Att skratta eller inte skratta

I fredags såg jag "Fadern" (tänkte på den pyttelilla namnändringen) på Stockholms stadsteater. "Fadren", en fruktansvärt tragisk historia skriven av August Strindberg. Huvudrollen, den här gången, innehas av Kjell Bergqvist. Felcastad eller missförstådd, det är frågan. För det känns ju lite märkligt när människor skrattar åt den här tragedin. Skrattar åt sådant som inte är roligt bara för att det sägs av en skådespelare som vi är vana at se i komedier? Jag vet inte men pjäsen handlar om en man som blir galen, om en fru (Eva Röse) som gör allt hon kan för att förstöra hans liv. En missförstådd relation och trasiga människor. En dotter som slängs mellan de två föräldrarnas olika viljor. (En dotter som förövrigt spelas ganska dåligt av Josefin Ljungman.)

Det är en bra pjäs. Strindberg blir sällan dålig, det kanske låter uppblåst att säga men så är det. Skådespeleriet, med undantaget Josefin Ljungman, är topp. Jag, för min del, tycker att Kjell Bergqvist lyckas med att spela en roll utan att göra sig rolig. Varför folk ändå skrattar går över mitt förstånd. Kanske är det jag som inte förstår att Fadren nu mer är en komedi.

Härlig höst på Dramaten

Dramaten har precis släppt program och biljetter för höstens föreställningar och det är inte utan att man längtar lite. Fast att längta till hösten redan i mars och efter en sådan här vinter, det känns väl kanske inte helt okej. Men ändå.

Tänk att Börje Ahlstedt spelar Darwin i en pjäs, ”Darwins kapten”, skriven av Henning Mankell och att Börje spelar huvudrollen tack vare självaste Ingmar Bergman. Tänk sedan att man sätter upp Tjechovs ”Körsbärsträdgården” på stora scen. Fast nu utspelar den sig hundra år in i Tjechovs framtid, alltså för femton år sedan från nu. Och så ”Mannen i ormskinnsjackan” som leker med könsroller och vidare, på Elverket, spelas ”Inferno” baserad på Dante Alighieris ”Den gudomliga komedin”. Jag älskar ”Den gudomliga komedin”!

Jag blir ju helt till mig, vill liksom helst boka biljetter till alla ovan nämnda och det är nu. Jag blir nästan frustrerad som ett litet barn som måste vänta ett helt halvår till julafton, när jag inser att det är ungefär så länge jag kommer att få vänta till dessa pjäser börjar spelas.

Men jag är inte helt förtvivlad, jag har nämligen bestämt mig för att i morgon boka biljetter till ”Jane Eyre”och den föreställningen är redan i maj. Jag skulle boka dem nu på en gång om det inte vore för att jag inte riktigt lyckas tekniken för tillfället. Måtte de inte ta slut!

Höstsonaten på Dramaten

Senast jag såg Bergman på Dramaten var för lite mindre än ett år sedan. Det var i slutet av maj och det var definitivt mindre snö ute. Bergmanfestivalen invigdes med "Viskningar och rop", eller som den då hette; "Kreten en gefluister" regisserad av den Holländske Ivo Van Hove. Jag hade rysningar rakt igenom, ända bort till Berns och efterfesten. Ikväll hade jag en minst sagt stark återträff med Berman på Dramaten, i ”Höstsonaten”. En dotters uppgörelse med sin mor och oförmågan att älska är vad som står i centrum. Och rysningarna finns där idag med, fast den här gången blir det inte till Berns.

Den vuxna dottern (Maria Bonnevie) spiller en kväll sitt hat över sin mor (Marie Göranzon), både som frånvarande och som närvarande under uppväxten. En mor som är ett barn och behöver tröst av sin dotter som ingenting annat vill än att älskas av sin mor. Oförmågan att älska är ärftlig, det lär vi oss under en hård, tung och kanske orättvis dialog mellan mor och dotter. Men jag älskar, jag älskar Ingmar Bergman och jag tycker att regissören Stefan Larsson gör en riktigt bra tolkning av Bergmans film. Tack Dramaten!