Lilla stjärna

John Ajvide Lindqvist skriver helt fantastiskt bra, inget snack om saken. Då menar jag inte innehållet utan sättet han skriver på, hur han uttrycker sig. Vilka ord han använder och hur de kommer ut. Sedan är hans böcker spännande innehållsmässigt också, som på ett streckläsande vis. Och visst är det något fint med en svensk skräckförfattare?

I ”Lilla stjärna” hittar Lennart en bebis nergrävd i en skog. Hon lever och när hon skriker, skriker hon de klaraste, renaste tonerna. Lennart tar hem henne i syfte att låta henne, i hemlighet, växa upp i hans källare för att sedan bli den stjärna han själv aldrig riktigt lyckades bli. Men flickans sångförmåga är inte det enda med henne som är ovanligt och drömmen slutar inte riktigt som Lennart hade tänkt sig. Samtidigt får man följa Teresa och hennes uppväxt i en helt vanlig familj. Man får ta del i hennes utanförskap, hennes oförmåga att fantisera, hennes hetsätning. Och hennes utnyttjande av internet för att såra andra människor. En uttagning till Idol och några dikter på internet senare möts de båda flickorna och Teresas liv tar plötsligt en helt ny vändning.

Första delen i ”Lilla stjärna” var verkligen jättebra, andra delen likaså. Nästan det bästa jag har läst, det gick inte att lägga ifrån sig boken. Och om det hade gått så hade jag inte velat. Och även fast hela boken var bra, kunde inte de nästkommande delarna riktigt leva upp till de första två. Det sipprade ut från fantastiskt till bra till bättre. Men jag funderar på om det inte skulle vara omöjligt att boken skulle kunna hålla samma fantastiska innehållsmässiga tempo hela boken igenom. Hur som helst var det en mycket bra bok, om man inte är lättäcklad och om man gillar skräck och blod det vill säga.

”Lilla stjärna” får 4 Minnor av 5 möjliga.

Min bokhylla - Jack

Jag har läst min första bok av Ulf Lundell. Jag kände för att läsa honom och varför då inte börja med Jack, som jag köpte för sextionio kronor på årets bokrea. Jag tyckte om den fastän det känns lite grann som att jag inte borde ha gjort det. Han skriver egentligen inte bra men eftersom han själv uppenbarligen skiter fullständigt i det så blir det häftigt istället för dåligt. Jag blir imponerad av att han vågar vara så inkorrekt när det gäller språket, att han vågar strunta i allt vad grammatik och regler heter. Så istället för att beklaga mig över det undermåliga språket så blir jag istället helt betagen och framförallt så blir jag glad. Det känns befriande på något vis.

Sedan kan man förstås klaga på bilden han ger av kvinnan genom Jack men jag har överseende med det också för egentligen känns Jack bara som en typisk, rätt omogen, ung man. Men man ska heller inte blanda ihop Jack med Lundell alltför mycket. För vem är jag eller någon annan att tala om vad som är Jack och vad som är Lundell, även om man vill läsa in ganska mycket (jättemycket) av Lundell i Jack. Men spekulera i vem som är vad kan man ju göra hur länge som helst utan att få några egentliga svar.

Handlingen är väl ingenting speciellt egentligen men ändå drar den en med, får en att på något sätt längta dit, vilja vara där. Som får en att romantisera och fantisera om ett sjuttiotalsStockholm (även om jag själv gärna tackar nej till drogerna). Jack och gänget festar med både droger och alkohol, kämpar mot tristess, raggar och försöker komma på ett sätt att leva utan att livet går en förbi.

Den här boken gör mig konfunderad. Det känns, som sagt, som att jag inte alls borde gilla den och ändå gör jag det, jag älskar den. Och när den tog slut saknade jag den, jag saknade karaktärerna i den. Ibland läser man böcker som kryper in under skinnet på en och liksom fastnar där, Jack är en sådan bok. Man vet att en författare har lyckats med att få sina karaktärer att kännas levande när läsaren kommer på sig själv med att undra vad de gör efter att boken har tagit slut. Och det gjorde åtminstone jag.

Filmen däremot önskar jag att jag aldrig hade sett.

Min bokhylla - Fint som snus

Daniel Boyacioglu är född 1981 och har syrianskt ursprung, vilket syns i en del av hans dikter i den här samlingen. Men allra mest skriver han om diktens egen problematik, en slags metadiktning. Han funderar över ord, över diktens vara eller icke vara. Han har själv sagt i en intervju att det som gör en dikt bra är ett effektivt språk som förmedlar innehållet och ibland kan det kännas i hans dikter att han är frustrerad över att detta, vid tillfällen, uteblir i hans egna. Jag får känslan av att han måste skriva dikter. Jag ser framför mig hur han alltid har med sig penna och block och hur han allt som oftast plockar fram det bara för att han måste skriva ner en iakttagelse som senare blir dikt. Därför innehåller många av hans dikter också rent vardagliga händelser men ändå oftast med en djupare undertext, för ingen av dikterna lämnar en med ett ”Jaha?” utan alltid med en fundering. Han skriver mycket om orättvisor och ibland kan diktningen nästan kännas som prosa.

Daniel Boyacioglu har vunnit SM i poetryslam 2001 och 2002 och man kan tydligt märka att det är hans nisch när man läser hans dikter. Allra helst skulle jag vilja ha dem på en ljudbok. Jag hoppas att just ljudböcker kommer att bli ett populärt sätt för poeter att nå ut med sin poesi, särskilt då det gäller poeter som sysslar just med poetryslam eftersom det är så mycket känslan och rytmen som spelar in där. Visst kan jag läsa dem med känsla och rytm men man är ändå nyfiken på att höra dem genom poetens egen röst. Jag har sett Daniel Boyacioglu framföra sin poesi på TV. Bland annat i en dokumentär om just SM i poetryslam och det är en helt annan känsla än att bara läsa samma dikt i en bok.

Fint som snus är en fräsch diktsamling, även om jag tyckte bättre om den när den kom än vad jag tycker om den nu. Jag plockar fortfarande fram den ibland för att läsa en dikt eller två och jag har mina tydliga favoriter. Det jag är allra mest förtjust i är nog den enkelhet som återkommer i hans dikter. De är ofta korta och koncisa men slagkraftiga ändå. Och det är just det som gillar allra bäst.

"radbrytningen är fysisk
... brytning
den är framförallt rytmisk

som blankraden ger dikten
luft att andas
melodi som blåser
vind under vingar

om den inte svävar
kan den inte landa
mjukt... där poeten väntar"

Daniel Boyacioglu

Min Bokhylla - Bitterfittan

”Det är en ful januarimorgon och jag sitter på planet till Teneriffa. Jag är så förbannat trött, så ful, så jävla arg. Nej inte arg, irriterad. Jag är så jävla irriterad. På allt men mest på mig själv och det gör mig iskall. Jag har varit arg så länge nu. En cementerad grå massa som gör mig stel. Som får mig att vilja dricka för mycket vin och glömma allt som är fult. Som januarimornar
Jag har alltid hatat januari.
Jag sitter på planet och läser Rädd att flyga och försöker bli mild i sinnet, kanske rent av lycklig en liten stund?
Jag är bara trettio, men ack så bitter. En riktig bitterfitta faktiskt.
Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. Jag drömde bara om kärleken som alla andra. Men en misstanke, som kanske är en insikt, har börjat gro i mig och den skaver djupa, variga sår: Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar” Ur ”Bitterfittan” av Maria Sveland

Maria Sveland är smart, jag gillar henne. För det första så har hon skrivit en roman som egentligen inte liknar en roman så mycket som det liknar ett feministiskt manifest, men den kallar sig roman. Det är smart, romaner intresserar fler människor än vad ett feministiskt manifest gör. En roman kan alla läsa, inte bara tråkfeminister och andra ruggugglor som inte har något liv utan sitter och läser feministiska manifest hela dagarna och gnäller över orättvisor som egentligen inte existerar. (För det är väl det alla feminister gör? Så ser de ut som skräp också, allihop. Egentligen är de bittra över att de aldrig får sex, egentligen är det där skon klämmer, det säger alla karlakarlar och grabbgrabbar i alla fall. Men om feministerna bara slutade gnälla på allt, gick ner något kilo, sminkade sig och skaffade sig större bröst då skulle nog de också få ha sex ibland och då skulle de inte vara lika bittra längre. Då skulle allt vara frid och fröjd, rosa blommor och snurrande solar och allt var jämlikhet heter, skulle vara glömt).

För det andra har hon döpt boken till ”Bitterfittan” vilket i sig är nära på genialiskt. Då är det kanske några som inte ens förstår att den är feministisk. Så lyckas hon använda ett vanligt (tyvärr) skällsord och göra det till sitt så i slutet av boken känns det okej att säga att man är en bitterfitta, precis som Sara, i boken. Romanen innehåller bittra sanningar som det känns bra att någon annan också har tänkt på fast det är sådant som gör en arg. Som åtminstone gör mig arg. Vissa saker visste jag sedan förut men andra saker är helt nya sanningar. Särskilt handlar ”Bitterfittan” om jämställdhet i parrelationer, vilket gör den ännu mer intressant för det är ju som hon frågar sig: ”Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dem vi älskar?” Hon tar upp fakta som jag tycker kan vara värt att belysa lite extra som till exempel:

”En rapport från socialstyrelsen visar att när kvinnor blir sjuka är risken att äktenskapet spricker mycket större än när männen blir sjuka. Kvinnor som får livmodercancer råkade dubbelt så ofta ut för skilsmässa jämfört med friska kvinnor.
För män med prostatacancer däremot, var förhållandet det omvända. De löpte mindre risk än friska män att gå igenom en skilsmässa.”

”Det är fler kvinnor än män som donerar sina organ, men det är fler män än kvinnor som tar emot organen. Detta faktum var så nedslående att en forskare i socialmedicin ska undersöka om det handlar om samma sorts könsdiskriminering som gör att män oftare får dyrare medicin än kvinnor.”

Hon tar även upp att kvinnor som skiljer sig mår bättre än män som skiljer sig. Medan kvinnan blomstrar, upptäcker männen hur ensamma de är. ”Hur dålig relation till barnen de har, hur få vänner de har, eftersom det är frun som tagit hand om vännerna och släktingarna medan han jobbade och gjorde karriär.” Hon konstaterar även att: ”Mäns överordning kostar även för dem själva. Bakom varje framgångsrik man står en kvinna med trötta ben och migrän. Och bakom varje framgångsrik kvinna finns en skilsmässa.”

Jag avundas Maria Sveland. Jag avundas henne för att hon vågar. Samtidigt blir jag arg för det ska väl inte behövas mod för att skriva en roman som handlar om något som egentligen borde vara självklart. Jag tycker att alla borde läsa ”Bitterfittan”. Det är en viktig bok. En bok som ökar medvetenheten samtidigt som den faktiskt roar. Även om man inte är feminist.

Min bokhylla - Majgull Axelsson

Nu har jag visserligen inte Majgull Axelsson i egen hög person i min bokhylla men jag hade svårt att bestämma mig för bara en av hennes böcker eftersom alla står där och pockar på uppmärksamhet. Dessutom ville jag hellre ta upp henne som författarfenomen än att ta upp en av hennes böcker.

Jag, liksom många andra, upptäckte Majgull Axelsson i och med ”Aprilhäxan”. Jag fastnade direkt för hennes sätt att skriva och för den mystik som ofta genomsyrar hennes romaner och framförallt just den nyss nämnda. Vidare fortsatte jag med ”Långt borta från Nifelheim", "Slumpvandrig" och nu senast läste jag ”Den jag aldrig var”. Handlingen i hennes böcker är annorlunda, de balanserar alltid på gränsen till vad som är verkligt och inte men det är nog framförallt hennes språk som jag har fastnat för. Det är poetiskt utan att vara svårt och pretentiöst. Jag gillar helt enkelt fraser som "regnet viskar mot rutan". Det är sådana fraser som gör att det inte är slutet på romanerna som är viktigast, det är resan dit man vill åt.

Förutom dessa romaner har jag även läst en slags reportageroman av Axelsson som heter ”Rosario är död”. Det är en riktigt vidrig historia om barnprostitution i filipinerna i allmänhet och om en liten flicka som heter Rosario och hennes tragiska öde i synnerhet. Det är långt ifrån en bok man njuter av att läsa, snarare tvärtom. Det är ingalunda en lättsmält historia, däremot är den bra och den är framförallt viktig. Att blunda gör inte att det går över.

Enligt mig är Majgull Axelsson Sveriges i särklass bästa författare. Tyvärr verkar det inte vara så många som har upptäckt det än. Det pratades mycket om henne runt tiden då Aprilhäxan var populär men sedan blev det liksom tyst, vilket jag tycker är konstigt då hennes andra böcker håller samma klass. Nu väntar jag bara på att hon ska komma ut med något nytt någon gång, som jag kan kasta mig över.

Min bokhylla - New York-trilogin

Som första bok från min bokhylla har jag valt ”New York-trilogin” av Paul Auster. Auster har blivit jämförd med författare som Kafka och Borges och "New York-trilogin" är redan en klassiker i modern tappning. Som namnet på boken antyder är det en trilogi med tre fristående berättelser; ”Stad av glas”, ”Vålnader” och ”Det låsta rummet”. Boken ikläder sig rollen som deckare med dess sedvanliga mystik och spänning men vad dessa tre berättelser har gemensamt och vad de egentligen handlar om är problematiken i vad som är sant och inte. Det förekommer, i berättelserna, diskussioner om vad berättandet är, om vad som är verkligt. Det handlar om att man bara får höra en sida av en historia, den sidan som författaren väljer att berätta. Den andra sidan av historien finns inte och hur kan man veta ifall det som berättas är det som verkligen hände?

Min personliga favorit av ”New York-trilogins” berättelser är den första, ”Stad av glas”. Det är den berättelse som starkast av dessa tre ifrågasätter berättarröstens trovärdighet, vilket jag tycker är ett fängslande grepp och framförallt en intressant problematik. Förövrigt har denna berättelse många likheter med en annan av mina favoritböcker, nämligen Don Quijote. Inte bara har huvudpersonen Daniel Quinn samma initialer utan man får även höra om bokens Paul Austers fascination av Cervantes berättarteknik och i och med det knyts säcken liksom som ihop.

Hela historien börjar med en felringning, någon ringer till Daniel Quinn och frågar efter Paul Auster. Och redan där har man fastnat. För bara med ett sådant enkelt knep har författaren, genom att blanda in sig själv i historien, gjort läsaren nyfiken. Man blir osäker på vad som händer, det börjar inte som det brukar och man vill läsa mer.

Jag skulle kunna berätta mer i detalj om handlingarna i dessa tre berättelser men det känns överflödigt då det inte är handlingen som egentligen är det viktiga. Handlingen känns mer som ett redskap som för historien framåt men som egentligen inte är nödvändig för själva kärnan. En utsmyckning om man så vill. ”New York-trilogin” är en annorlunda och spännande bok, varje historia på sitt sätt. Den är perfekt för dig som gillar spänningen i deckare men hatar de banala klyschor dessa i regel innehåller. För det här är egentligen inte alls någon deckare, Jag vet inte riktigt vad man ska klassa den som men det är en bra bok om du vill ha något djupare. Den är en litterär utmaning som uppmuntrar till egna tolkningar och frågor man gärna vill försöka besvara. Kan man tillexempel verkligen lita på varje romans berättare?

"New York-trilogin" finns som pocket och går att beställa för 39 kr på till exempel på Adlibris.

Teman

Jag tänkte ha två återkommande teman i den här bloggen som jag helt fantasilöst kommer att kalla för ”Min stereo” och ”Min bokhylla”. Inte helt överraskande kommer dessa två att bestå av recensioner och rekommendationer gällande litteratur och musik - såväl gammalt som nytt. De kommer att dyka upp med jämna eller ojämna mellanrum i bloggen så håll utkik, om det nu är något du skulle vara intresserad av.