Gå se!

Popkonstnären Ed Rusha ställer just nu ut på Moderna Museet. Helt klart en utställning man måste se, den enda nackdelen är att man vill ta med sig hälften av tavlorna hem och låta dem pryda varenda ledig yta av vardagsrumsväggen.

Guernica

Mellan två vakter, två trappor upp i sal sex på Museo National Centro De Arte Reina Sofia i Madrid hänger Pablo Picassos gigantiska målning ”Guernica”. Museets mest värdefulla och berömda verk. Picassos svartvita tolkning av det spanska inbördeskriget, med bombningen av den baskiska staden Guernica som utgångspunkt. Jag är särskilt förtjust i hästen. Men hela tavlan är underbar och det kändes på något vis så himla löjligt stort att se den live.



Förvånande nog fick man fota inne på just där här museet, så länge man inte använde blixt. I sal 6 fick man däremot inte ta några kort så vi smygfotade utanför, in.

En vän till ett bra pris

Visste ni att om man är under trettio kan man bli vän med Moderna Museet för bara 250 kronor per år? Det kan man. Om man är över trettio kostar det nästan det dubbla. Jag antar att det är ett sätt att uppmuntra unga att kultivera sig. Även om en del (över trettio) hävdar att man slutar vara ung vid tjugofem. Senast.

Det är en fin och ömsesidig vänskap. Inte bara får man under året fritt inträde till Moderna, man har även fri tillgång till bland annat Nationalmuseum, Bonniers Konsthall och Magasin 3 Stockholm Konsthall. Och man kan förvänta sig inbjudningar till vernissager, fester, konstkurser, konserter med mera. Med mera!

Man kan kanske tycka att prisskillnaden är lite orättvis. Men jag är inte man. Inte i år åtminstone. I år studsar jag glatt iväg och köper mig vänskap.

Moderna museets vänner.

Lee Lozano

Moderna museet ställer ut Lee Lozano och för en gångs skull har en tillfällig utställning fått ungefär så mycket plats som man vill att den ska ha. Sådär så att man verkligen kan gå runt. Och titta på könsorgan. För det var mest könsorgan den här utställningen bestod av; könsorgan, bröst och obscena ord. Fast jag gillade det. Jag gillade att en amerikansk kvinna i början av sextiotalet ställde sig i centrum och konstaterade att "Let them eat cock". Provocerande, vågat, modigt. Och roligt!

Själv blev jag särskilt förtjust i "En värld av fallosar" från hennes tid i New York. Intressanta var även de textbaserade verken som hon ägnade sig åt under den senare delen av sextiotalet, efter avslutat måleri. Och det är inte bara för den snygga handstilens skull eller för att hon skrev saker som "I am not angry at anyone or anything but I feel Rage." Många av idéerna var riktigt roliga.Det här är den mest omfattande Lozano-utställningen som någonsin har ägt rum och är man i Stockholm mellan nu och den 25:e april så bör man absolut inte missa den.

Bild från Moderna Museet

Dumpningsbrevet

Kobra kan vara det bästa och mest informativa programmet när det gäller kultur. Man får alltid veta intressanta saker som man inte hade vetat annars. Dessutom får man veta sådana där saker som man faktiskt gärna vill veta, även om man inte visste om det innan man visste om det, så att säga.

Alldeles nyss såg jag ett reportage om den franska konstnären Sophie Calle. Hon blev dumpad, av mannen hon träffade, via ett mail. Av det mailet bestämde hon sig för att göra ett konstverk, vilket hon har sysslat med de senaste åren. Hon har låtit 107 kvinnor, alla experter inom olika områden, tolka och besvara mailet. Och genom att jobba med brevet så har hon liksom som vänt lite på rollerna, tagit sig ur offerrollen och använt arbetet med brevet som terapi. Och tillslut blev verket större än själva relationen någonsin var. Det är en rätt häftig idé. Jag undrar vad den före detta pojkvännen tycker om utställningen som analyserar sönder hans dumpningsbrev. Fast å andra sidan är det inte första gången Sophie Calle gör något liknande så han borde kanske ha anat vad som skulle komma.

Delar av utställningen, som heter Take care of yourself, går att se här, om man står ut med den dåliga kvalitén. Brevet kan man läsa på Kobras hemsida och hela intervjun med Sophie Calle kan man se här. Och vill man se hela utställningen i verkligheten, då får man ta sig till Paris.

LaChapelle i Sverige

Jag såg i kulturnyheterna en intervju med konstnären och fotografen David LaChapelle som ställer ut på Factory i Nacka från den 12:e april till den 5:e maj. I utställningen ingår fotografier föreställande bland andra Madonna, Uma Thurman och Paris Hilton. Det låter rätt tråkigt om man inte är så mycket för kändisar. Men om man lägger till att David LaChapelles konst ofta är politisk och tar upp bland annat den galna kommersialismen och klimatfrågor, samt att hans återkommande grundton är att konsumering gör oss olyckliga, så känns han genast mer intressant. There's more to the picture than meets the eye, så att säga. Och om man inte vet vem LaChapelle är så förstår man ändå att det inte är simpla kändisbilder det talas om här. Utställningen som innehåller tjugo års arbete på tvåtusen kvadratmeter kan vara riktigt rolig att se. Den gör det åtminstone väldigt lockande att boka en tågbiljett till huvudstaden inom kort (samt förbanna mig själv lite för att jag inte bor där saker händer).

Besök David LaChapelles hemsida här.

En annorlunda konstnär

Jag såg en intervju i Kobra med den danska konstnären Thomas Altheimer. En väldigt speciell man vars livsuppgift är att provocera och utföra minst sagt annorlunda konstaktioner, som att till exempel introducera en europeisk kandidat i det amerikanska valet. Det var en väldigt sevärd och intressant intervju och Thomas Altheimer verkar vara en man med visioner, storhetsvansinne och mycket skön humor.

Se intervjun här.

Hur många konstnärer behöver ett samhälle?

I måndags ställde man sig den frågan i Kulturnyheterna. Enligt högskoleverket finns det idag 15 000 människor i Sverige med Konstnärlig högskoleutbildning och om tio år beräknas den siffran stiga med 5 000 personer, medan efterfrågan på konst inte alls kommer att öka.

Av alla yrkeskategorier så är det konstnärer och journalister som har de sämsta framtidsutsikterna enligt högskoleverkets rapport. Ungefär 30% av de utbildade får en tjänst inom det område de är utbildade till, 15% blir egenföretagare medan resten sysslar med något annat, de jobbar till exempel inom vården eller i butik. Den sistnämnda kategorin har alltså (oftast) tagit lån på flera hundratusen som de inte har någon egentlig nytta av.

Fast sedan förstår ju jag också att det inte handlar så mycket om efterfrågan som det handlar om ifall man kan leva på det man gör eller inte. Kanske får man som konstnär, eller för all del även som skribent, räkna med att ha ett vanligt jobb och syssla med det man är utbildad till på sidan av. Frågan är då; är det fortfarande värt lånet med de höga räntorna?

Men samtidigt kan jag inte se att man skulle spola sina drömmar bara för att sannolikheten att man kan leva på dem inte är så stor, man går alltid in i en utbildning med tanken att man själv är en av dem som kommer att lyckas. Å andra sidan tänker förmodligen alla så och ändå är det 65% som faller bort. Men i slutändan handlar det väl ändå om att trivas med livet, oavsett vad man gör.

Vem har rätt att censurera konsten?

Fateme Gosheh är en iransk konstnär numera bosatt i Sverige. Hon har bland annat skildrat kvinnors utsatthet i sitt forna hemland i dokumentärfilmen ”Dans under vita lakan”. Hennes konst anses provokativ, hennes målningar är kritiska mot Islam medan hennes fotografier är kritiska mot den syn västvärlden har på muslimer. När hon ställde ut sina tavlor på Liljevalchs 2002 var det inte mindre än sex muslimska organisationer som polisanmälde salongen och henne för hets mot folkgrupp. Den åttonde mars ställer Fateme Gosheh ut sina verk i ett galleri i New York men det är långt ifrån alla tavlor som har godkänts för utställningen. Många av hennes tavlor har aldrig visats och kommer kanske heller aldrig att göra det.

40% av landets kommunpolitiker vill kunna stoppa kultur som de anser är religiöst kränkande. Jan-Olof Montelius är en av de politiker som vill ha möjlighet att stoppa konst som politiker anser vara ”fel” av diverse anledningar. Han menar att vi förvisso har yttrandefrihet i Sverige men säger samtidigt att med den kommer även en skyldighet. Men jag tycker att han säger emot sig själv där, det är väl konstnärens skyldighet i så fall – inte hans. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth däremot tycker inte att politiker ska kunna stoppa konsten. Hon anser att konsten ska vara fri. Och hur skulle konsten egentligen se ut om den inte var fri?

Själv tycker jag inte att Fateme Goshehs tavlor borde blir ”tystade”. Det är inte allt för ofta man ser den där viljan att kämpa för något inom kulturen nu för tiden och när det väl dyker upp så ska det väl inte tystas det ner. Fateme Gosheh kämpar för yttrandefriheten och för konstens frihet genom att väcka debatt om Islam och inte bara Islam utan även om västvärldens syn på muslimer. När hon, i svt:s Kulturnyheterna, får frågan om varför hon vill kränka med sin konst svarar hon helt enkelt att det inte är hennes mening att kränka, utan att hon vet hur det är att vara kvinna i ett muslimskt samhälle och det är det hennes konst visar. Så, ska man tysta henne då? Om det hon anser sig visa är sanningen, vem har då rätt att stoppa henne? Vem har rätt att censurera konsten?

Avgör själv vad du tycker om hennes konst här.

Galleri Nödutgång

I dagarna slår ett nytt galleri upp portarna i Gävle, Galleri Nödutgång. Initiativtagarna är Kulturkollektivet Bakteriekultur, vilket förövrigt är det roligaste namnet på ett kulturkollektiv någonsin. Galleriet kommer att finnas till inuti kulturkiosken så det kommer att vara som ett galleri i galleriet. Detta är en chans för unga oetablerade konstnärer att synas. Just nu håller de på att boka utställare för 2008. Är du intresserad av att ställa ut, har frågor eller bara är intresserad av att veta mer kontakta Galleri Nödutgång: gallerinodutgang@hotmail.com