Lilla stjärna

John Ajvide Lindqvist skriver helt fantastiskt bra, inget snack om saken. Då menar jag inte innehållet utan sättet han skriver på, hur han uttrycker sig. Vilka ord han använder och hur de kommer ut. Sedan är hans böcker spännande innehållsmässigt också, som på ett streckläsande vis. Och visst är det något fint med en svensk skräckförfattare?

I ”Lilla stjärna” hittar Lennart en bebis nergrävd i en skog. Hon lever och när hon skriker, skriker hon de klaraste, renaste tonerna. Lennart tar hem henne i syfte att låta henne, i hemlighet, växa upp i hans källare för att sedan bli den stjärna han själv aldrig riktigt lyckades bli. Men flickans sångförmåga är inte det enda med henne som är ovanligt och drömmen slutar inte riktigt som Lennart hade tänkt sig. Samtidigt får man följa Teresa och hennes uppväxt i en helt vanlig familj. Man får ta del i hennes utanförskap, hennes oförmåga att fantisera, hennes hetsätning. Och hennes utnyttjande av internet för att såra andra människor. En uttagning till Idol och några dikter på internet senare möts de båda flickorna och Teresas liv tar plötsligt en helt ny vändning.

Första delen i ”Lilla stjärna” var verkligen jättebra, andra delen likaså. Nästan det bästa jag har läst, det gick inte att lägga ifrån sig boken. Och om det hade gått så hade jag inte velat. Och även fast hela boken var bra, kunde inte de nästkommande delarna riktigt leva upp till de första två. Det sipprade ut från fantastiskt till bra till bättre. Men jag funderar på om det inte skulle vara omöjligt att boken skulle kunna hålla samma fantastiska innehållsmässiga tempo hela boken igenom. Hur som helst var det en mycket bra bok, om man inte är lättäcklad och om man gillar skräck och blod det vill säga.

”Lilla stjärna” får 4 Minnor av 5 möjliga.

Piratfrukost

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i deckare, dels eftersom jag är alldeles för nyfiken och dels eftersom jag har råkat på så många fattigt skrivna deckare. Jag tycker att det är svårt att hitta välskrivna, spännande deckare som ställer sig över alla dessa klyschor som ständigt förekommer. Märk att jag skrev halva min C-uppsats i litteraturvetenskap om just dessa. Men i morse åt jag frukost hos Piratförlaget och blev charmad. Charmad är kanske fel ord. Intresserad, snarare.

Under frukosten berättade den kanske något blyge debutanten Christoffer Carlsson om sin roman "Fallet Vincent Franke", en ganska tunn liten sak (boken alltså) som verkar lovande om än, vad jag uppfattade det som, ganska mörk. Fast framförallt blev jag charmad av deckarförfattaren Anne Holt och henne blev jag charmad av på riktigt när hon på norska först skojade om bokhandlare och sedan i en allvarligare ton berättade om sin senaste bok, "Frukta inte", och om samhällets syn på asylsökande och om var hennes hjärta befann sig. Jag fick med mig båda böckerna i en liten goodiebag och de ska absolut läsas alldeles efter "Presidentens hustru" som precis har kommit i pocket. Vilken egentligen är lite mer min typ av bok.

Och den 26:e maj kommer Martina Haag ut med en ny krönikesamling! Jag är inte så mycket för hennes romaner men jag verkligen älskar de här samlingarna. "Fånge i hundpalatset" heter den och jag hoppas och tror att den är lika rolig som de två första.

Svensk skräcklitteratur

Jag såg ”Låt den rätte komma in” när den gick på bio. Jag hade hört så himla mycket gott om den men blev inte imponerad. Inte alls. De som har läst boken säger att den är mycket bättre. Jag är inte förvånad, det är ju så det brukar vara. Men istället för att läsa just den boken så här nära inpå filmen valde jag att läsa ”Människohamn”. Bara för att liksom känna in författaren lite.

Jag har ju förstått att det är skräck han skriver, John, och i mina yngre dagar slukade jag King och särskilt Koontz som ingen annan. Och visst föll jag för John Ajvide Lindqvist alltid. Och som jag föll. Välskriven svensk skräck, whats not to love? Just att den är välskriven. Att orden kommer ut som sig bör och att klyschor som är vanliga i deckare, är helt obefintliga i denna skräckroman. Handlingen är spännande och driver berättelsen vidare utan att man genast vill bläddra till slutet för att se hur det går, man vill verkligen följa med längs hela vägen.

Den 18:e maj kommer en ny roman av John Ajvide Lindqvist, ”Lilla Stjärna”. Författaren berättar mer om den här nedan.

Gravstenen i Enskededalen

Har du barn eller känner du ett eller flera barn i stockholmstrakten? Det finns en serie barnböcker av Petrus Dahlin med ursnygga teckningar. De handlar om Kalle Skavank och hans kusin Dilsa som är de bästa detektiverna i hela Stockholm. Hela södra Stockholm åtminstone. Nåja, söderförorterna.

I böcker med titlar som ”Ugglor i Bagarmossen”, ”Änglar på skogskyrkogården”, ” Motorsågar i Björkhagen” och ”Klotter i Kärrtorp” löser de spännande fall tillsammans i Kalles pappas kiosk. Extra roligt att läsa böckerna är ju förstås ifall man själv bor i en söderförort. Som jag. Synd bara att jag inte är 6-9 år. Men helt förtjust i titlarna, det måste jag säga att jag är.

Min bokhylla - Jack

Jag har läst min första bok av Ulf Lundell. Jag kände för att läsa honom och varför då inte börja med Jack, som jag köpte för sextionio kronor på årets bokrea. Jag tyckte om den fastän det känns lite grann som att jag inte borde ha gjort det. Han skriver egentligen inte bra men eftersom han själv uppenbarligen skiter fullständigt i det så blir det häftigt istället för dåligt. Jag blir imponerad av att han vågar vara så inkorrekt när det gäller språket, att han vågar strunta i allt vad grammatik och regler heter. Så istället för att beklaga mig över det undermåliga språket så blir jag istället helt betagen och framförallt så blir jag glad. Det känns befriande på något vis.

Sedan kan man förstås klaga på bilden han ger av kvinnan genom Jack men jag har överseende med det också för egentligen känns Jack bara som en typisk, rätt omogen, ung man. Men man ska heller inte blanda ihop Jack med Lundell alltför mycket. För vem är jag eller någon annan att tala om vad som är Jack och vad som är Lundell, även om man vill läsa in ganska mycket (jättemycket) av Lundell i Jack. Men spekulera i vem som är vad kan man ju göra hur länge som helst utan att få några egentliga svar.

Handlingen är väl ingenting speciellt egentligen men ändå drar den en med, får en att på något sätt längta dit, vilja vara där. Som får en att romantisera och fantisera om ett sjuttiotalsStockholm (även om jag själv gärna tackar nej till drogerna). Jack och gänget festar med både droger och alkohol, kämpar mot tristess, raggar och försöker komma på ett sätt att leva utan att livet går en förbi.

Den här boken gör mig konfunderad. Det känns, som sagt, som att jag inte alls borde gilla den och ändå gör jag det, jag älskar den. Och när den tog slut saknade jag den, jag saknade karaktärerna i den. Ibland läser man böcker som kryper in under skinnet på en och liksom fastnar där, Jack är en sådan bok. Man vet att en författare har lyckats med att få sina karaktärer att kännas levande när läsaren kommer på sig själv med att undra vad de gör efter att boken har tagit slut. Och det gjorde åtminstone jag.

Filmen däremot önskar jag att jag aldrig hade sett.

Joe Hill

”Vålnader” är namnet på ytterligare en roman som kommer ut i sommar. Egentligen är det ingen roman utan en samling med skräcknoveller. Den har redan blivit belönad med ett flertal priser i sin genre. Författaren kallar sig Joe Hill och detta är hans andra bok som kommer ut på svenska. Den första hette ”En hjärtformad ask” och handlade om en före detta rockstjärna som köper en vålnad i en liten ask, ett misstag som jag antar att denne bittert får ångra. Tycker man om författare som Dean R. Koontz och Stephen King så tycker man säkerligen om denne Joe Hill också.

Joe Hill heter egentligen Joseph Hillstrom King. Han fortsätter alltså i sin pappa Stephen Kings fotspår med att roa oss med skräck som får en att dra upp fötterna i soffan och hålla alla kroppsdelar innanför filten. Sin pseudonym har han tagit från sin namne, ingen mindre än Gävlesonen Joe Hill som avrättades 1915 i Salt Lake city, USA. Vilkens föräldrahem man kan passa på att besöka om nu har vägarna förbi min lilla stad.

Torbjörn Flygt

Torbjörn Flygt fick Augustpriset år 2001 för sin roman ”Underdog”, det var den första av hans romaner som fick någon egentlig uppmärksamhet. Romanen handlade om främst om Johan som växer upp under 70- och 80-talet med en ensamstående mamma som jobbar i en strumpfabrik och en väldigt begåvad men ensam äldre syster. Den beskriver längtan efter något mer, att bryta sig ur sin klass och sin tillhörighet blandat med de vanliga igenkänningsfaktorerna som tillhör uppväxttiden och ungdomsåren. Jag kan tycka att den innehållsmässigt påminner lite om Jonas Gardells trilogi om Juha Lindström även om de rent stilmässigt ser ganska olika ut. Hur som helst är den väldigt läsvärd och om man har läst och tyckt om Gardells ”En komikers uppväxt”, ”Ett UFO gör entré” och ”Jenny” så tycker man garanterat om ”Underdog”.

2006 kom Torbjörn Flygt ut med ”Verkan" som inte alls fick särskilt mycket uppmärksamhet. Den är liksom ”Underdog” en roman om vår tid och handlar om en enskild familj, men den tar sig, genom den familjen, an större frågor om vårt samhälle som rättstat. Jag har själv inte läst den då jag föredrar böcker som innehållsmässigt påminner mer om de förstnämnda. Men om man skulle vara intresserad så finns "Verkan" just nu på adlibris bokrea för 69 kronor, om man vill ha den inbunden.

Den här sommaren kommer Torbjörn Flygt ut med en ny roman i min smak. Den heter ”Himmel” och handlar om det utifrån sett, lyckade paret Louise och Fredrik, varav den ena av dem är konstant otrogen, Parvaneh som tröttnar på sin misshandlande man samt om Lena som är gift med en spelmissbrukare. Lena jobbar som svensklärare. Parvaneh har Lena som lärare i svenska och vid sidan av undervisar Lena, Louise och Fredriks dotter. Det kanske låter en smula rörigt men det är sådana här romaner jag gillar allra bäst, när man får följa olika människor med olika liv och öden. Det står längst ner i bokens beskrivning: ”Då och då stöter romanens huvudpersoner ihop, men att säga att deras vägar korsas vore att ta i. Men de bor ju faktiskt under samma himmel. Och ibland får de syn på den.”

Jag vet inte hur det är med er men jag längtar åtminstone efter den här boken.

Årets bokrea

Imorgon, eller egentligen idag, startar den efterlängtade bokrean. Fast jag har såklart redan bläddrat sönder både Bokias och Akademibokhandelns reakataloger. Jag minns bokrean för två år sedan då jag jobbade i en bokhandel. Flera veckor innan rean hade vi plockat låda efter låda med böcker och kvällen innan rean skulle börja var vi kvar extra länge för att ställa i ordning allt till dagen därpå. Man hade haft veckor på sig att gå och skrota bland alla böcker och plocka åt sig det man ville ha, före alla andra. Jag tror att jag handlade för strax över tusenlappen då, det var tider det.

Första dagarna av rean var det kaos i butiken, men samtidigt var det bland det roligaste jag har gjort. Människor var glada och trevliga där de gick och plockade bland fynden. Jag kan sakna det. Fast i morgon kan jag, om jag vill, vara kund själv och gå och skrota bäst jag vill bland podier och bokhyllor. Jag har redan prickat för i katalogerna, det jag vill ska pryda min bokhylla och fylla mitt sinne. Jag har inte råd med alla böcker, eller ens hälften av dem. Jag har delat in dem i kategorierna ”Vill ha”, ”Måste ha” och "Måste verkligen ha!". Men till och med bland dem har jag fått sålla, så alla på "Vill ha"-listan var från början på "Måste ha"-listan osv. Man måste nämligen sansa sig ibland. Detta blir som ett modebloggsinlägg fast med böcker (jag är en sådan nörd), det här är som min mellandagsrea och jag är nära på hysterisk. Har ni sådana här listor? har ni några böcker som ni redan nu har tänkt att ni ska inhandla under årets rea? Mina listor ser i allafall ut som följer:

Vill ha:
Joyce carol Oates, Fallen 79:-
Carina Rydberg, Den som vässar vargens tänder 69:-
Annika Triberg och Eva Kallhed, Nostalgiboken 129:-
Lätta att laga; Kötträtter 10:-*
Lätt att laga; Potatisrätter 10:-*

Måste ha:
Stephen King, Signal 69:-**
Yoko Ono, Minnen av John Lennon 129:-
Hillary Rodham Clinton, Levande historia 69:-
Lätt att laga; Snabbt och enkelt 10:-*

Måste verkligen ha!:
Paul Auster, Dårskaper i Brooklyn 79:-
Fiona Smith, Sushi och Miso 69:- (Endast akademibokhandeln)***
Sylviane Donnio, Jag vill hellre äta ett barn 49:- (Endast akademibokhandeln)****



*Mat är bra, mat som är lätt att laga är väldigt bra. För tio kronor kan det handla om min överlevnad egentligen.
**Ja, jag erkänner. Jag läser även ”skräplitteratur”. Egentligen mycket skräplitteratur. Dean.R Koontz är en av mina favoritförfattare.
***Sushi är min älsklingsrätt, en dyr sådan för en fattig student så vad är då bättre än att lära sig göra sin egen.
**** Jag har läst den hundra gånger men den måste finnas i min bokhylla och jag rekommenderar den till alla! Ignorera det faktum att det står 3-6 år på den, den här boken är underhållande för alla åldrar. Se vad boken handlar om här, är han inte söt så säg.

Trevlig bokrea och fynda lugnt!

Min bokhylla - Majgull Axelsson

Nu har jag visserligen inte Majgull Axelsson i egen hög person i min bokhylla men jag hade svårt att bestämma mig för bara en av hennes böcker eftersom alla står där och pockar på uppmärksamhet. Dessutom ville jag hellre ta upp henne som författarfenomen än att ta upp en av hennes böcker.

Jag, liksom många andra, upptäckte Majgull Axelsson i och med ”Aprilhäxan”. Jag fastnade direkt för hennes sätt att skriva och för den mystik som ofta genomsyrar hennes romaner och framförallt just den nyss nämnda. Vidare fortsatte jag med ”Långt borta från Nifelheim", "Slumpvandrig" och nu senast läste jag ”Den jag aldrig var”. Handlingen i hennes böcker är annorlunda, de balanserar alltid på gränsen till vad som är verkligt och inte men det är nog framförallt hennes språk som jag har fastnat för. Det är poetiskt utan att vara svårt och pretentiöst. Jag gillar helt enkelt fraser som "regnet viskar mot rutan". Det är sådana fraser som gör att det inte är slutet på romanerna som är viktigast, det är resan dit man vill åt.

Förutom dessa romaner har jag även läst en slags reportageroman av Axelsson som heter ”Rosario är död”. Det är en riktigt vidrig historia om barnprostitution i filipinerna i allmänhet och om en liten flicka som heter Rosario och hennes tragiska öde i synnerhet. Det är långt ifrån en bok man njuter av att läsa, snarare tvärtom. Det är ingalunda en lättsmält historia, däremot är den bra och den är framförallt viktig. Att blunda gör inte att det går över.

Enligt mig är Majgull Axelsson Sveriges i särklass bästa författare. Tyvärr verkar det inte vara så många som har upptäckt det än. Det pratades mycket om henne runt tiden då Aprilhäxan var populär men sedan blev det liksom tyst, vilket jag tycker är konstigt då hennes andra böcker håller samma klass. Nu väntar jag bara på att hon ska komma ut med något nytt någon gång, som jag kan kasta mig över.

Min bokhylla - New York-trilogin

Som första bok från min bokhylla har jag valt ”New York-trilogin” av Paul Auster. Auster har blivit jämförd med författare som Kafka och Borges och "New York-trilogin" är redan en klassiker i modern tappning. Som namnet på boken antyder är det en trilogi med tre fristående berättelser; ”Stad av glas”, ”Vålnader” och ”Det låsta rummet”. Boken ikläder sig rollen som deckare med dess sedvanliga mystik och spänning men vad dessa tre berättelser har gemensamt och vad de egentligen handlar om är problematiken i vad som är sant och inte. Det förekommer, i berättelserna, diskussioner om vad berättandet är, om vad som är verkligt. Det handlar om att man bara får höra en sida av en historia, den sidan som författaren väljer att berätta. Den andra sidan av historien finns inte och hur kan man veta ifall det som berättas är det som verkligen hände?

Min personliga favorit av ”New York-trilogins” berättelser är den första, ”Stad av glas”. Det är den berättelse som starkast av dessa tre ifrågasätter berättarröstens trovärdighet, vilket jag tycker är ett fängslande grepp och framförallt en intressant problematik. Förövrigt har denna berättelse många likheter med en annan av mina favoritböcker, nämligen Don Quijote. Inte bara har huvudpersonen Daniel Quinn samma initialer utan man får även höra om bokens Paul Austers fascination av Cervantes berättarteknik och i och med det knyts säcken liksom som ihop.

Hela historien börjar med en felringning, någon ringer till Daniel Quinn och frågar efter Paul Auster. Och redan där har man fastnat. För bara med ett sådant enkelt knep har författaren, genom att blanda in sig själv i historien, gjort läsaren nyfiken. Man blir osäker på vad som händer, det börjar inte som det brukar och man vill läsa mer.

Jag skulle kunna berätta mer i detalj om handlingarna i dessa tre berättelser men det känns överflödigt då det inte är handlingen som egentligen är det viktiga. Handlingen känns mer som ett redskap som för historien framåt men som egentligen inte är nödvändig för själva kärnan. En utsmyckning om man så vill. ”New York-trilogin” är en annorlunda och spännande bok, varje historia på sitt sätt. Den är perfekt för dig som gillar spänningen i deckare men hatar de banala klyschor dessa i regel innehåller. För det här är egentligen inte alls någon deckare, Jag vet inte riktigt vad man ska klassa den som men det är en bra bok om du vill ha något djupare. Den är en litterär utmaning som uppmuntrar till egna tolkningar och frågor man gärna vill försöka besvara. Kan man tillexempel verkligen lita på varje romans berättare?

"New York-trilogin" finns som pocket och går att beställa för 39 kr på till exempel på Adlibris.