Du är så yeah yeah

Martin Svensson har skrivit en bok. Ja, det är helt sant. Mannen bakom låttexter som ”Du är så yeah yeah wow wow” har faktiskt knåpat ihop en hel bok. Den kom visserligen ut förra året men nu finns den som pocket. "Hej! Mitt namn var Elton Persson" heter boken och när man läser vad den handlar om så verkar den misstänksamt självbiografisk. Jag ska inte vara alltför fördomsfull när det kommer till Martin Svensson, det är ju faktiskt mycket möjligt för en människa att utveckla sin litterära förmåga under nästan tio år. Dessutom ska jag inte sticka under stolen med att jag faktiskt gillar ”Nina Rochelle”.

Förövrigt så skrev Gefle Dagblads recensent och min tillika vän Tina Hemmingsson att boken var bra. Och Tina Hemmingsson är verkligen inte den som strör positiva adjektiv omkring sig när hon recenserar böcker, det ska ni ha klart för er. Hon är en relativt svårflirtad recensent och det är det som gör att jag nog tänker ge Martin Svensson en chans. Fast så särskilt bråttom känner jag inte att jag har.

Gladmusik

Det finns musik som alltid får en på bra humör, oavsett hur humöret såg ut innan man lyssnade på just den där låten. Den som får en att vilja hoppa runt i vardagsrummet och mer skrika än sjunga med i texten. Den som bara genom introt gör att man får ett leende på läpparna. Det är egentligen helt fantastiskt hur stor inverkan musik har, åtminstone på mitt humör. På mitt liv till och med.

Hur som helst så är det alltid roligt att hitta nya gladlåtar, vilket man ju gör lite nu och då. För det är ju så, att i början har de en förmåga att göra en på lite extra bra humör. Anledningen till att jag skriver det här inlägget just nu är Miss Li. För ärligt, kan man bli annat än glad av den här?

Ge mig en bra rysare

Jag älskar rysare, bra rysare det vill säga. Thailändska Shutter är en sådan, liksom amerikanska The Ring och fransk/rumänska Ils. Men för att hitta de där riktigt bra rysarna måste man gå igenom en hel del dåliga. Dåliga rysare (enligt mig) är sådana som genererar frågor som ”Men varför går hon in där?”, ”Varför springer hon inte?”, ”Hur kan han göra så?” och liknande. Sådana filmer blir jag mer stressad än skrämd av. The Texas Chainsaw Massacre är en sådan film. Jag fick den nya versionen av den i en filmbox med tre rysare som jag inte kunde låta bli att köpa för sextionio kronor. Ingen av filmerna var direkt bra men motorsågsmassakern var värst. Den var inte dålig men den är just den där typen av film som jag absolut inte tycker om. Jag var så stressad tillslut att jag önskade att alla bara kunde dö någon gång så jag kunde få slappna av. Och det känns inte alls vidare humant att tänka så.

Det är faktiskt inte alls det lättaste att hitta bra rysare. Sådana där som lämnar en med knottror i huden och en känsla av att man bara måste ha garderobsdörren stängd när man ska sova. Men det är värt det; att gå igenom alla dessa dåliga för att hitta guldkornen. Ändå.

Novellfilm 2008

Jag verkligen älskar svenska novellfilmer. De är som filmisk poesi, små dikter som på väldans liten yta säger så väldigt mycket, och med "undertexter" som inte alltid är helt lätta att läsa. På SVT visar man under sommaren alla nio bidrag från novellfilmstävlingen 2008. På onsdagar klockan 21.30 äras åtminstone mitt vardagsrum med en novellfilm och om jag mot förmodan skulle råka missa någon så finns de självklart att se på SVT:s hemsida.

Hittills så har jag särskilt gillat ”Hjärtrud” som visades förra veckan, det kan ha att göra med att jag är en obotlig romantiker. Kanske att jag kände igen mig i huvudkaraktären en aning, om man tar bort de psykopatiska dragen förstås.

Hur som helst så är dessa novellfilmer något jag verkligen rekommenderar i sommarkvällen.

Min bokhylla - Jack

Jag har läst min första bok av Ulf Lundell. Jag kände för att läsa honom och varför då inte börja med Jack, som jag köpte för sextionio kronor på årets bokrea. Jag tyckte om den fastän det känns lite grann som att jag inte borde ha gjort det. Han skriver egentligen inte bra men eftersom han själv uppenbarligen skiter fullständigt i det så blir det häftigt istället för dåligt. Jag blir imponerad av att han vågar vara så inkorrekt när det gäller språket, att han vågar strunta i allt vad grammatik och regler heter. Så istället för att beklaga mig över det undermåliga språket så blir jag istället helt betagen och framförallt så blir jag glad. Det känns befriande på något vis.

Sedan kan man förstås klaga på bilden han ger av kvinnan genom Jack men jag har överseende med det också för egentligen känns Jack bara som en typisk, rätt omogen, ung man. Men man ska heller inte blanda ihop Jack med Lundell alltför mycket. För vem är jag eller någon annan att tala om vad som är Jack och vad som är Lundell, även om man vill läsa in ganska mycket (jättemycket) av Lundell i Jack. Men spekulera i vem som är vad kan man ju göra hur länge som helst utan att få några egentliga svar.

Handlingen är väl ingenting speciellt egentligen men ändå drar den en med, får en att på något sätt längta dit, vilja vara där. Som får en att romantisera och fantisera om ett sjuttiotalsStockholm (även om jag själv gärna tackar nej till drogerna). Jack och gänget festar med både droger och alkohol, kämpar mot tristess, raggar och försöker komma på ett sätt att leva utan att livet går en förbi.

Den här boken gör mig konfunderad. Det känns, som sagt, som att jag inte alls borde gilla den och ändå gör jag det, jag älskar den. Och när den tog slut saknade jag den, jag saknade karaktärerna i den. Ibland läser man böcker som kryper in under skinnet på en och liksom fastnar där, Jack är en sådan bok. Man vet att en författare har lyckats med att få sina karaktärer att kännas levande när läsaren kommer på sig själv med att undra vad de gör efter att boken har tagit slut. Och det gjorde åtminstone jag.

Filmen däremot önskar jag att jag aldrig hade sett.

Efterlysning: Karin Liungman

För oss som var barn på sjuttio och/eller åttiotalet förknippas nog Karin Liungman framförallt med Djurens Brevlåda där hon och James Hollingworth sjöng om demonstrerande älgar och djur som hade svårt för att komma över vägen. Men 1974 släppte de även en LP för en lite vuxnare publik, ”Medvind” med låtar som Morgon på Kungsholmen, Det borde varit vildros, Bli hos mig i natt och andra myssjuttiotalslåtar.

James Hollingworth är tillbaka i rampljuset och sjunger bland annat miljövänlig musik och engagerar sig i spelningar för Green peace-galor. Men vart tog Karin Liungman vägen, någon som vet?

Min stereo - Amy MacDonald

Jag vet inte om det är jag som börjar bli gammal eller om det är de jag lyssnar på som börjar bli yngre. Amy MacDonald är född 1987 men har en röst som definitivt inte skvallrar om en ung ålder. Dessutom kan man ana den där skotska dialekten som jag är så svag för även om hon oftast låter engelsk och ibland nästan irländsk.

Hennes låtar från albumet ”This is life” får mig att må bra. En del av dem får mig till och med att hoppa runt i lägenheten och de gör livet lite lättare att leva. Men det betyder absolut inte att texterna är lättsamma. Snarare tvärtom. Och det är en del av det som gör henne så bra.

Jag hoppas att Amy MacDonald inte är en sådan artist som försvinner efter ett tag, utan att hon håller sig framme, gör sig hörd och fortsätter att producera. Jag gillar starka tjejer som henne. Extra roligt är det att hon kommer från Skotland. Heja henne!

En inställd spelning är också en spelning

När Ulf Lundell slutade dricka spred sig ett missnöje bland vissa beundrare och med plakat uppmanade de honom att börja supa igen. Vissa tyckte att han skrev sämre låtar andra tyckte att hans uppträdanden helt enkelt inte var lika bra då denne var nykter. Och Uffe började dricka igen och när alkoholen tillslut nog överhanden myntade denne uttrycket ”En inställd spelning är också en spelning” och jag håller med till en viss grad. En inställd spelning är mer en spelning än en katastrofal spelning av en människa som är så full att man inte ens hör vad han eller hon sjunger.

Jag tänker främst på en konsert som SVT sände för en tid sedan med den omskrivna Amy Winehouse. Det bästa hade varit ifall hon hade känt till och använt sig av Lundells uttryck. En inställd spelning hade varit att föredra. Det hela var så pinsamt att inga adjektiv räcker till för att beskriva eländet. Om jag hade varit där och om jag hade betalat för en biljett så hade jag krävt mina pengar tillbaka, alternativt envisats med att de åtminstone skulle användas till att tvångsinta den fulla/höga/galna kvinnan på scenen. Jag skulle vilja låsa in henne på Betty Ford tills hon är minst femtio år gammal.

Hennes speciella röst drunknade i sluddriga ord och trasslades in i vingliga ben. Under hela tiden jag tvingade mig själv att se på spelningen satt jag och blundade med ena ögat och det andra var halvt skyddat av en kudde så där som man gärna gör när man ser en misslyckad komedi som istället för rolig bara blir pinsam. Att höra vad hon sjöng var fullkomligt omöjligt. Och det enda som egentligen upptog min tid var att med tankekraft försöka hindra henne från att falla omkull, även om jag var fullt medveten om att spelningen inte var direktsänd. Det var nära att hon föll ett par gånger när hon vacklade omkring på scenen, det var det.

Men bara för att hon klarade sig från att ramla så betyder det ingalunda att hon klarade sig från diverse andra pinsamheter. Publiken verkade måttligt road av Amys mellansnack och jag förstår dem. Hon sluddrade att hon var full medan hon tog en klunk av något som liknande rödvin ur ett ölglas. Som om ingen redan hade listat ut att människan var långt ifrån nykter. Sedan anklagade hon publiken för att skratta åt hennes skämt enbart för att de tyckte synd om henne just för att hon var packad. Publiken sa ingenting. Jag bytte kanal. För vissa gånger är en inställd spelning mer en spelning än en spelning gjord av en alltför full artist. Ibland är en inställd spelning faktiskt att föredra.

Min stereo - Forsberg & Wiehe - Dylan på svenska

Att översätta Bob Dylans låtar till svenska kan inte vara helt lätt och att sedan dessutom ta sig an att tolka dem, det är modigt och Mikael Wiehe kan det där. Han får fram texternas kärna, får dem att låta innerliga istället för att bara pressa in dem i originalet för att få det att låta så likt som möjligt.

Framförallt är jag imponerad av Ebba Forsberg och hennes sköna röst. Hon har tidigare körat bakom bland andra Ulf Lundell men hon har även gett ut egna album innehållande riktigt bra låtar som Hold me och Walk alone. När hon sjunger Adjö Angelina (Farewell Angelina) då måste jag få tillstå att hennes tolkning faktiskt är bättre än originalet i mina öron. Så får man inte riktigt säga; att något någonsin är bättre än Dylans originalversion men jag gör det ändå. Det är något i hennes sätt att sjunga Adjö som gör låten så där innerlig och stark och det där liksom som försvinner i originalet.

Även Spanska stövlar (Boots of Spanish Leather) skulle jag vilja säga når längre in i hjärtat än vad originalet gör. Kanske att detta beror på att den här är gjord som en duett och av någon anledning är jag svag för just duetter. Sedan kan jag även tycka att sånger blir innerligare när de sjungs på svenska. Man lägger mer tyngdvikt på texten. Åtminstone jag lyssnar noggrannare. Hur som helst så är hela skivan helt klart värd att lyssna på om och om igen. Och sedan en gång till efter det.

När teven krockar med radion

Mikael Wiehe pratade om och sjöng Bob Dylan tillsammans med Ebba Forsberg i Svt2 samtidigt som P3 sände en riktigt stark och bra dokumentär om Fadime Sahindal och hennes tragiska öde. Då tackar vi för både web-tv och web-radio.

Om man är intresserad så kan man se Wiehe och Forsberg här och lyssna på dokumentären om Fadime kan man göra genom P3dokumentärs hemsida.

Jag rekommenderar verkligen att göra både och.

Dumpningsbrevet

Kobra kan vara det bästa och mest informativa programmet när det gäller kultur. Man får alltid veta intressanta saker som man inte hade vetat annars. Dessutom får man veta sådana där saker som man faktiskt gärna vill veta, även om man inte visste om det innan man visste om det, så att säga.

Alldeles nyss såg jag ett reportage om den franska konstnären Sophie Calle. Hon blev dumpad, av mannen hon träffade, via ett mail. Av det mailet bestämde hon sig för att göra ett konstverk, vilket hon har sysslat med de senaste åren. Hon har låtit 107 kvinnor, alla experter inom olika områden, tolka och besvara mailet. Och genom att jobba med brevet så har hon liksom som vänt lite på rollerna, tagit sig ur offerrollen och använt arbetet med brevet som terapi. Och tillslut blev verket större än själva relationen någonsin var. Det är en rätt häftig idé. Jag undrar vad den före detta pojkvännen tycker om utställningen som analyserar sönder hans dumpningsbrev. Fast å andra sidan är det inte första gången Sophie Calle gör något liknande så han borde kanske ha anat vad som skulle komma.

Delar av utställningen, som heter Take care of yourself, går att se här, om man står ut med den dåliga kvalitén. Brevet kan man läsa på Kobras hemsida och hela intervjun med Sophie Calle kan man se här. Och vill man se hela utställningen i verkligheten, då får man ta sig till Paris.