Igår såg jag på ANC-galan tillsammans med min familj i mitt barndomshem. Jag beställde den för ett par veckor sedan och förra veckan kom den. Men att se ANC-galan utan mina föräldrar och utan min syster var inte att tänka på. Det är ju tack vare dem jag har kommit att älska den här musiken.
Thåström, Wiehe och Afzelius – anledningarna till att jag införskaffade mig ANC-galan – levde verkligen upp till mina förväntningar. Häftigast är det att se alla de tre sjunga ”Fred” tillsammans. Och nog letade sig en liten tår ut från mitt öga när Olof Palme höll tal. Jag försökte se Reinfeldt framför mig göra samma sak, men jag kunde helt enkelt inte frammana bilden. Han höjer ju inte näven och pratar om kamp och rättvisa ens för det egna folket så varför skulle han göra det för anonyma afrikaner. Palme däremot, han ville kämpa han.
Mats Ronander och Dan Hylander som också fanns med på plats då i november 1985, skapade mest förvirring. Är inte de tennisspelare? Jag hade fullt upp med att reda ut vem som var vem som var vad med min familj så fort Mats eller Dan äntrade scenen så jag minns inte vad de sjöng.
I övrigt var ANC-galan precis så bra som jag hade väntat mig. Väl spenderade 129 kronor. Fast jag måste nog se igenom den en gång till – ensam och under tystnad – innan jag kan ge någon utförlig recension.
lördag 23 februari 2008
Rock mot apartheid
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
6 kommentarer:
Jättebra var det vill jag lova, speciellt att se Björn, Mikael och Joakim sjung Fred tillsammans. Visst kan man sakna den sortens musik idag, kampmusiken. Vem gör den nu, vem slåss för de svaga?
I alla fall var det väldigt trevligt igår/mamman
Hej Mamma! Ja, usch, man saknar det där som betyder något. Det känns lite sorgligt att tänka på men vem vet, snart kanske det kommer en ny era.
Det var mycket trevligt, tack så mycket!
Det lät trevligt med en ANC-galekväll.
Detdär med Palme: liknande tanke slog mej (fast jag hade Göran P i åtanke - tror han fortfarande satt vid rodret när jag införskaffade dvd'n). Sånt händer liksom inte längre; det går verkligen inte att tänka sej Reinfeldt i den typen av sammanhang...eller våra politiker över huvudtaget. Mona är nog kanske ett undantag.
Nina:
Det var väldigt trevligt får jag säga. Vi brukar ha proggkvällar lite då och då i min familj. :)
Nej, visst är det tråkigt. Politikerna har ingen "Oomph" lägre.
Intressant. Jag såg konserten live den 29 november 1985 och just Thåström, Wiehe och Afzelius i Fred är fortfarande snart 23 år senare en av de största upplevelserna i mitt liv. // Kalle
Kalle: Var du där? Va häftigt! Kan tänka mig att det måste ha varit en riktig upplevelse.
Skicka en kommentar