Vägen vs Vägen

Nästan alltid blir man besviken när man ser en film baserad på en bok som man har läst och tyckt om. Boken har varit helt suverän och att filmen lyckas inte alls porträttera den på ett rättvist sätt. Viktiga händelser saknas, detaljer har suddats ut, osv. Vilket inte heller är så konstigt. Vem som helst förstår ju att när det kommer till att göra film av en bok blir man tvungen att göra avvägningar. Allt får helt enkelt inte plats. När man läser en bok skapar man dessutom en egen subjektiv bild av landskap, händelser, personer, etc. Hur ska en film någonsin kunna leva upp till, och tillfredsställa, alla läsares olika bilder?

Men så läste jag Cormac McCarthys ”Vägen” och sedan såg jag filmen med samma namn och för första gången kände jag att filmen hade återskapat den exakta stämningen som fanns i boken. Och visst fattades det händelser, men ingenting av vikt saknades. Känslan av undergång var lika påtaglig i filmen som i boken. Den grå färglösa världen såg precis ut som jag hade föreställt mig. Och Viggo Mortensen spelade bra, förstås. Det är klart att boken var mer utdragen, man frös lite mer, man blev lite hungrigare. Men boken är också tvåhundrafemtio sidor. Filmen hundraelva minuter.

Om man skulle välja att se filmen eller att läsa boken så skulle man självklart läsa boken. Sen se filmen. Både filmen och boken får 4 Minnor av 5 möjliga.


Trailer

Salò - Sodoms 120 dagar

”Salò” blev regissören Pier Paolo Pasolinis sista film. Han mördades under mystiska omständigheter precis efter det att filmen fullbordats 1975. Filmen är baserad på Marquis de Sades roman ”Sodoms 120 dagar” men handlingen är förflyttad till staden Salò där Mussolini i slutet av andra världskriget upprättade en fascistisk stat. I filmen har fyra högt uppsatta fascister samlat arton unga män och kvinnor i ett palats. Syftet är att de fyra männen ska roa sig och det gör de genom att förgripa sig på, förnedra och tortera de unga människorna innan de slutligen på ett ohyggligt sätt torterar dem till döds.

Jag kan utan att tveka säga att det här är den mest vidriga film jag har sett i hela mitt liv. Det var ofta jag var tvungen att titta bort, och det fanns tillfällen då jag nästan kräktes. Och då är jag inte särskilt känslig. Men den har en viktig poäng som någon skrev i en kommentar på IMDB:

” The problem with most movies is that violence is not portrayed violent enough, horror isn't portrayed horrible enough. Most 'thriller' films have these ingredients softened so that people can enjoy it, and THAT'S sick. This movie is SANE. It shows horror and violence as it IS - totally revolting and disgusting.”

Det finns en poäng i det han skriver. Fast å andra sidan är ju filmer ofta till för att underhålla oss. Fast det finns något vridet i att vilja bli underhållen av våld, det gör det. Säga vad man vill om den här filmen, men underhåller gör den inte. Men den gör en medveten om människans rena ondska i sin vidrigaste form.

Veckans Tina*

Det värsta jag vet är tjejer som tjatar om att de mycket hellre hänger med killar än med andra tjejer. De gnäller om att tjejer bara pratar skit om varandra och så definierar de sig själva som ”jeanstjejer”, alltså en tjej som är easygoing och hellre har jeans på sig än fåniga tjejkläder.

Varför vill man plocka poäng genom att utmåla sig själv som ”en av grabbarna”? Det blir ju så uppenbart att man tycker att det är självklart att killar och deras egenskaper värderas mycket högre. Det mest tragiska är att det funkar. För en tjej som hellre umgås med killar, det måste ju vara en sån där lättsam och härlig tjej som aldrig har PMS, och det gillar man ju.

Den här härliga jeanstjejstypen är extremt vanlig på film. För att publiken verkligen ska förstå varför huvudpersonkillen blir kär i huvudpersontjejen så gör man henne till en jeanstjej. What's not to love?

Men om de här stereotypa killegenskaperna är så jäkla åtråvärda, så tycker jag att huvudpersonkillen kan bli tillsammans med en av sina killkompisar istället. Han är garanterat jättegrabbig och mysig. Men det blir kanske lite väl...bögigt. Hemska tanke.

*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Legender från övärlden

Hayao Miyazakis känner de flesta till. Den japanske mästerregissören som står bakom stora animefilmer som bland andra ”Min granne Totoro”, ”Spirited away” och den senaste ”Ponyo på klippan vid havet”. Hayao har en son som heter Goro Miyazaki och den sonen har regisserat en enda film – ”Legender från övärlden” 2008. Men vilken film sedan!

Världen är i obalans. En man och en pojke möts i öknen. Trådarna vävs smidigt samman till en vacker och spännande historia. Titta och njut.

Ge mig en bra rysare

Jag älskar rysare, bra rysare det vill säga. Thailändska Shutter är en sådan, liksom amerikanska The Ring och fransk/rumänska Ils. Men för att hitta de där riktigt bra rysarna måste man gå igenom en hel del dåliga. Dåliga rysare (enligt mig) är sådana som genererar frågor som ”Men varför går hon in där?”, ”Varför springer hon inte?”, ”Hur kan han göra så?” och liknande. Sådana filmer blir jag mer stressad än skrämd av. The Texas Chainsaw Massacre är en sådan film. Jag fick den nya versionen av den i en filmbox med tre rysare som jag inte kunde låta bli att köpa för sextionio kronor. Ingen av filmerna var direkt bra men motorsågsmassakern var värst. Den var inte dålig men den är just den där typen av film som jag absolut inte tycker om. Jag var så stressad tillslut att jag önskade att alla bara kunde dö någon gång så jag kunde få slappna av. Och det känns inte alls vidare humant att tänka så.

Det är faktiskt inte alls det lättaste att hitta bra rysare. Sådana där som lämnar en med knottror i huden och en känsla av att man bara måste ha garderobsdörren stängd när man ska sova. Men det är värt det; att gå igenom alla dessa dåliga för att hitta guldkornen. Ändå.

Novellfilm 2008

Jag verkligen älskar svenska novellfilmer. De är som filmisk poesi, små dikter som på väldans liten yta säger så väldigt mycket, och med "undertexter" som inte alltid är helt lätta att läsa. På SVT visar man under sommaren alla nio bidrag från novellfilmstävlingen 2008. På onsdagar klockan 21.30 äras åtminstone mitt vardagsrum med en novellfilm och om jag mot förmodan skulle råka missa någon så finns de självklart att se på SVT:s hemsida.

Hittills så har jag särskilt gillat ”Hjärtrud” som visades förra veckan, det kan ha att göra med att jag är en obotlig romantiker. Kanske att jag kände igen mig i huvudkaraktären en aning, om man tar bort de psykopatiska dragen förstås.

Hur som helst så är dessa novellfilmer något jag verkligen rekommenderar i sommarkvällen.