Önskvärt klirr i kulturkassan

Jag surfade av en slump in på Marcus Birros blogg när jag letade efter en eventuell sida som kunde avslöja ifall Majgull Axelsson kommer med något nytt snart, men av någon anledning ändrade jag mig och bestämde mig för att snoka reda på mer om Aase Berg istället. (Paus för att andas). Det var då jag halkade in på Marcus blogg. Jag hittade där ett inlägg som hette ”Poesin har visst läsare!”. Det är visserligen ett inlägg från 2007 men likväl ett intressant sådant.

Man får ofta läsa om att poesi är svårt, otillgängligt, oförståeligt och att det har en vilja att vara det också. Här skriver Marcus precis det som jag upplever som problemet; ”Skriver man en sak tillräckligt många gånger blir den sann.” Så sluta upp med att tycka att poesi är svårt, det är ju inte det. Man behöver inte förstå varenda mening. Man behöver inte tolka varenda stavelse. Man behöver inte undra vad författaren menade med den och den versen. Njut bara av textflödet om du så vill.

Men sedan skriver Marcus Birro om att han har lyckats inom poesin och om hur populär han faktiskt är och menar att människor visst tycker om poesi och att skriva att få är intresserade av den är en lögn som blir sann när man skriver det. Jag håller med i den mån att poesi visst har läsare, men det är få eller inga poeter som kan leva endast på sin poesi. Överhuvudtaget är det svårt att vara författare i det här landet utan att antingen vara fattig, ha ett vanligt jobb vid sidan om eller sälja sig till media. Och jag skulle vilja påstå att poeter har det bra mycket svårare än tillexempel deckarförfattare.

Men visst vore det roligt om fler kunde leva på sin poesi, det skulle verkligen vara ett önskvärt klirr i kulturkassan.