måndag 26 april 2010

Veckans Tina*

Det rör sig antagligen inte om samma enskilda individer, men ett par månader efter att de kämpat emot samkönade äktenskap upprörs svenska präster helt plötsligt något otroligt över Kronprinsessan Victorias önskan att tillämpa brudöverlämning vid sin vigsel. Brudöverlämning betyder alltså att bruden leds in i kyrkan, eller för all del kommunhuset, av sin far för att sedan överlämnas till sin blivande make. Den ursprungliga symboliken är så klart unken och misogyn; faderns äganderätt över dottern markeras genom att han ges rätten att överlämna henne till den som nu ska ta över förmyndarskapet. För det var ju så det var back in the days, kvinnan var en omyndig handelsvara.Men hur jag än försöker så kan jag inte bli upprörd. Brudöverlämning har aldrig varit etablerat i Sverige historiskt sett, utan är en influens från främst amerikansk populärkultur. De som väljer brudöverlämning har antagligen inte reflekterat över den symboliska betydelsen, utan lockas snarare av något slags amerikanskt Hollywood-skimmer. Omdömeslöst, så klart, men knappast ett utslag för manlig äganderätt över kvinnor. Innebörden i en handling förändras också över tid. Jag kan till exempel se en symbolik i brudöverlämning som mer har att göra med en övergång från barndomen då man står sina föräldrar närmast, till ett vuxenliv då man skapar en egen familj med den man väljer att gifta sig med. Sett ur det perspektivet skulle även brudgummen kunna överlämnas av en förälder.

Både äktenskapet och vigselakten är fulla av kvinnofientliga inslag. Får man barn innan man gift sig måste man skriva under ett faderskapsintyg. Innan dess har pappan inga juridiska rättigheter till barnet, och barnet har bland annat ingen arvsrätt. Om man däremot är gift när man får barn krävs inga intyg. I.e. en ogift kvinna är opålitlig och promiskuös medan en gift kvinna är sin makes egendom. Och även om det finns undantag så bär i princip alla kvinnor som gifter sig en vit brudklänning. Det kanske har gått svenska präster förbi, men den vita färgen symboliserar kvinnans oskuld. Jag vill inte krossa några illusioner, men en majoritet av de kvinnor som gifter sig i Sverige förlorar statistiskt sett sin jungfrulighet ungefär femton år innan de beger sig mot altaret.

Äktenskapet och vigselaktens traditionstyngda symbolik förlorar i värde först om vi tillåts omvärdera den och skapa nya traditioner. Det är så det kommer sig att vi nu för tiden låter även fallna kvnnor bära vitt och det är också därför Victoria bör kunna välja att bli överlämnad utan att Sveriges präster drabbas av moralpanik.

Om man som präst upprörs så till den milda grad över brudöverlämning bör man rimligen också vara emot alla de andra förlegade inslagen och i förlängningen äktenskapet som institution. Dessa präster borde således inte med gott samvete kunna förrätta några vigslar alls.


*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

onsdag 21 april 2010

Den andra romanens förbannelse

Jag hade tänkt skriva om den andra romanens förbannelse. Om hur svårt det måste vara att komma med någonting nytt efter en debutroman som har höjts till skyarna. Som tillexempel Curtis Sittenfeld som skrev ”I en klass för sig”, vilken blev helt galet populär, med rätta. Den är fortfarande en av mina favoritböcker. Sedan följde hon upp den med den tunna, ganska tråkiga ”Mannen i mina drömmar” som mer kändes som ett hastverk under prestationsångest än någonting annat. Och hur skulle det inte kunna bli så? Alla förväntar sig att succén från den första boken ska upprepas i den andra, vilket redan där gör den till ett misslyckande. Hennes tredje bok däremot ”Presidentens hustru” är en riktig pärla, inte lika bra som ”I en klass för sig” men helt klart däromkring.

Anledningen till att jag hade tänkt skriva om den andra romanens förbannelse var för att Muruel Barbery, författaren till den sinnesjukt populära ”Igelkottens elegans”, har kommit med en ny bok. Den nya boken är smal, tunn och skriven med relativt stora bokstäver. Jag tänkte direkt på den andra romanens förbannelse när jag såg den. ”Smaken”, heter den förresten. Och det var när jag såg den som jag tänkte att jag skulle skriva om just det här. Fast sedan såg jag att ”Igelkottens elegans” ingalunda var hennes debutroman så hela tesen sprack lite grann.

Fast jag tror fortfarande på den. Jag tror att det är nästintill omöjligt att komma med en succéroman på en succéroman. Och särskilt då om succéromanen var en debut.

måndag 19 april 2010

Veckans Tina*

När jag som 15-åring var i London för första gången så köpte jag en flaska Chanel Nr5 och en affisch föreställande Marilyn Monroe. Planen var väl att jag skulle utvecklas till en sån där sval och raffinerad kvinna som dricker drinkar och röker cigaretter ur munstycke. Alltså en sån kvinna som absolut inte dricker öl eller snor en snus av sin pojkvän. Nej, den här kvinnan hon har inte ens någon pojkvän, hon har älskare. Plural. Tänkte jag.

Men någonstans på vägen blev jag feminist och insåg dessutom att jag tycker mycket bättre om öl än om drinkar. Jag förstod att det där svala och raffinerade uppnåddes på bekostnad av en frihet och självständighet som jag värderade mycket högre. Jag vill bli full på Sofiero och äta kebab i sängen dagen efter, och åt helvete med den som försöker stoppa mig.

Mitt 15-åriga jag skulle få djup ångest om hon såg mitt snart 30-åriga jag, men det skiter mitt 30-åriga jag fullständigt i. Och Chanel Nr5 luktar ju för fan gammal kärring.



*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

onsdag 14 april 2010

Finaste är tillbaka

”Sagan om den lilla farbrorn” har äntligen kommit i nyutgåva efter att ha varit slut alldeles för länge. Barbro Lindgrens klassiker från 1979, illustrerad av Eva Eriksson finns alltså åter i butik, nu i färg. Och hur fin är den inte? Man bara måste bläddra igenom den, måste!



Jag blir helt tårögd varje gång jag läser den. Jag blir tårögd varje gång jag ens bläddrar i den. Om jag ska vara ärlig så blir jag tårögd bara jag tänker på sagan om den stackars ensamma farbrorn som ingen tyckte om bara för att han var så liten. Och som till slut, inte bara får en, utan två vänner. Ibland blir jag bara så fantastiskt förälskad i barnböcker. Särskilt när de har så fina bilder som Eva Erikssons.

I min bokhylla står det en och annan barnbok och då menar jag inte bara såna man har sparat sen barndomen av nostalgiskäl. Nej, ibland bara måste man inhandla dem, trots att man inte har några barn och trots att man egentligen själv är vuxen. Bara för att de är så fina. En av favoriterna (näst efter sagan om fabrorn) är den helt fantastiskt roliga ”Jag vill hellre äta ett barn” av Sylviane Donnio som handlar om den lilla krokodilen Akilles som helst av allt vill äta ett barn och som en dag träffar på ett. Den är helt underbar. Däremot är den kanske inte särskilt pedagogisk, egentligen.




”Sagan om den lilla farbrorn” å andra sidan, den är pedagogisk. För man ska minsann vara snäll mot alla människor, och även små farbröder kan bli ledsna om ingen vill vara deras vän. Dessutom är den faktiskt ett måste i vartenda hem.

tisdag 13 april 2010

Veckans Tina*

De svenska högskolorna och universiteten har rankats. Jag har skrivit en debattartikel om mina upplevelser av Högskolan i Gävle. De har svarat. Och jag har sedan svarat dem. Läs!

http://gd.se/kultur/debatt/1.1937430-understimulerande-


http://gd.se/kultur/debatt/1.1942816-urank-och-kvaliteten-i-lararutbildningen


http://gd.se/kultur/debatt/1.1950794-battre-vara-nojd-an-att-kunna-nagot-


*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur. Idag är det tisdag.

torsdag 8 april 2010

Kulturnatt



Missa under inga omständigheter Kulturnatt Stockholm den 24:e april! Hajka runt med buss och båt mellan Stockholms museer, teatrar, gallerier, biografer, med mera. Det finns nästan 300 programpunkter att pricka av mellan klockan 18 och 0.00. Dramaten, Magasin 3, Bonniers konsthall, Södermalms poesifestival . Bara för att nämna några.

Sedan är det efterfest till klockan 3.00 I Åhléns gamla lokaler i Gallerian. Låter som en festnatt värd mer än en bal på slottet i mina öron.

Läs mer här och köp kortet här.

måndag 5 april 2010

Veckans Tina*

Idag har jag haft mycket att göra och försummat mitt arbete som gästbloggare. Som tröst för er, och för att det är enkelt för mig, så får ni därför smygläsa min recension av ett framträdande med Tommy Körberg, som publiceras i morgondagens Gefle Dagblad!

När jag såg Ronja Rövardotter för första gången drabbades jag av en förälskelse så intensiv att den håller i sig ännu, drygt tjugo år senare. Han var lång, mörk, hårig och spelades av Ricky Bruch. Det hela är mycket freudianskt och Rövarsången har således haft en speciell plats i mitt hjärta ända sedan dess. Jag är så otroligt tacksam att Tommy Körberg INTE valde att sjunga den under sin musikaliska helafton på Konserthuset, för Rövarsången hade i så fall transformerats från erotiskt stimulus till något som istället skulle få mig att rysa av obehag. Likt en av Pavlovs hundar skulle jag krypa ihop och darra vid ljudet av första tonen.

Visst, Körberg har en gudomlig röst och han sjunger på det där sättet som gör att det låter så enkelt, som om ansträngningen ligger i att hålla tillbaka, att vara tyst, för när munnen öppnas är det som om ljudet bara släpps ut. Han behärskar visor och musikalnummer, och sjunger Jaque Brel med samma självklarhet som han sjunger Bellman eller Björn och Benny. Allt görs dessutom med en känsla och intensitet som är unik i Sverige. Det är klockrent, helt enkelt, utan att kännas så där polerat som det gör ibland med stora vokalister. Ja, jag kan till och med gå så långt som att säga att det är hänförande, och när han han i slutet av föreställningen sjunger Anthem så kan jag nästan inte andas.

Men tyvärr, visar det sig, är Tommy Körberg inte bara en magnifik sångare. Han är också ett riktigt jävla asshole. Det första plumpa sexskämtet kommer efter ungefär fem minuter, och efter det ägnas i princip allt mellansnack åt att raljera över hur fula, äckliga, lömska och allmänt beräknande olika kvinnor är. Kontrasten till låttexterna, som oftast handlar om flickor, älskarinnor och nymfer är fascinerande.

Jag har aldrig sett en intervju med honom, och jag har inte heller sett honom i Stjärnorna på slottet, så jag hade inte direkt några förutfattade meningar om honom. Men inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig det här. Varför är han tvungen att trava runt på scenen, med ett kroppsspråk likt Vanheden, och frusta fram det ena vidriga ”skämtet” efter det andra? Varför kan han inte bara hålla snattran mellan låtarna? Varför?

Det är som om Körberg under två timmar, gång på gång, svingar sin kulturpenis rakt i huvudet på mig. Jag känner mig så smutsig.




*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.