Gladmusik

Det finns musik som alltid får en på bra humör, oavsett hur humöret såg ut innan man lyssnade på just den där låten. Den som får en att vilja hoppa runt i vardagsrummet och mer skrika än sjunga med i texten. Den som bara genom introt gör att man får ett leende på läpparna. Det är egentligen helt fantastiskt hur stor inverkan musik har, åtminstone på mitt humör. På mitt liv till och med.

Hur som helst så är det alltid roligt att hitta nya gladlåtar, vilket man ju gör lite nu och då. För det är ju så, att i början har de en förmåga att göra en på lite extra bra humör. Anledningen till att jag skriver det här inlägget just nu är Miss Li. För ärligt, kan man bli annat än glad av den här?

Ge mig en bra rysare

Jag älskar rysare, bra rysare det vill säga. Thailändska Shutter är en sådan, liksom amerikanska The Ring och fransk/rumänska Ils. Men för att hitta de där riktigt bra rysarna måste man gå igenom en hel del dåliga. Dåliga rysare (enligt mig) är sådana som genererar frågor som ”Men varför går hon in där?”, ”Varför springer hon inte?”, ”Hur kan han göra så?” och liknande. Sådana filmer blir jag mer stressad än skrämd av. The Texas Chainsaw Massacre är en sådan film. Jag fick den nya versionen av den i en filmbox med tre rysare som jag inte kunde låta bli att köpa för sextionio kronor. Ingen av filmerna var direkt bra men motorsågsmassakern var värst. Den var inte dålig men den är just den där typen av film som jag absolut inte tycker om. Jag var så stressad tillslut att jag önskade att alla bara kunde dö någon gång så jag kunde få slappna av. Och det känns inte alls vidare humant att tänka så.

Det är faktiskt inte alls det lättaste att hitta bra rysare. Sådana där som lämnar en med knottror i huden och en känsla av att man bara måste ha garderobsdörren stängd när man ska sova. Men det är värt det; att gå igenom alla dessa dåliga för att hitta guldkornen. Ändå.

Novellfilm 2008

Jag verkligen älskar svenska novellfilmer. De är som filmisk poesi, små dikter som på väldans liten yta säger så väldigt mycket, och med "undertexter" som inte alltid är helt lätta att läsa. På SVT visar man under sommaren alla nio bidrag från novellfilmstävlingen 2008. På onsdagar klockan 21.30 äras åtminstone mitt vardagsrum med en novellfilm och om jag mot förmodan skulle råka missa någon så finns de självklart att se på SVT:s hemsida.

Hittills så har jag särskilt gillat ”Hjärtrud” som visades förra veckan, det kan ha att göra med att jag är en obotlig romantiker. Kanske att jag kände igen mig i huvudkaraktären en aning, om man tar bort de psykopatiska dragen förstås.

Hur som helst så är dessa novellfilmer något jag verkligen rekommenderar i sommarkvällen.

Min bokhylla - Jack

Jag har läst min första bok av Ulf Lundell. Jag kände för att läsa honom och varför då inte börja med Jack, som jag köpte för sextionio kronor på årets bokrea. Jag tyckte om den fastän det känns lite grann som att jag inte borde ha gjort det. Han skriver egentligen inte bra men eftersom han själv uppenbarligen skiter fullständigt i det så blir det häftigt istället för dåligt. Jag blir imponerad av att han vågar vara så inkorrekt när det gäller språket, att han vågar strunta i allt vad grammatik och regler heter. Så istället för att beklaga mig över det undermåliga språket så blir jag istället helt betagen och framförallt så blir jag glad. Det känns befriande på något vis.

Sedan kan man förstås klaga på bilden han ger av kvinnan genom Jack men jag har överseende med det också för egentligen känns Jack bara som en typisk, rätt omogen, ung man. Men man ska heller inte blanda ihop Jack med Lundell alltför mycket. För vem är jag eller någon annan att tala om vad som är Jack och vad som är Lundell, även om man vill läsa in ganska mycket (jättemycket) av Lundell i Jack. Men spekulera i vem som är vad kan man ju göra hur länge som helst utan att få några egentliga svar.

Handlingen är väl ingenting speciellt egentligen men ändå drar den en med, får en att på något sätt längta dit, vilja vara där. Som får en att romantisera och fantisera om ett sjuttiotalsStockholm (även om jag själv gärna tackar nej till drogerna). Jack och gänget festar med både droger och alkohol, kämpar mot tristess, raggar och försöker komma på ett sätt att leva utan att livet går en förbi.

Den här boken gör mig konfunderad. Det känns, som sagt, som att jag inte alls borde gilla den och ändå gör jag det, jag älskar den. Och när den tog slut saknade jag den, jag saknade karaktärerna i den. Ibland läser man böcker som kryper in under skinnet på en och liksom fastnar där, Jack är en sådan bok. Man vet att en författare har lyckats med att få sina karaktärer att kännas levande när läsaren kommer på sig själv med att undra vad de gör efter att boken har tagit slut. Och det gjorde åtminstone jag.

Filmen däremot önskar jag att jag aldrig hade sett.