Radhusdisco

Morgan Larsson är programledare för Christer i P3. Jag har alltid gillat det programmet. Och utan att ha tänkt allt för mycket på det så har jag även gillat Morgan Larsson. Jag antar att det var därför jag genast blev nyfiken på hans debutroman ”Radhusdisco”. Dessutom tycker jag väldigt mycket om den här typen av roman som ”Radhusdisco” är. Man kan kalla det ”Nostalgi”-roman.

Boken handlar om Morris. Morris växer upp i Trollhättan på åttiotalet och man får följa honom genom lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. Med alla de våndor och härligheter som sammankopplas med att växa upp. Och även om jag själv ligger några år efter i tiden och dessutom är av ett annat kön så var igenkänningsfaktorn stor. Lyckan när familjen hyrde en Moviebox! Osäkerheten vid första kyssen. Indelningarna i klassen. Allt det där som man själv gick igenom går Morris igenom, och lite till. Jag satt aldrig och oroade mig för att förhuden skulle fastna i ollonet, till exempel.

Det är en härlig bok. Riktigt härlig. En bok att bli glad av. I början tänkte jag att man kanske skulle kunna jämföra den med Torbjörn Flygts ”Underdog” men sedan insåg jag att de egentligen inte alls är likadana. Morgan Larssons bok har en mycket lättsammare ton och även om hans bok tar upp klasskillnader så är det aldrig någonting centralt, som hos Flygt. Personligen tycker jag mer om ”Radhusdisco” än om ”Underdog”. Jag gillar att den just för att den är lättsam, att den håller sig till de förhållandevis enkla uppväxtproblemen. Och stundtals får den en att längta tillbaka till tiden då man var kär i tre killar samtidigt.

”Radhusdisco” får 4 Minnor av 5 möjliga.

Boktipset

Såhär hundra år efter alla andra finns jag nu på Boktipset.se. Det är minst sagt svårt att minnas allt man någonsin har läst. Särskilt när ens fysiska bokhylla ligger nerpackad i kartonger i en källare tjugo mil härifrån. Men jag kämpar med minnet och sakta men säkert bygger jag upp min virtuella bokhylla. Besök gärna!

Kapten Corellis mandolin

Är det någon som råkar ha "Kapten Corellis mandolin" att låna ut eller sälja, alternativt vet var man kan få tag på den? Boken alltså, inte filmen. Helst på pocket. Den är definitivt slut på förlaget och jag har inte hittat den på antikvariat.

King

Stephen Kings klassiker har kommit i nyutgåvor i form av storpocket. Jag plockade åt mig tegelstenen Pestens tid. 1229 sidor och otymplig som ingen annan, förutom kanske Det. Men den var helt klart värd otympligheten. Stephen King var bättre förr, när han skrev sina tegelstenar. Jag läste en av hans nyare verk för inte så länge sedan, Signal, och den går inte ens att jämföra med Pestens tid.

Jag sträckläste den senare. Hela semestern satt jag på mina föräldrars altan med näsan i boken och väldigt lite intresse för någonting annat. Och den gjorde mig inspirerad att faktiskt göra ett nytt försök med ett nyare verk. Jag köpte Under the dome, som enligt recensioner ska vara i samma klass som Pestens tid. Så här hundra sidor in i den, kan jag bara hålla med. Och den lilla pocketboken Under the Dome med sina 800 sidor, känns fysiskt smidig jämfört med Pestens tid. Så finns det olika omslag också, vilket är en rolig idé!

Förväntningarna är höga.

Södermorsor rekommenderas!

Jag har precis läst och förälskat mig i Södermorsor av Lena Kallenberg. Den utspelar sig inte helt oväntat på Söder i Stockholm. Om man är bekant med, och gillar Söder följer man gladeligen med runt på gator och i parker och insuper de lokala, historiska berättelser som emellanåt förtäljs.

Boken är skriven i dagboksform och i berättarnuet är det början av 80-talet. Den handlar om tre ensamstående mammor men också om den tid den utspelar sig i. Om politik, strejker och kärnkraftsfrågor. Dagboksskrivaren Lena har blivit lämnad av sin man och försörjer nu sig själv och två barn genom att arbeta halvtid inom hemtjänsten. Den andra morsan är Jana, som har en egen frisersalong och ett barn med en rebell från Zimbabwe som aldrig hälsar på trots att han lovar. Den tredje är Katrin, med en skådespelarkarriär, hopplösa kärlekar och tonårssonen Love. I centrum för berättelsen står dessa tres vänskap.

Jag är så himla förälskad i den här boken. Inte för att det händer särskilt mycket utan för att den känns viktig och autentisk (sedan är det också ”en berättelse med verklighetsbakgrund”). För det första har den en feministisk prägel och problematiserar sena 70-talets, tidiga 80-talets ensamstående mammor som den första av generationer, på något vis. För det andra är den väldigt röd, Lena minns tillbaka till FNL-rörelsen och arbetarförbundet, och jag gillar den politiska debatten som ständigt pågår i periferin. Och för det tredje tycker jag så mycket om Söder. Jag rekommenderar verkligen den här boken!

Södermorsor får 5 starka Minnor av 5 möjliga.

Livstid

Den här sommaren är tänkt att bli en skräcksommar. Fyra Koontz och en Ajvide är beställda. Problemet med Koontz är att jag inte riktigt minns vilka av hans böcker jag redan har läst, min fascination för honom började redan i tonåren. Och när andra läste King läste jag Koontz och så har det fortsatt. Lite nu och då får jag det där Koontz-suget. Och ibland blir det ofrivilliga omläsningar.

Igår läste jag dock ut en av hans senare verk, Livstid. Den var inte riktigt vad jag hade förväntat mig, den var nämligen ganska olik andra Koontz-böcker jag har läst. Boken handlar om Jimmy Tock som vid sin födsel får sitt liv förutspått av sin döende farfar. Han får fem datum, fem hemska datum. Och om de här datumen berättar Jimmy Tock själv. Clowner, luftkonstnärer, bankrån och bakverk är inblandade.

Om boken hade varit en film så hade det varit en dråplig skräckfilm, en såndär som är lite rolig men ändå spännande. Det är bara det att jag inte vet om jag vill ha dråpligt och småroligt när jag har ställt in mig på ren skräck.

Livstid får 2 skräckMinnor av 5 möjliga.

Fyra korta pocket

Under de senaste två, tre veckorna har jag upptäckt njutningen i att läsa korta böcker, gärna inte mer än trehundra sidor långa. Så det har jag gjort. Vägen har jag redan pratat om här nedanför men här är de övriga fyra.


Sputnikälskling av Haruki Murakami

Sputnikälskling handlar om berättaren K, som är förälskad i sin vän Sumire som i sin tur blir förälskad i en äldre gift kvinna, Myu. Sumire börjar arbeta för Myu och under en affärsresa bestämmer de sig för att semestra på en liten ö i Grekland. Plötsligt försvinner Sumire spårlöst och efter ett telefonsamtal från Myu åker K dit för att försöka ta reda på vad som har hänt med Sumire.

Jag tycker om att det inte händer så mycket eftersom känslan av att någonting ska hända hela tiden finns där och jag tycker om den ensamma berättaren. Men jag kan inte komma ifrån att det är någonting som saknas och att slutet inte känns helt tillfredsställande. Sputnikälskling får 3 Minnor av 5 möjliga.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon

Christopher är femton år och autistisk. Han är jätteduktig i matte och logik men har svårt att läsa av andra människor. Han måste ha ordning och reda, olika mat får inte röras vid på tallriken och han äter ingenting gult men han tycker om rött. När Christopher hittar grannfruns pudel, Wellington, dödad av en högaffel bestämmer han sig för att i sann detektivanda ta reda på vem mördaren är. Han får reda på saker som skakar hans logiska värld och vänder den upp och ner.

Den här boken är inte bara bra och lite spännande, utan nyttig läsning för att faktiskt förstå hur ett autistiskt barn ser på världen. Jag är medveten om att det finns olika grader av autism men jag tror ändå att den här boken kan ge ökad förståelse. Eftersom det är Christopher själv som är berättaren får vi se saker och ting ur hans perspektiv. Vi får delta i händelserna genom hans ögon. Helt klart en läsvärd bok. Den besynnerliga händelsen med hunden om natten får 4 Minnor av 5 möjliga.

Invasion”av Dean Koontz

Jag blir inte sugen på kioskdeckare så där som jag vet att en del människor blir. Jag gillar inte deckare, däremot känner jag ibland sug efter skräck av typen Dean Koontz eller Stephen King. Så jag plockade upp Koontz, Invasion. Hans senare böcker håller inte alls samma klass som de tidigare (typ Skymningsögon, Midnatt, Väktare) men de fyller ändå upp skräckkvoten och i alla fall Invasion var spännande från början till slut.

Boken handlar om Molly och Neil Sloan som en natt vaknar av ett häftigt självlysande regn. Överallt i världen verkar det konstiga vädret. Och det är förstås någonting som är ute efter att ta över jorden och döda människor. Sådär som det brukar vara i skräcklitteratur. När man har läst färdigt boken, ja då är man klar och funderar inte mer på den. Och ibland kan det vara skönt. Invasion får 3 skräckMinnor av 5 möjliga.

Fräsch, frisk och spontan av Mons Kallentoft

De flesta förknippar Mons Kallentoft med hans årstidsdeckare (Höstoffer, sommardöden, Midvinterblod och nu senast; Vårlik) men Fräsch, frisk och spontan är ingen deckare. Jag trodde först att det var en helt vanlig deprimerande relationsroman men jag vet inte om man kan kalla det det heller. Boken handlar om ett par med två barn och lägenhet i Vasastan. De har gjort karriär och de är den perfekta familjen. Utåt sett. Men frun tar nattliga promenader och kommer ibland inte hem förrän på morgonen och mannen håller på med ett hemligt projekt, ett projekt som vanliga människor inte håller på med.

Den här boken ger mig samma känsla som en del av novellerna i Jonas Karlssons Den perfekte vännen, Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi behöver prata faktiskt och Johan Klings Människor helt utan betydelse. Jag vet inte riktigt vad det är som binder de här böckerna samman, men någonting är det. Kanske är det den manliga medelålderns sätt att skriva. Kallentofts bok är lite tråkig och rabblande emellanåt. Om den hade varit längre hade jag nog inte läst den till slutet. Fräsch, frisk och spantan får 1 Minna av 5 möjliga.

Vägen vs Vägen

Nästan alltid blir man besviken när man ser en film baserad på en bok som man har läst och tyckt om. Boken har varit helt suverän och att filmen lyckas inte alls porträttera den på ett rättvist sätt. Viktiga händelser saknas, detaljer har suddats ut, osv. Vilket inte heller är så konstigt. Vem som helst förstår ju att när det kommer till att göra film av en bok blir man tvungen att göra avvägningar. Allt får helt enkelt inte plats. När man läser en bok skapar man dessutom en egen subjektiv bild av landskap, händelser, personer, etc. Hur ska en film någonsin kunna leva upp till, och tillfredsställa, alla läsares olika bilder?

Men så läste jag Cormac McCarthys ”Vägen” och sedan såg jag filmen med samma namn och för första gången kände jag att filmen hade återskapat den exakta stämningen som fanns i boken. Och visst fattades det händelser, men ingenting av vikt saknades. Känslan av undergång var lika påtaglig i filmen som i boken. Den grå färglösa världen såg precis ut som jag hade föreställt mig. Och Viggo Mortensen spelade bra, förstås. Det är klart att boken var mer utdragen, man frös lite mer, man blev lite hungrigare. Men boken är också tvåhundrafemtio sidor. Filmen hundraelva minuter.

Om man skulle välja att se filmen eller att läsa boken så skulle man självklart läsa boken. Sen se filmen. Både filmen och boken får 4 Minnor av 5 möjliga.


Trailer

Fånge i hundpalatset

Jag bodde i Uddevalla när ”Hemma hos Martina” kom ut. Jag hade ingen större koll på vem hon var, Martina Haag, annat än att hon var gift med Erik Haag. Erik Haag hade jag haft en crush på under ”Knesset”-tiden. Men en människa jag jobbade med var däremot helt besatt av Martina Haag. Så besatt att han ägde en pappfigur av nästan naturlig storlek föreställande henne. Självklart tvingade han mig att läsa hennes första krönikesamling. Den fick mig att skratta, högt ibland och vid olämpliga tillfällen. Och att få någon att skratta i Uddevalla, det är sannerligen en bedrift! Särskilt när orsaken till flytten dit har varit otrogen med sitt ex och sen kastat ut en från lägenheten så att man får bo i en knarkarkvart. Hur som helst, hennes andra krönikesamling ”Martina-koden” var inte fullt lika rolig som den första och hennes romaner är halvdana relationssåpor som gör mig mer stressad än road. Men så kom nu ”Fånge i hundpalatset”, en tredje krönikesamling och återigen får Martina Haag mig att skratta. Visserligen lättare gjort i Stockholm än i Uddevalla, men ändå.

Och även fast Martina skriver om sin man, en miljon ungar och tusen husdjur så kan jag känna igen mig i en del av det hon skriver. Ganska mycket faktiskt. Vilket är lite konstigt eftersom jag inte har någonting av ovanstående (om man inte räknar min pojkvän). Men hon får mig att känna mig mer.. normal. Krönikesamlingen är perfekt lättsmält reselitteratur. Ett par krönikor på väg till jobbet, några stycken på väg hem från. Annars läser man ut boken på en kväll, vilket är lite trist. Allra bäst tycker jag om krönikorna som handlar om hennes barndom, eller snarare tonårstid. Och jag hoppas att hon någon gång lämnar de lättsamma relationsromanerna bakom sig och skriver någonting längre om just ungdomsåren.

Martina Haag är ingen litteraturmässig språksensation. Men det verkar inte heller vara någonting hon strävar efter, eller bryr sig om. Och jag tror att det är därför jag gillar henne. Hon försöker inte för mycket, hon liksom bara är. Det tycker jag är skönt, och befriande.

"Fånge i hundpalatset" får 3 Minnor av 5 möjliga.

Lilla stjärna

John Ajvide Lindqvist skriver helt fantastiskt bra, inget snack om saken. Då menar jag inte innehållet utan sättet han skriver på, hur han uttrycker sig. Vilka ord han använder och hur de kommer ut. Sedan är hans böcker spännande innehållsmässigt också, som på ett streckläsande vis. Och visst är det något fint med en svensk skräckförfattare?

I ”Lilla stjärna” hittar Lennart en bebis nergrävd i en skog. Hon lever och när hon skriker, skriker hon de klaraste, renaste tonerna. Lennart tar hem henne i syfte att låta henne, i hemlighet, växa upp i hans källare för att sedan bli den stjärna han själv aldrig riktigt lyckades bli. Men flickans sångförmåga är inte det enda med henne som är ovanligt och drömmen slutar inte riktigt som Lennart hade tänkt sig. Samtidigt får man följa Teresa och hennes uppväxt i en helt vanlig familj. Man får ta del i hennes utanförskap, hennes oförmåga att fantisera, hennes hetsätning. Och hennes utnyttjande av internet för att såra andra människor. En uttagning till Idol och några dikter på internet senare möts de båda flickorna och Teresas liv tar plötsligt en helt ny vändning.

Första delen i ”Lilla stjärna” var verkligen jättebra, andra delen likaså. Nästan det bästa jag har läst, det gick inte att lägga ifrån sig boken. Och om det hade gått så hade jag inte velat. Och även fast hela boken var bra, kunde inte de nästkommande delarna riktigt leva upp till de första två. Det sipprade ut från fantastiskt till bra till bättre. Men jag funderar på om det inte skulle vara omöjligt att boken skulle kunna hålla samma fantastiska innehållsmässiga tempo hela boken igenom. Hur som helst var det en mycket bra bok, om man inte är lättäcklad och om man gillar skräck och blod det vill säga.

”Lilla stjärna” får 4 Minnor av 5 möjliga.

Den andra romanens förbannelse

Jag hade tänkt skriva om den andra romanens förbannelse. Om hur svårt det måste vara att komma med någonting nytt efter en debutroman som har höjts till skyarna. Som tillexempel Curtis Sittenfeld som skrev ”I en klass för sig”, vilken blev helt galet populär, med rätta. Den är fortfarande en av mina favoritböcker. Sedan följde hon upp den med den tunna, ganska tråkiga ”Mannen i mina drömmar” som mer kändes som ett hastverk under prestationsångest än någonting annat. Och hur skulle det inte kunna bli så? Alla förväntar sig att succén från den första boken ska upprepas i den andra, vilket redan där gör den till ett misslyckande. Hennes tredje bok däremot ”Presidentens hustru” är en riktig pärla, inte lika bra som ”I en klass för sig” men helt klart däromkring.

Anledningen till att jag hade tänkt skriva om den andra romanens förbannelse var för att Muruel Barbery, författaren till den sinnesjukt populära ”Igelkottens elegans”, har kommit med en ny bok. Den nya boken är smal, tunn och skriven med relativt stora bokstäver. Jag tänkte direkt på den andra romanens förbannelse när jag såg den. ”Smaken”, heter den förresten. Och det var när jag såg den som jag tänkte att jag skulle skriva om just det här. Fast sedan såg jag att ”Igelkottens elegans” ingalunda var hennes debutroman så hela tesen sprack lite grann.

Fast jag tror fortfarande på den. Jag tror att det är nästintill omöjligt att komma med en succéroman på en succéroman. Och särskilt då om succéromanen var en debut.

Finaste är tillbaka

”Sagan om den lilla farbrorn” har äntligen kommit i nyutgåva efter att ha varit slut alldeles för länge. Barbro Lindgrens klassiker från 1979, illustrerad av Eva Eriksson finns alltså åter i butik, nu i färg. Och hur fin är den inte? Man bara måste bläddra igenom den, måste!



Jag blir helt tårögd varje gång jag läser den. Jag blir tårögd varje gång jag ens bläddrar i den. Om jag ska vara ärlig så blir jag tårögd bara jag tänker på sagan om den stackars ensamma farbrorn som ingen tyckte om bara för att han var så liten. Och som till slut, inte bara får en, utan två vänner. Ibland blir jag bara så fantastiskt förälskad i barnböcker. Särskilt när de har så fina bilder som Eva Erikssons.

I min bokhylla står det en och annan barnbok och då menar jag inte bara såna man har sparat sen barndomen av nostalgiskäl. Nej, ibland bara måste man inhandla dem, trots att man inte har några barn och trots att man egentligen själv är vuxen. Bara för att de är så fina. En av favoriterna (näst efter sagan om fabrorn) är den helt fantastiskt roliga ”Jag vill hellre äta ett barn” av Sylviane Donnio som handlar om den lilla krokodilen Akilles som helst av allt vill äta ett barn och som en dag träffar på ett. Den är helt underbar. Däremot är den kanske inte särskilt pedagogisk, egentligen.




”Sagan om den lilla farbrorn” å andra sidan, den är pedagogisk. För man ska minsann vara snäll mot alla människor, och även små farbröder kan bli ledsna om ingen vill vara deras vän. Dessutom är den faktiskt ett måste i vartenda hem.

Av La Mancha

Det finns en liten tapasbar i Madrid där Cervantes sägs ha skrivit delar av Don Quijote, Cervantes själv skulle nog ha sagt annorlunda. Det finns även en staty föreställande Don Quijote på Rosinante tillsammans med sin vapendragare Sancho Panza. Jag missade tyvärr båda två. Tyvärr, därför att jag verkligen älskar Don Quijote, vidare gillar jag Cervantes lek med vem som egentligen har författat historien och slutligen gillar jag Paul Austers bollande i ”New York-trilogin”. Men istället för statyn lyckades jag hitta det här stängda men väldigt fina antikvariatet. Och det kändes lite som en kompensation.



Madrid kryllade av små boklådor som den där. Och dom allra flesta böckerna var förstås på spanska, men ibland gör inte språket så mycket. Ibland kan man köpa en bok enbart för bildernas skull. Det var lite så jag kände när jag hittade ”Canela y el mar” med en prislapp om två euro. Två euro, jag skulle säga att den här boken är ovärderlig. Jag förstår knappt ett ord men skulle lätt kunna sitta och bläddra i den i timmar bara för de fina bildernas skull.

Piratfrukost

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i deckare, dels eftersom jag är alldeles för nyfiken och dels eftersom jag har råkat på så många fattigt skrivna deckare. Jag tycker att det är svårt att hitta välskrivna, spännande deckare som ställer sig över alla dessa klyschor som ständigt förekommer. Märk att jag skrev halva min C-uppsats i litteraturvetenskap om just dessa. Men i morse åt jag frukost hos Piratförlaget och blev charmad. Charmad är kanske fel ord. Intresserad, snarare.

Under frukosten berättade den kanske något blyge debutanten Christoffer Carlsson om sin roman "Fallet Vincent Franke", en ganska tunn liten sak (boken alltså) som verkar lovande om än, vad jag uppfattade det som, ganska mörk. Fast framförallt blev jag charmad av deckarförfattaren Anne Holt och henne blev jag charmad av på riktigt när hon på norska först skojade om bokhandlare och sedan i en allvarligare ton berättade om sin senaste bok, "Frukta inte", och om samhällets syn på asylsökande och om var hennes hjärta befann sig. Jag fick med mig båda böckerna i en liten goodiebag och de ska absolut läsas alldeles efter "Presidentens hustru" som precis har kommit i pocket. Vilken egentligen är lite mer min typ av bok.

Och den 26:e maj kommer Martina Haag ut med en ny krönikesamling! Jag är inte så mycket för hennes romaner men jag verkligen älskar de här samlingarna. "Fånge i hundpalatset" heter den och jag hoppas och tror att den är lika rolig som de två första.

Svensk skräcklitteratur

Jag såg ”Låt den rätte komma in” när den gick på bio. Jag hade hört så himla mycket gott om den men blev inte imponerad. Inte alls. De som har läst boken säger att den är mycket bättre. Jag är inte förvånad, det är ju så det brukar vara. Men istället för att läsa just den boken så här nära inpå filmen valde jag att läsa ”Människohamn”. Bara för att liksom känna in författaren lite.

Jag har ju förstått att det är skräck han skriver, John, och i mina yngre dagar slukade jag King och särskilt Koontz som ingen annan. Och visst föll jag för John Ajvide Lindqvist alltid. Och som jag föll. Välskriven svensk skräck, whats not to love? Just att den är välskriven. Att orden kommer ut som sig bör och att klyschor som är vanliga i deckare, är helt obefintliga i denna skräckroman. Handlingen är spännande och driver berättelsen vidare utan att man genast vill bläddra till slutet för att se hur det går, man vill verkligen följa med längs hela vägen.

Den 18:e maj kommer en ny roman av John Ajvide Lindqvist, ”Lilla Stjärna”. Författaren berättar mer om den här nedan.

Gravstenen i Enskededalen

Har du barn eller känner du ett eller flera barn i stockholmstrakten? Det finns en serie barnböcker av Petrus Dahlin med ursnygga teckningar. De handlar om Kalle Skavank och hans kusin Dilsa som är de bästa detektiverna i hela Stockholm. Hela södra Stockholm åtminstone. Nåja, söderförorterna.

I böcker med titlar som ”Ugglor i Bagarmossen”, ”Änglar på skogskyrkogården”, ” Motorsågar i Björkhagen” och ”Klotter i Kärrtorp” löser de spännande fall tillsammans i Kalles pappas kiosk. Extra roligt att läsa böckerna är ju förstås ifall man själv bor i en söderförort. Som jag. Synd bara att jag inte är 6-9 år. Men helt förtjust i titlarna, det måste jag säga att jag är.

Årets bokrea

Bokrean började lugnt i år. Lugnt som i utan bråk. Inte som förra året alltså, då vi var nära att få tillkalla vakter när två äldre farbröder nästan började slåss. Människor har varit på allmänt bra humör, till och med när det har fått meddelande om att just den boken de söker är slut. Jag vet inte varför. Med tanke på vintern som har varit så lång och kall och mörk kan man tycka att människors tålamod och glädje snarare skulle vända sig neråt istället för uppåt. Men det är kul förstås, att människor är glada.

Storsäljarna har varit ”Hypnotisören”, Morbergs kokbok, Jamie Olivers kokbok och så fina PO Enquists ”Ett annat liv”. Inga överraskningar där. För min egen del blev förstås en Dylan, Annie Leibovitz-boken (som förövrigt tog slut första readagen) och några kokböcker. Bland annat köpte jag den lilla, tunna boken med det missvisande namnet ”Stora boken om grytor och gratänger”. I stort är jag nöjd med årets rea. På alla plan.

Enkäten om läsplattorna är avslutad. Och majoriteten av de 11 stycken som röstade skulle inte kunna tänka sig att köpa en läsplatta oavsett pris och omständigheter medan ett fåtal var mer flexibla. Själv är jag som sagt alldeles för bokkonservativ för en läsplatta. Det var roligt att se era svar, tycker jag. Därför kör vi genast igång med en ny enkät. Den här gången om den högaktuella bokrean. Rösta till höger! Det skulle förstås vara roligt att veta vad ni helst köper för slags böcker under rean också.

Läsplattans vara eller icke vara

Adlibris har, trots en ganska löjlig reklam, nästan sålt slut på sina läsplattor och i den fysiska bokhandeln har de redan börjat efterfrågats. Den här gången satsar man hårt på lanseringen. En läsplatta kostar ca 1500 kronor och e-böckerna mellan 45 och 145. Jag tycker att det är lite mastigt och jag skulle vilja veta varför jag ska köpa en läsplatta istället för att vänta ett par månader och istället köpa boken i en behändig pocket. Och om man nu inte vill att någon ska se vad man läser kan man lätt köpa ett pocketomslag för en 50-lapp (apropå Adlibris reklam med den rödblommiga Harlequin-tanten). Jag är ganska konservativ ibland men jag faller lätt för bra argument.

En aning nere till höger finns en enkät där du kan svara på ifall du kan tänka dig att köpa en läsplatta. Gör gärna det!

Du är så yeah yeah

Martin Svensson har skrivit en bok. Ja, det är helt sant. Mannen bakom låttexter som ”Du är så yeah yeah wow wow” har faktiskt knåpat ihop en hel bok. Den kom visserligen ut förra året men nu finns den som pocket. "Hej! Mitt namn var Elton Persson" heter boken och när man läser vad den handlar om så verkar den misstänksamt självbiografisk. Jag ska inte vara alltför fördomsfull när det kommer till Martin Svensson, det är ju faktiskt mycket möjligt för en människa att utveckla sin litterära förmåga under nästan tio år. Dessutom ska jag inte sticka under stolen med att jag faktiskt gillar ”Nina Rochelle”.

Förövrigt så skrev Gefle Dagblads recensent och min tillika vän Tina Hemmingsson att boken var bra. Och Tina Hemmingsson är verkligen inte den som strör positiva adjektiv omkring sig när hon recenserar böcker, det ska ni ha klart för er. Hon är en relativt svårflirtad recensent och det är det som gör att jag nog tänker ge Martin Svensson en chans. Fast så särskilt bråttom känner jag inte att jag har.

Min bokhylla - Jack

Jag har läst min första bok av Ulf Lundell. Jag kände för att läsa honom och varför då inte börja med Jack, som jag köpte för sextionio kronor på årets bokrea. Jag tyckte om den fastän det känns lite grann som att jag inte borde ha gjort det. Han skriver egentligen inte bra men eftersom han själv uppenbarligen skiter fullständigt i det så blir det häftigt istället för dåligt. Jag blir imponerad av att han vågar vara så inkorrekt när det gäller språket, att han vågar strunta i allt vad grammatik och regler heter. Så istället för att beklaga mig över det undermåliga språket så blir jag istället helt betagen och framförallt så blir jag glad. Det känns befriande på något vis.

Sedan kan man förstås klaga på bilden han ger av kvinnan genom Jack men jag har överseende med det också för egentligen känns Jack bara som en typisk, rätt omogen, ung man. Men man ska heller inte blanda ihop Jack med Lundell alltför mycket. För vem är jag eller någon annan att tala om vad som är Jack och vad som är Lundell, även om man vill läsa in ganska mycket (jättemycket) av Lundell i Jack. Men spekulera i vem som är vad kan man ju göra hur länge som helst utan att få några egentliga svar.

Handlingen är väl ingenting speciellt egentligen men ändå drar den en med, får en att på något sätt längta dit, vilja vara där. Som får en att romantisera och fantisera om ett sjuttiotalsStockholm (även om jag själv gärna tackar nej till drogerna). Jack och gänget festar med både droger och alkohol, kämpar mot tristess, raggar och försöker komma på ett sätt att leva utan att livet går en förbi.

Den här boken gör mig konfunderad. Det känns, som sagt, som att jag inte alls borde gilla den och ändå gör jag det, jag älskar den. Och när den tog slut saknade jag den, jag saknade karaktärerna i den. Ibland läser man böcker som kryper in under skinnet på en och liksom fastnar där, Jack är en sådan bok. Man vet att en författare har lyckats med att få sina karaktärer att kännas levande när läsaren kommer på sig själv med att undra vad de gör efter att boken har tagit slut. Och det gjorde åtminstone jag.

Filmen däremot önskar jag att jag aldrig hade sett.