Den andra romanens förbannelse

Jag hade tänkt skriva om den andra romanens förbannelse. Om hur svårt det måste vara att komma med någonting nytt efter en debutroman som har höjts till skyarna. Som tillexempel Curtis Sittenfeld som skrev ”I en klass för sig”, vilken blev helt galet populär, med rätta. Den är fortfarande en av mina favoritböcker. Sedan följde hon upp den med den tunna, ganska tråkiga ”Mannen i mina drömmar” som mer kändes som ett hastverk under prestationsångest än någonting annat. Och hur skulle det inte kunna bli så? Alla förväntar sig att succén från den första boken ska upprepas i den andra, vilket redan där gör den till ett misslyckande. Hennes tredje bok däremot ”Presidentens hustru” är en riktig pärla, inte lika bra som ”I en klass för sig” men helt klart däromkring.

Anledningen till att jag hade tänkt skriva om den andra romanens förbannelse var för att Muruel Barbery, författaren till den sinnesjukt populära ”Igelkottens elegans”, har kommit med en ny bok. Den nya boken är smal, tunn och skriven med relativt stora bokstäver. Jag tänkte direkt på den andra romanens förbannelse när jag såg den. ”Smaken”, heter den förresten. Och det var när jag såg den som jag tänkte att jag skulle skriva om just det här. Fast sedan såg jag att ”Igelkottens elegans” ingalunda var hennes debutroman så hela tesen sprack lite grann.

Fast jag tror fortfarande på den. Jag tror att det är nästintill omöjligt att komma med en succéroman på en succéroman. Och särskilt då om succéromanen var en debut.