Södermorsor rekommenderas!

Jag har precis läst och förälskat mig i Södermorsor av Lena Kallenberg. Den utspelar sig inte helt oväntat på Söder i Stockholm. Om man är bekant med, och gillar Söder följer man gladeligen med runt på gator och i parker och insuper de lokala, historiska berättelser som emellanåt förtäljs.

Boken är skriven i dagboksform och i berättarnuet är det början av 80-talet. Den handlar om tre ensamstående mammor men också om den tid den utspelar sig i. Om politik, strejker och kärnkraftsfrågor. Dagboksskrivaren Lena har blivit lämnad av sin man och försörjer nu sig själv och två barn genom att arbeta halvtid inom hemtjänsten. Den andra morsan är Jana, som har en egen frisersalong och ett barn med en rebell från Zimbabwe som aldrig hälsar på trots att han lovar. Den tredje är Katrin, med en skådespelarkarriär, hopplösa kärlekar och tonårssonen Love. I centrum för berättelsen står dessa tres vänskap.

Jag är så himla förälskad i den här boken. Inte för att det händer särskilt mycket utan för att den känns viktig och autentisk (sedan är det också ”en berättelse med verklighetsbakgrund”). För det första har den en feministisk prägel och problematiserar sena 70-talets, tidiga 80-talets ensamstående mammor som den första av generationer, på något vis. För det andra är den väldigt röd, Lena minns tillbaka till FNL-rörelsen och arbetarförbundet, och jag gillar den politiska debatten som ständigt pågår i periferin. Och för det tredje tycker jag så mycket om Söder. Jag rekommenderar verkligen den här boken!

Södermorsor får 5 starka Minnor av 5 möjliga.

Livstid

Den här sommaren är tänkt att bli en skräcksommar. Fyra Koontz och en Ajvide är beställda. Problemet med Koontz är att jag inte riktigt minns vilka av hans böcker jag redan har läst, min fascination för honom började redan i tonåren. Och när andra läste King läste jag Koontz och så har det fortsatt. Lite nu och då får jag det där Koontz-suget. Och ibland blir det ofrivilliga omläsningar.

Igår läste jag dock ut en av hans senare verk, Livstid. Den var inte riktigt vad jag hade förväntat mig, den var nämligen ganska olik andra Koontz-böcker jag har läst. Boken handlar om Jimmy Tock som vid sin födsel får sitt liv förutspått av sin döende farfar. Han får fem datum, fem hemska datum. Och om de här datumen berättar Jimmy Tock själv. Clowner, luftkonstnärer, bankrån och bakverk är inblandade.

Om boken hade varit en film så hade det varit en dråplig skräckfilm, en såndär som är lite rolig men ändå spännande. Det är bara det att jag inte vet om jag vill ha dråpligt och småroligt när jag har ställt in mig på ren skräck.

Livstid får 2 skräckMinnor av 5 möjliga.

Fyra korta pocket

Under de senaste två, tre veckorna har jag upptäckt njutningen i att läsa korta böcker, gärna inte mer än trehundra sidor långa. Så det har jag gjort. Vägen har jag redan pratat om här nedanför men här är de övriga fyra.


Sputnikälskling av Haruki Murakami

Sputnikälskling handlar om berättaren K, som är förälskad i sin vän Sumire som i sin tur blir förälskad i en äldre gift kvinna, Myu. Sumire börjar arbeta för Myu och under en affärsresa bestämmer de sig för att semestra på en liten ö i Grekland. Plötsligt försvinner Sumire spårlöst och efter ett telefonsamtal från Myu åker K dit för att försöka ta reda på vad som har hänt med Sumire.

Jag tycker om att det inte händer så mycket eftersom känslan av att någonting ska hända hela tiden finns där och jag tycker om den ensamma berättaren. Men jag kan inte komma ifrån att det är någonting som saknas och att slutet inte känns helt tillfredsställande. Sputnikälskling får 3 Minnor av 5 möjliga.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon

Christopher är femton år och autistisk. Han är jätteduktig i matte och logik men har svårt att läsa av andra människor. Han måste ha ordning och reda, olika mat får inte röras vid på tallriken och han äter ingenting gult men han tycker om rött. När Christopher hittar grannfruns pudel, Wellington, dödad av en högaffel bestämmer han sig för att i sann detektivanda ta reda på vem mördaren är. Han får reda på saker som skakar hans logiska värld och vänder den upp och ner.

Den här boken är inte bara bra och lite spännande, utan nyttig läsning för att faktiskt förstå hur ett autistiskt barn ser på världen. Jag är medveten om att det finns olika grader av autism men jag tror ändå att den här boken kan ge ökad förståelse. Eftersom det är Christopher själv som är berättaren får vi se saker och ting ur hans perspektiv. Vi får delta i händelserna genom hans ögon. Helt klart en läsvärd bok. Den besynnerliga händelsen med hunden om natten får 4 Minnor av 5 möjliga.

Invasion”av Dean Koontz

Jag blir inte sugen på kioskdeckare så där som jag vet att en del människor blir. Jag gillar inte deckare, däremot känner jag ibland sug efter skräck av typen Dean Koontz eller Stephen King. Så jag plockade upp Koontz, Invasion. Hans senare böcker håller inte alls samma klass som de tidigare (typ Skymningsögon, Midnatt, Väktare) men de fyller ändå upp skräckkvoten och i alla fall Invasion var spännande från början till slut.

Boken handlar om Molly och Neil Sloan som en natt vaknar av ett häftigt självlysande regn. Överallt i världen verkar det konstiga vädret. Och det är förstås någonting som är ute efter att ta över jorden och döda människor. Sådär som det brukar vara i skräcklitteratur. När man har läst färdigt boken, ja då är man klar och funderar inte mer på den. Och ibland kan det vara skönt. Invasion får 3 skräckMinnor av 5 möjliga.

Fräsch, frisk och spontan av Mons Kallentoft

De flesta förknippar Mons Kallentoft med hans årstidsdeckare (Höstoffer, sommardöden, Midvinterblod och nu senast; Vårlik) men Fräsch, frisk och spontan är ingen deckare. Jag trodde först att det var en helt vanlig deprimerande relationsroman men jag vet inte om man kan kalla det det heller. Boken handlar om ett par med två barn och lägenhet i Vasastan. De har gjort karriär och de är den perfekta familjen. Utåt sett. Men frun tar nattliga promenader och kommer ibland inte hem förrän på morgonen och mannen håller på med ett hemligt projekt, ett projekt som vanliga människor inte håller på med.

Den här boken ger mig samma känsla som en del av novellerna i Jonas Karlssons Den perfekte vännen, Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi behöver prata faktiskt och Johan Klings Människor helt utan betydelse. Jag vet inte riktigt vad det är som binder de här böckerna samman, men någonting är det. Kanske är det den manliga medelålderns sätt att skriva. Kallentofts bok är lite tråkig och rabblande emellanåt. Om den hade varit längre hade jag nog inte läst den till slutet. Fräsch, frisk och spantan får 1 Minna av 5 möjliga.

Vägen vs Vägen

Nästan alltid blir man besviken när man ser en film baserad på en bok som man har läst och tyckt om. Boken har varit helt suverän och att filmen lyckas inte alls porträttera den på ett rättvist sätt. Viktiga händelser saknas, detaljer har suddats ut, osv. Vilket inte heller är så konstigt. Vem som helst förstår ju att när det kommer till att göra film av en bok blir man tvungen att göra avvägningar. Allt får helt enkelt inte plats. När man läser en bok skapar man dessutom en egen subjektiv bild av landskap, händelser, personer, etc. Hur ska en film någonsin kunna leva upp till, och tillfredsställa, alla läsares olika bilder?

Men så läste jag Cormac McCarthys ”Vägen” och sedan såg jag filmen med samma namn och för första gången kände jag att filmen hade återskapat den exakta stämningen som fanns i boken. Och visst fattades det händelser, men ingenting av vikt saknades. Känslan av undergång var lika påtaglig i filmen som i boken. Den grå färglösa världen såg precis ut som jag hade föreställt mig. Och Viggo Mortensen spelade bra, förstås. Det är klart att boken var mer utdragen, man frös lite mer, man blev lite hungrigare. Men boken är också tvåhundrafemtio sidor. Filmen hundraelva minuter.

Om man skulle välja att se filmen eller att läsa boken så skulle man självklart läsa boken. Sen se filmen. Både filmen och boken får 4 Minnor av 5 möjliga.


Trailer