När teven krockar med radion

Mikael Wiehe pratade om och sjöng Bob Dylan tillsammans med Ebba Forsberg i Svt2 samtidigt som P3 sände en riktigt stark och bra dokumentär om Fadime Sahindal och hennes tragiska öde. Då tackar vi för både web-tv och web-radio.

Om man är intresserad så kan man se Wiehe och Forsberg här och lyssna på dokumentären om Fadime kan man göra genom P3dokumentärs hemsida.

Jag rekommenderar verkligen att göra både och.

Dumpningsbrevet

Kobra kan vara det bästa och mest informativa programmet när det gäller kultur. Man får alltid veta intressanta saker som man inte hade vetat annars. Dessutom får man veta sådana där saker som man faktiskt gärna vill veta, även om man inte visste om det innan man visste om det, så att säga.

Alldeles nyss såg jag ett reportage om den franska konstnären Sophie Calle. Hon blev dumpad, av mannen hon träffade, via ett mail. Av det mailet bestämde hon sig för att göra ett konstverk, vilket hon har sysslat med de senaste åren. Hon har låtit 107 kvinnor, alla experter inom olika områden, tolka och besvara mailet. Och genom att jobba med brevet så har hon liksom som vänt lite på rollerna, tagit sig ur offerrollen och använt arbetet med brevet som terapi. Och tillslut blev verket större än själva relationen någonsin var. Det är en rätt häftig idé. Jag undrar vad den före detta pojkvännen tycker om utställningen som analyserar sönder hans dumpningsbrev. Fast å andra sidan är det inte första gången Sophie Calle gör något liknande så han borde kanske ha anat vad som skulle komma.

Delar av utställningen, som heter Take care of yourself, går att se här, om man står ut med den dåliga kvalitén. Brevet kan man läsa på Kobras hemsida och hela intervjun med Sophie Calle kan man se här. Och vill man se hela utställningen i verkligheten, då får man ta sig till Paris.

LaChapelle i Sverige

Jag såg i kulturnyheterna en intervju med konstnären och fotografen David LaChapelle som ställer ut på Factory i Nacka från den 12:e april till den 5:e maj. I utställningen ingår fotografier föreställande bland andra Madonna, Uma Thurman och Paris Hilton. Det låter rätt tråkigt om man inte är så mycket för kändisar. Men om man lägger till att David LaChapelles konst ofta är politisk och tar upp bland annat den galna kommersialismen och klimatfrågor, samt att hans återkommande grundton är att konsumering gör oss olyckliga, så känns han genast mer intressant. There's more to the picture than meets the eye, så att säga. Och om man inte vet vem LaChapelle är så förstår man ändå att det inte är simpla kändisbilder det talas om här. Utställningen som innehåller tjugo års arbete på tvåtusen kvadratmeter kan vara riktigt rolig att se. Den gör det åtminstone väldigt lockande att boka en tågbiljett till huvudstaden inom kort (samt förbanna mig själv lite för att jag inte bor där saker händer).

Besök David LaChapelles hemsida här.

Min bokhylla - Fint som snus

Daniel Boyacioglu är född 1981 och har syrianskt ursprung, vilket syns i en del av hans dikter i den här samlingen. Men allra mest skriver han om diktens egen problematik, en slags metadiktning. Han funderar över ord, över diktens vara eller icke vara. Han har själv sagt i en intervju att det som gör en dikt bra är ett effektivt språk som förmedlar innehållet och ibland kan det kännas i hans dikter att han är frustrerad över att detta, vid tillfällen, uteblir i hans egna. Jag får känslan av att han måste skriva dikter. Jag ser framför mig hur han alltid har med sig penna och block och hur han allt som oftast plockar fram det bara för att han måste skriva ner en iakttagelse som senare blir dikt. Därför innehåller många av hans dikter också rent vardagliga händelser men ändå oftast med en djupare undertext, för ingen av dikterna lämnar en med ett ”Jaha?” utan alltid med en fundering. Han skriver mycket om orättvisor och ibland kan diktningen nästan kännas som prosa.

Daniel Boyacioglu har vunnit SM i poetryslam 2001 och 2002 och man kan tydligt märka att det är hans nisch när man läser hans dikter. Allra helst skulle jag vilja ha dem på en ljudbok. Jag hoppas att just ljudböcker kommer att bli ett populärt sätt för poeter att nå ut med sin poesi, särskilt då det gäller poeter som sysslar just med poetryslam eftersom det är så mycket känslan och rytmen som spelar in där. Visst kan jag läsa dem med känsla och rytm men man är ändå nyfiken på att höra dem genom poetens egen röst. Jag har sett Daniel Boyacioglu framföra sin poesi på TV. Bland annat i en dokumentär om just SM i poetryslam och det är en helt annan känsla än att bara läsa samma dikt i en bok.

Fint som snus är en fräsch diktsamling, även om jag tyckte bättre om den när den kom än vad jag tycker om den nu. Jag plockar fortfarande fram den ibland för att läsa en dikt eller två och jag har mina tydliga favoriter. Det jag är allra mest förtjust i är nog den enkelhet som återkommer i hans dikter. De är ofta korta och koncisa men slagkraftiga ändå. Och det är just det som gillar allra bäst.

"radbrytningen är fysisk
... brytning
den är framförallt rytmisk

som blankraden ger dikten
luft att andas
melodi som blåser
vind under vingar

om den inte svävar
kan den inte landa
mjukt... där poeten väntar"

Daniel Boyacioglu

Så ska det låta

Om du missade ”Så ska det låta” ikväll föreslår jag att du ser på reprisen (SVT1 5/4 eller SVT1 9/4) och om du missade också den, så kan du se den via webTV här. Då kommer du att få njuta av Frida Öhrns fantastiska röst. Överhuvudtaget tycker jag att ”Så ska det låta” är ett underskattat nöjesprogram i min generation. För ett par veckor sedan var Åsa Fång med och briljerade med sin röst och sin karisma. Vilken utstrålning den människan har! Det programmet kan du om du vill se här.

Och Peter Settman är faktiskt rolig. Han har vuxit en del sedan "Ronny och Ragge" om man säger så.