efter sig och blev kallad än det ena, än det andra. Det spelar ingen roll hur ofta han säger att feminismen är en av de viktigaste frågorna idag, det spelar ingen roll om han har varit tillsammans med Maria-Pia Boëthius eller hur mycket han propagerar för feminismens sak. Det är som om det där brevet har stämplat honom för alltid. Som feminist ska man inte tycka om Ulf Lundell. Sedan att en del tycker att han objektifierar kvinnor i sina texter, såväl sångtexter som romaner, må så vara att de ser det så – men det gör väl knappast en man till vare sig antifeminist eller kvinnohatare. Finns det några andra anledningar som gör att man inte får tycka om Lundell om man är feminist eller har vi rett ut det här en gång för alla nu?
Själv gillar jag Lundell. Som den feminist jag är.