Min stereo - Antony and the Johnsons

Jag är helt betagen av den här gruppen. Jag lyssnar på dem hemma, i mp3:n när jag är ute och går, på stan, överallt och hela tiden. Nästan så att jag inte vill träffa någon för det betyder att jag måste vara utan Antony sjungandes i mina öron. De har, under de senaste månaderna, nästan hela tiden funnits i min närhet. Och jag är så glad att de blev så pass stora att de lämnade New York för att erövra världen med sin musik. Och jag är glad över att fenomenet blogg finns för det var nämligen därigenom jag fann dem. Jag gillar att texterna inte handlar om vanligt heterosexuellt kärleksdravel utan att de vågar stå ut med ett annorlunda innehåll. Sedan om det råkar handla om könsförvirring, kärlek eller tankar om döden, det spelar ingen roll. Antony gör allt vackert känslofyllt med sin otroliga röst som dessutom matchas av vad som verkar vara en personlighet ej av denna värld. Man vill honom bara allt gott. Man vill se honom le.

Som jag önskar att de kunde komma till Sverige snart igen, för det här är ett band som jag vill se live då de verkar göra sig så mycket bättre live. Lite som när Walter Benjamin talar om konstverks aura, dess här och nu, som liksom försvinner i en inspelning eller vid en reproduktion. Vissa grupper och artister idag verkar inte ha någon större aura live heller, men Antony and the Johnsons här och nu, är säkerligen något alldeles speciellt, magiskt. Något man måste se, och uppleva. Nästa gång de kommer hit finns jag där, var så säker.

En annorlunda konstnär

Jag såg en intervju i Kobra med den danska konstnären Thomas Altheimer. En väldigt speciell man vars livsuppgift är att provocera och utföra minst sagt annorlunda konstaktioner, som att till exempel introducera en europeisk kandidat i det amerikanska valet. Det var en väldigt sevärd och intressant intervju och Thomas Altheimer verkar vara en man med visioner, storhetsvansinne och mycket skön humor.

Se intervjun här.

Min Bokhylla - Bitterfittan

”Det är en ful januarimorgon och jag sitter på planet till Teneriffa. Jag är så förbannat trött, så ful, så jävla arg. Nej inte arg, irriterad. Jag är så jävla irriterad. På allt men mest på mig själv och det gör mig iskall. Jag har varit arg så länge nu. En cementerad grå massa som gör mig stel. Som får mig att vilja dricka för mycket vin och glömma allt som är fult. Som januarimornar
Jag har alltid hatat januari.
Jag sitter på planet och läser Rädd att flyga och försöker bli mild i sinnet, kanske rent av lycklig en liten stund?
Jag är bara trettio, men ack så bitter. En riktig bitterfitta faktiskt.
Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. Jag drömde bara om kärleken som alla andra. Men en misstanke, som kanske är en insikt, har börjat gro i mig och den skaver djupa, variga sår: Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar” Ur ”Bitterfittan” av Maria Sveland

Maria Sveland är smart, jag gillar henne. För det första så har hon skrivit en roman som egentligen inte liknar en roman så mycket som det liknar ett feministiskt manifest, men den kallar sig roman. Det är smart, romaner intresserar fler människor än vad ett feministiskt manifest gör. En roman kan alla läsa, inte bara tråkfeminister och andra ruggugglor som inte har något liv utan sitter och läser feministiska manifest hela dagarna och gnäller över orättvisor som egentligen inte existerar. (För det är väl det alla feminister gör? Så ser de ut som skräp också, allihop. Egentligen är de bittra över att de aldrig får sex, egentligen är det där skon klämmer, det säger alla karlakarlar och grabbgrabbar i alla fall. Men om feministerna bara slutade gnälla på allt, gick ner något kilo, sminkade sig och skaffade sig större bröst då skulle nog de också få ha sex ibland och då skulle de inte vara lika bittra längre. Då skulle allt vara frid och fröjd, rosa blommor och snurrande solar och allt var jämlikhet heter, skulle vara glömt).

För det andra har hon döpt boken till ”Bitterfittan” vilket i sig är nära på genialiskt. Då är det kanske några som inte ens förstår att den är feministisk. Så lyckas hon använda ett vanligt (tyvärr) skällsord och göra det till sitt så i slutet av boken känns det okej att säga att man är en bitterfitta, precis som Sara, i boken. Romanen innehåller bittra sanningar som det känns bra att någon annan också har tänkt på fast det är sådant som gör en arg. Som åtminstone gör mig arg. Vissa saker visste jag sedan förut men andra saker är helt nya sanningar. Särskilt handlar ”Bitterfittan” om jämställdhet i parrelationer, vilket gör den ännu mer intressant för det är ju som hon frågar sig: ”Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dem vi älskar?” Hon tar upp fakta som jag tycker kan vara värt att belysa lite extra som till exempel:

”En rapport från socialstyrelsen visar att när kvinnor blir sjuka är risken att äktenskapet spricker mycket större än när männen blir sjuka. Kvinnor som får livmodercancer råkade dubbelt så ofta ut för skilsmässa jämfört med friska kvinnor.
För män med prostatacancer däremot, var förhållandet det omvända. De löpte mindre risk än friska män att gå igenom en skilsmässa.”

”Det är fler kvinnor än män som donerar sina organ, men det är fler män än kvinnor som tar emot organen. Detta faktum var så nedslående att en forskare i socialmedicin ska undersöka om det handlar om samma sorts könsdiskriminering som gör att män oftare får dyrare medicin än kvinnor.”

Hon tar även upp att kvinnor som skiljer sig mår bättre än män som skiljer sig. Medan kvinnan blomstrar, upptäcker männen hur ensamma de är. ”Hur dålig relation till barnen de har, hur få vänner de har, eftersom det är frun som tagit hand om vännerna och släktingarna medan han jobbade och gjorde karriär.” Hon konstaterar även att: ”Mäns överordning kostar även för dem själva. Bakom varje framgångsrik man står en kvinna med trötta ben och migrän. Och bakom varje framgångsrik kvinna finns en skilsmässa.”

Jag avundas Maria Sveland. Jag avundas henne för att hon vågar. Samtidigt blir jag arg för det ska väl inte behövas mod för att skriva en roman som handlar om något som egentligen borde vara självklart. Jag tycker att alla borde läsa ”Bitterfittan”. Det är en viktig bok. En bok som ökar medvetenheten samtidigt som den faktiskt roar. Även om man inte är feminist.

Hur många konstnärer behöver ett samhälle?

I måndags ställde man sig den frågan i Kulturnyheterna. Enligt högskoleverket finns det idag 15 000 människor i Sverige med Konstnärlig högskoleutbildning och om tio år beräknas den siffran stiga med 5 000 personer, medan efterfrågan på konst inte alls kommer att öka.

Av alla yrkeskategorier så är det konstnärer och journalister som har de sämsta framtidsutsikterna enligt högskoleverkets rapport. Ungefär 30% av de utbildade får en tjänst inom det område de är utbildade till, 15% blir egenföretagare medan resten sysslar med något annat, de jobbar till exempel inom vården eller i butik. Den sistnämnda kategorin har alltså (oftast) tagit lån på flera hundratusen som de inte har någon egentlig nytta av.

Fast sedan förstår ju jag också att det inte handlar så mycket om efterfrågan som det handlar om ifall man kan leva på det man gör eller inte. Kanske får man som konstnär, eller för all del även som skribent, räkna med att ha ett vanligt jobb och syssla med det man är utbildad till på sidan av. Frågan är då; är det fortfarande värt lånet med de höga räntorna?

Men samtidigt kan jag inte se att man skulle spola sina drömmar bara för att sannolikheten att man kan leva på dem inte är så stor, man går alltid in i en utbildning med tanken att man själv är en av dem som kommer att lyckas. Å andra sidan tänker förmodligen alla så och ändå är det 65% som faller bort. Men i slutändan handlar det väl ändå om att trivas med livet, oavsett vad man gör.

Vill du vara lite så där nördigt kulturell?

I P1 finns det ett program som heter "Biblioteket", som inte helt överraskande handlar om litteratur. I "Biblioteket" kommer det i slutet av mars att sändas ett program som kommer att bestå av en bokcirkel. Som ett program i programmet så att säga. Du kanske har en förkärlek till ryska klassiska tegelstenar, kanske har drömt om att få läsa Tolstoj tillsammans med människor som verkar veta vad de pratar om. Då har du chansen. I fem veckor kommer nämligen tre författare att styckevis läsa och prata om "Anna Karenina". Författarna, Jonas Hassen Khemiri, Aase Berg och Elsie Johansson, som alla tre tillhör olika generationer, kommer i fem prgoram att ge oss sin syn på boken, diskutera och kanske även analysera en aning. Själv har jag inte tid att ta mig igenom romanen, likväl ska det bli intressant att höra den diskuteras av så till synes olika människor som själva skriver på helt olika sätt.

(Förövrigt, för den som är intresserad, så kommer Jonas Hassen Khemiri i dagarna ut med en ny bok, ”Invasion” som består av samlade texter, pjäser och noveller.)

Min Stereo - Oh Laura

Oh Laura slog igenom i en reklam för Saab. Jag tror inte att någon med en TV eller radio kan ha undgått att höra deras ”Release me” förra våren. Den låten, tillsammans med bilderna i reklamen gjorde just den reklamen till en sådan där raritet, en reklam man faktiskt tycker om. De lyckades där, människorna som skötte Saabs PR. Oh Laura lyckades, de också. Samma vår släppte de sitt debutalbum ”A Song Inside My Head, A demon In my Bed”. Den skivan spelades i min stereo hela sommaren, fortsatte mot hösten och den snurrar fortfarande friskt.

Det hela började när jag gick hem från tandläkaren en tidig sommarmorgon, helt plötsligt hade jag ”Raining in New York” i mina öron. Paradoxalt kan tyckas, med tanke på solen som envist letade sig ner mellan trädgrenarna i allén och låten var sorgsen medan jag var glad. Men det var där någonstans jag blev förälskad. Och för alltid kommer Oh Laura att betyda sommar för mig. Och sena kvällar. För det var under de där sena kvällarna (egentligen nätterna) som skivan verkligen lyssnades in i sin helhet. Det var då förälskelsen tilltog i styrka, kan man säga.

Egentligen är det sångerskan Frida Öhrn med sin speciella röst som gör hela gruppen, det och det där speciella soundet i låtarna. Jag hoppas att alla de som blev nyfikna på gruppen efter att ha hört ”Release me” bestämde sig för att ge hela albumet en chans – för de skulle upptäcka att ”Release me” inte ens ligger på topp tio bland de bästa låtarna där.

Om man vill, kan man lyssna en stund på skivans alla låtar på gruppens hemsida. För mig är det svårt att välja ut bara en, jag vill ju helst spela alla, allra helst på samma gång. Ni vet, när man tycker om något så mycket att man vill frälsa världen. Få alla andra att tycka samma sak som du. Då kan man ju egentligen inte bara välja en låt. Men en sådan här, visserligen kall dag, men ändock solig, så passar väl egentligen ”Raining in New York” ganska väl på ett sådant där paradoxalt vis.