Hejdå och välkommen

Det är ju inte så många som läser den här bloggen. Jag tror inte att någon tittar in här regelbundet och jag har varit väldigt dålig på att uppdatera den. Jag har insett och bestämt mig för att jag inte orkar eller vill hålla två bloggar igång. Därför klämmer jag numer in nöje och kultur-relaterade saker på vardagsbloggen. Den handlar mest om nöje och kultur nu för tin i alla fall (med några personliga undantag). Och nu lovar jag att det ska bli lite mer bokprat också.

Så hejdå och välkommen HIT.

Att skratta eller inte skratta

I fredags såg jag "Fadern" (tänkte på den pyttelilla namnändringen) på Stockholms stadsteater. "Fadren", en fruktansvärt tragisk historia skriven av August Strindberg. Huvudrollen, den här gången, innehas av Kjell Bergqvist. Felcastad eller missförstådd, det är frågan. För det känns ju lite märkligt när människor skrattar åt den här tragedin. Skrattar åt sådant som inte är roligt bara för att det sägs av en skådespelare som vi är vana at se i komedier? Jag vet inte men pjäsen handlar om en man som blir galen, om en fru (Eva Röse) som gör allt hon kan för att förstöra hans liv. En missförstådd relation och trasiga människor. En dotter som slängs mellan de två föräldrarnas olika viljor. (En dotter som förövrigt spelas ganska dåligt av Josefin Ljungman.)

Det är en bra pjäs. Strindberg blir sällan dålig, det kanske låter uppblåst att säga men så är det. Skådespeleriet, med undantaget Josefin Ljungman, är topp. Jag, för min del, tycker att Kjell Bergqvist lyckas med att spela en roll utan att göra sig rolig. Varför folk ändå skrattar går över mitt förstånd. Kanske är det jag som inte förstår att Fadren nu mer är en komedi.

Radhusdisco

Morgan Larsson är programledare för Christer i P3. Jag har alltid gillat det programmet. Och utan att ha tänkt allt för mycket på det så har jag även gillat Morgan Larsson. Jag antar att det var därför jag genast blev nyfiken på hans debutroman ”Radhusdisco”. Dessutom tycker jag väldigt mycket om den här typen av roman som ”Radhusdisco” är. Man kan kalla det ”Nostalgi”-roman.

Boken handlar om Morris. Morris växer upp i Trollhättan på åttiotalet och man får följa honom genom lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. Med alla de våndor och härligheter som sammankopplas med att växa upp. Och även om jag själv ligger några år efter i tiden och dessutom är av ett annat kön så var igenkänningsfaktorn stor. Lyckan när familjen hyrde en Moviebox! Osäkerheten vid första kyssen. Indelningarna i klassen. Allt det där som man själv gick igenom går Morris igenom, och lite till. Jag satt aldrig och oroade mig för att förhuden skulle fastna i ollonet, till exempel.

Det är en härlig bok. Riktigt härlig. En bok att bli glad av. I början tänkte jag att man kanske skulle kunna jämföra den med Torbjörn Flygts ”Underdog” men sedan insåg jag att de egentligen inte alls är likadana. Morgan Larssons bok har en mycket lättsammare ton och även om hans bok tar upp klasskillnader så är det aldrig någonting centralt, som hos Flygt. Personligen tycker jag mer om ”Radhusdisco” än om ”Underdog”. Jag gillar att den just för att den är lättsam, att den håller sig till de förhållandevis enkla uppväxtproblemen. Och stundtals får den en att längta tillbaka till tiden då man var kär i tre killar samtidigt.

”Radhusdisco” får 4 Minnor av 5 möjliga.

Boktipset

Såhär hundra år efter alla andra finns jag nu på Boktipset.se. Det är minst sagt svårt att minnas allt man någonsin har läst. Särskilt när ens fysiska bokhylla ligger nerpackad i kartonger i en källare tjugo mil härifrån. Men jag kämpar med minnet och sakta men säkert bygger jag upp min virtuella bokhylla. Besök gärna!

Kapten Corellis mandolin

Är det någon som råkar ha "Kapten Corellis mandolin" att låna ut eller sälja, alternativt vet var man kan få tag på den? Boken alltså, inte filmen. Helst på pocket. Den är definitivt slut på förlaget och jag har inte hittat den på antikvariat.

King

Stephen Kings klassiker har kommit i nyutgåvor i form av storpocket. Jag plockade åt mig tegelstenen Pestens tid. 1229 sidor och otymplig som ingen annan, förutom kanske Det. Men den var helt klart värd otympligheten. Stephen King var bättre förr, när han skrev sina tegelstenar. Jag läste en av hans nyare verk för inte så länge sedan, Signal, och den går inte ens att jämföra med Pestens tid.

Jag sträckläste den senare. Hela semestern satt jag på mina föräldrars altan med näsan i boken och väldigt lite intresse för någonting annat. Och den gjorde mig inspirerad att faktiskt göra ett nytt försök med ett nyare verk. Jag köpte Under the dome, som enligt recensioner ska vara i samma klass som Pestens tid. Så här hundra sidor in i den, kan jag bara hålla med. Och den lilla pocketboken Under the Dome med sina 800 sidor, känns fysiskt smidig jämfört med Pestens tid. Så finns det olika omslag också, vilket är en rolig idé!

Förväntningarna är höga.

Södermorsor rekommenderas!

Jag har precis läst och förälskat mig i Södermorsor av Lena Kallenberg. Den utspelar sig inte helt oväntat på Söder i Stockholm. Om man är bekant med, och gillar Söder följer man gladeligen med runt på gator och i parker och insuper de lokala, historiska berättelser som emellanåt förtäljs.

Boken är skriven i dagboksform och i berättarnuet är det början av 80-talet. Den handlar om tre ensamstående mammor men också om den tid den utspelar sig i. Om politik, strejker och kärnkraftsfrågor. Dagboksskrivaren Lena har blivit lämnad av sin man och försörjer nu sig själv och två barn genom att arbeta halvtid inom hemtjänsten. Den andra morsan är Jana, som har en egen frisersalong och ett barn med en rebell från Zimbabwe som aldrig hälsar på trots att han lovar. Den tredje är Katrin, med en skådespelarkarriär, hopplösa kärlekar och tonårssonen Love. I centrum för berättelsen står dessa tres vänskap.

Jag är så himla förälskad i den här boken. Inte för att det händer särskilt mycket utan för att den känns viktig och autentisk (sedan är det också ”en berättelse med verklighetsbakgrund”). För det första har den en feministisk prägel och problematiserar sena 70-talets, tidiga 80-talets ensamstående mammor som den första av generationer, på något vis. För det andra är den väldigt röd, Lena minns tillbaka till FNL-rörelsen och arbetarförbundet, och jag gillar den politiska debatten som ständigt pågår i periferin. Och för det tredje tycker jag så mycket om Söder. Jag rekommenderar verkligen den här boken!

Södermorsor får 5 starka Minnor av 5 möjliga.

Livstid

Den här sommaren är tänkt att bli en skräcksommar. Fyra Koontz och en Ajvide är beställda. Problemet med Koontz är att jag inte riktigt minns vilka av hans böcker jag redan har läst, min fascination för honom började redan i tonåren. Och när andra läste King läste jag Koontz och så har det fortsatt. Lite nu och då får jag det där Koontz-suget. Och ibland blir det ofrivilliga omläsningar.

Igår läste jag dock ut en av hans senare verk, Livstid. Den var inte riktigt vad jag hade förväntat mig, den var nämligen ganska olik andra Koontz-böcker jag har läst. Boken handlar om Jimmy Tock som vid sin födsel får sitt liv förutspått av sin döende farfar. Han får fem datum, fem hemska datum. Och om de här datumen berättar Jimmy Tock själv. Clowner, luftkonstnärer, bankrån och bakverk är inblandade.

Om boken hade varit en film så hade det varit en dråplig skräckfilm, en såndär som är lite rolig men ändå spännande. Det är bara det att jag inte vet om jag vill ha dråpligt och småroligt när jag har ställt in mig på ren skräck.

Livstid får 2 skräckMinnor av 5 möjliga.

Fyra korta pocket

Under de senaste två, tre veckorna har jag upptäckt njutningen i att läsa korta böcker, gärna inte mer än trehundra sidor långa. Så det har jag gjort. Vägen har jag redan pratat om här nedanför men här är de övriga fyra.


Sputnikälskling av Haruki Murakami

Sputnikälskling handlar om berättaren K, som är förälskad i sin vän Sumire som i sin tur blir förälskad i en äldre gift kvinna, Myu. Sumire börjar arbeta för Myu och under en affärsresa bestämmer de sig för att semestra på en liten ö i Grekland. Plötsligt försvinner Sumire spårlöst och efter ett telefonsamtal från Myu åker K dit för att försöka ta reda på vad som har hänt med Sumire.

Jag tycker om att det inte händer så mycket eftersom känslan av att någonting ska hända hela tiden finns där och jag tycker om den ensamma berättaren. Men jag kan inte komma ifrån att det är någonting som saknas och att slutet inte känns helt tillfredsställande. Sputnikälskling får 3 Minnor av 5 möjliga.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon

Christopher är femton år och autistisk. Han är jätteduktig i matte och logik men har svårt att läsa av andra människor. Han måste ha ordning och reda, olika mat får inte röras vid på tallriken och han äter ingenting gult men han tycker om rött. När Christopher hittar grannfruns pudel, Wellington, dödad av en högaffel bestämmer han sig för att i sann detektivanda ta reda på vem mördaren är. Han får reda på saker som skakar hans logiska värld och vänder den upp och ner.

Den här boken är inte bara bra och lite spännande, utan nyttig läsning för att faktiskt förstå hur ett autistiskt barn ser på världen. Jag är medveten om att det finns olika grader av autism men jag tror ändå att den här boken kan ge ökad förståelse. Eftersom det är Christopher själv som är berättaren får vi se saker och ting ur hans perspektiv. Vi får delta i händelserna genom hans ögon. Helt klart en läsvärd bok. Den besynnerliga händelsen med hunden om natten får 4 Minnor av 5 möjliga.

Invasion”av Dean Koontz

Jag blir inte sugen på kioskdeckare så där som jag vet att en del människor blir. Jag gillar inte deckare, däremot känner jag ibland sug efter skräck av typen Dean Koontz eller Stephen King. Så jag plockade upp Koontz, Invasion. Hans senare böcker håller inte alls samma klass som de tidigare (typ Skymningsögon, Midnatt, Väktare) men de fyller ändå upp skräckkvoten och i alla fall Invasion var spännande från början till slut.

Boken handlar om Molly och Neil Sloan som en natt vaknar av ett häftigt självlysande regn. Överallt i världen verkar det konstiga vädret. Och det är förstås någonting som är ute efter att ta över jorden och döda människor. Sådär som det brukar vara i skräcklitteratur. När man har läst färdigt boken, ja då är man klar och funderar inte mer på den. Och ibland kan det vara skönt. Invasion får 3 skräckMinnor av 5 möjliga.

Fräsch, frisk och spontan av Mons Kallentoft

De flesta förknippar Mons Kallentoft med hans årstidsdeckare (Höstoffer, sommardöden, Midvinterblod och nu senast; Vårlik) men Fräsch, frisk och spontan är ingen deckare. Jag trodde först att det var en helt vanlig deprimerande relationsroman men jag vet inte om man kan kalla det det heller. Boken handlar om ett par med två barn och lägenhet i Vasastan. De har gjort karriär och de är den perfekta familjen. Utåt sett. Men frun tar nattliga promenader och kommer ibland inte hem förrän på morgonen och mannen håller på med ett hemligt projekt, ett projekt som vanliga människor inte håller på med.

Den här boken ger mig samma känsla som en del av novellerna i Jonas Karlssons Den perfekte vännen, Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi behöver prata faktiskt och Johan Klings Människor helt utan betydelse. Jag vet inte riktigt vad det är som binder de här böckerna samman, men någonting är det. Kanske är det den manliga medelålderns sätt att skriva. Kallentofts bok är lite tråkig och rabblande emellanåt. Om den hade varit längre hade jag nog inte läst den till slutet. Fräsch, frisk och spantan får 1 Minna av 5 möjliga.

Vägen vs Vägen

Nästan alltid blir man besviken när man ser en film baserad på en bok som man har läst och tyckt om. Boken har varit helt suverän och att filmen lyckas inte alls porträttera den på ett rättvist sätt. Viktiga händelser saknas, detaljer har suddats ut, osv. Vilket inte heller är så konstigt. Vem som helst förstår ju att när det kommer till att göra film av en bok blir man tvungen att göra avvägningar. Allt får helt enkelt inte plats. När man läser en bok skapar man dessutom en egen subjektiv bild av landskap, händelser, personer, etc. Hur ska en film någonsin kunna leva upp till, och tillfredsställa, alla läsares olika bilder?

Men så läste jag Cormac McCarthys ”Vägen” och sedan såg jag filmen med samma namn och för första gången kände jag att filmen hade återskapat den exakta stämningen som fanns i boken. Och visst fattades det händelser, men ingenting av vikt saknades. Känslan av undergång var lika påtaglig i filmen som i boken. Den grå färglösa världen såg precis ut som jag hade föreställt mig. Och Viggo Mortensen spelade bra, förstås. Det är klart att boken var mer utdragen, man frös lite mer, man blev lite hungrigare. Men boken är också tvåhundrafemtio sidor. Filmen hundraelva minuter.

Om man skulle välja att se filmen eller att läsa boken så skulle man självklart läsa boken. Sen se filmen. Både filmen och boken får 4 Minnor av 5 möjliga.


Trailer

Salò - Sodoms 120 dagar

”Salò” blev regissören Pier Paolo Pasolinis sista film. Han mördades under mystiska omständigheter precis efter det att filmen fullbordats 1975. Filmen är baserad på Marquis de Sades roman ”Sodoms 120 dagar” men handlingen är förflyttad till staden Salò där Mussolini i slutet av andra världskriget upprättade en fascistisk stat. I filmen har fyra högt uppsatta fascister samlat arton unga män och kvinnor i ett palats. Syftet är att de fyra männen ska roa sig och det gör de genom att förgripa sig på, förnedra och tortera de unga människorna innan de slutligen på ett ohyggligt sätt torterar dem till döds.

Jag kan utan att tveka säga att det här är den mest vidriga film jag har sett i hela mitt liv. Det var ofta jag var tvungen att titta bort, och det fanns tillfällen då jag nästan kräktes. Och då är jag inte särskilt känslig. Men den har en viktig poäng som någon skrev i en kommentar på IMDB:

” The problem with most movies is that violence is not portrayed violent enough, horror isn't portrayed horrible enough. Most 'thriller' films have these ingredients softened so that people can enjoy it, and THAT'S sick. This movie is SANE. It shows horror and violence as it IS - totally revolting and disgusting.”

Det finns en poäng i det han skriver. Fast å andra sidan är ju filmer ofta till för att underhålla oss. Fast det finns något vridet i att vilja bli underhållen av våld, det gör det. Säga vad man vill om den här filmen, men underhåller gör den inte. Men den gör en medveten om människans rena ondska i sin vidrigaste form.