Veckans Tina*

Idag har jag haft mycket att göra och försummat mitt arbete som gästbloggare. Som tröst för er, och för att det är enkelt för mig, så får ni därför smygläsa min recension av ett framträdande med Tommy Körberg, som publiceras i morgondagens Gefle Dagblad!

När jag såg Ronja Rövardotter för första gången drabbades jag av en förälskelse så intensiv att den håller i sig ännu, drygt tjugo år senare. Han var lång, mörk, hårig och spelades av Ricky Bruch. Det hela är mycket freudianskt och Rövarsången har således haft en speciell plats i mitt hjärta ända sedan dess. Jag är så otroligt tacksam att Tommy Körberg INTE valde att sjunga den under sin musikaliska helafton på Konserthuset, för Rövarsången hade i så fall transformerats från erotiskt stimulus till något som istället skulle få mig att rysa av obehag. Likt en av Pavlovs hundar skulle jag krypa ihop och darra vid ljudet av första tonen.

Visst, Körberg har en gudomlig röst och han sjunger på det där sättet som gör att det låter så enkelt, som om ansträngningen ligger i att hålla tillbaka, att vara tyst, för när munnen öppnas är det som om ljudet bara släpps ut. Han behärskar visor och musikalnummer, och sjunger Jaque Brel med samma självklarhet som han sjunger Bellman eller Björn och Benny. Allt görs dessutom med en känsla och intensitet som är unik i Sverige. Det är klockrent, helt enkelt, utan att kännas så där polerat som det gör ibland med stora vokalister. Ja, jag kan till och med gå så långt som att säga att det är hänförande, och när han han i slutet av föreställningen sjunger Anthem så kan jag nästan inte andas.

Men tyvärr, visar det sig, är Tommy Körberg inte bara en magnifik sångare. Han är också ett riktigt jävla asshole. Det första plumpa sexskämtet kommer efter ungefär fem minuter, och efter det ägnas i princip allt mellansnack åt att raljera över hur fula, äckliga, lömska och allmänt beräknande olika kvinnor är. Kontrasten till låttexterna, som oftast handlar om flickor, älskarinnor och nymfer är fascinerande.

Jag har aldrig sett en intervju med honom, och jag har inte heller sett honom i Stjärnorna på slottet, så jag hade inte direkt några förutfattade meningar om honom. Men inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig det här. Varför är han tvungen att trava runt på scenen, med ett kroppsspråk likt Vanheden, och frusta fram det ena vidriga ”skämtet” efter det andra? Varför kan han inte bara hålla snattran mellan låtarna? Varför?

Det är som om Körberg under två timmar, gång på gång, svingar sin kulturpenis rakt i huvudet på mig. Jag känner mig så smutsig.




*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Gladmusik

Det finns musik som alltid får en på bra humör, oavsett hur humöret såg ut innan man lyssnade på just den där låten. Den som får en att vilja hoppa runt i vardagsrummet och mer skrika än sjunga med i texten. Den som bara genom introt gör att man får ett leende på läpparna. Det är egentligen helt fantastiskt hur stor inverkan musik har, åtminstone på mitt humör. På mitt liv till och med.

Hur som helst så är det alltid roligt att hitta nya gladlåtar, vilket man ju gör lite nu och då. För det är ju så, att i början har de en förmåga att göra en på lite extra bra humör. Anledningen till att jag skriver det här inlägget just nu är Miss Li. För ärligt, kan man bli annat än glad av den här?

Efterlysning: Karin Liungman

För oss som var barn på sjuttio och/eller åttiotalet förknippas nog Karin Liungman framförallt med Djurens Brevlåda där hon och James Hollingworth sjöng om demonstrerande älgar och djur som hade svårt för att komma över vägen. Men 1974 släppte de även en LP för en lite vuxnare publik, ”Medvind” med låtar som Morgon på Kungsholmen, Det borde varit vildros, Bli hos mig i natt och andra myssjuttiotalslåtar.

James Hollingworth är tillbaka i rampljuset och sjunger bland annat miljövänlig musik och engagerar sig i spelningar för Green peace-galor. Men vart tog Karin Liungman vägen, någon som vet?

Min stereo - Amy MacDonald

Jag vet inte om det är jag som börjar bli gammal eller om det är de jag lyssnar på som börjar bli yngre. Amy MacDonald är född 1987 men har en röst som definitivt inte skvallrar om en ung ålder. Dessutom kan man ana den där skotska dialekten som jag är så svag för även om hon oftast låter engelsk och ibland nästan irländsk.

Hennes låtar från albumet ”This is life” får mig att må bra. En del av dem får mig till och med att hoppa runt i lägenheten och de gör livet lite lättare att leva. Men det betyder absolut inte att texterna är lättsamma. Snarare tvärtom. Och det är en del av det som gör henne så bra.

Jag hoppas att Amy MacDonald inte är en sådan artist som försvinner efter ett tag, utan att hon håller sig framme, gör sig hörd och fortsätter att producera. Jag gillar starka tjejer som henne. Extra roligt är det att hon kommer från Skotland. Heja henne!

En inställd spelning är också en spelning

När Ulf Lundell slutade dricka spred sig ett missnöje bland vissa beundrare och med plakat uppmanade de honom att börja supa igen. Vissa tyckte att han skrev sämre låtar andra tyckte att hans uppträdanden helt enkelt inte var lika bra då denne var nykter. Och Uffe började dricka igen och när alkoholen tillslut nog överhanden myntade denne uttrycket ”En inställd spelning är också en spelning” och jag håller med till en viss grad. En inställd spelning är mer en spelning än en katastrofal spelning av en människa som är så full att man inte ens hör vad han eller hon sjunger.

Jag tänker främst på en konsert som SVT sände för en tid sedan med den omskrivna Amy Winehouse. Det bästa hade varit ifall hon hade känt till och använt sig av Lundells uttryck. En inställd spelning hade varit att föredra. Det hela var så pinsamt att inga adjektiv räcker till för att beskriva eländet. Om jag hade varit där och om jag hade betalat för en biljett så hade jag krävt mina pengar tillbaka, alternativt envisats med att de åtminstone skulle användas till att tvångsinta den fulla/höga/galna kvinnan på scenen. Jag skulle vilja låsa in henne på Betty Ford tills hon är minst femtio år gammal.

Hennes speciella röst drunknade i sluddriga ord och trasslades in i vingliga ben. Under hela tiden jag tvingade mig själv att se på spelningen satt jag och blundade med ena ögat och det andra var halvt skyddat av en kudde så där som man gärna gör när man ser en misslyckad komedi som istället för rolig bara blir pinsam. Att höra vad hon sjöng var fullkomligt omöjligt. Och det enda som egentligen upptog min tid var att med tankekraft försöka hindra henne från att falla omkull, även om jag var fullt medveten om att spelningen inte var direktsänd. Det var nära att hon föll ett par gånger när hon vacklade omkring på scenen, det var det.

Men bara för att hon klarade sig från att ramla så betyder det ingalunda att hon klarade sig från diverse andra pinsamheter. Publiken verkade måttligt road av Amys mellansnack och jag förstår dem. Hon sluddrade att hon var full medan hon tog en klunk av något som liknande rödvin ur ett ölglas. Som om ingen redan hade listat ut att människan var långt ifrån nykter. Sedan anklagade hon publiken för att skratta åt hennes skämt enbart för att de tyckte synd om henne just för att hon var packad. Publiken sa ingenting. Jag bytte kanal. För vissa gånger är en inställd spelning mer en spelning än en spelning gjord av en alltför full artist. Ibland är en inställd spelning faktiskt att föredra.

Min stereo - Forsberg & Wiehe - Dylan på svenska

Att översätta Bob Dylans låtar till svenska kan inte vara helt lätt och att sedan dessutom ta sig an att tolka dem, det är modigt och Mikael Wiehe kan det där. Han får fram texternas kärna, får dem att låta innerliga istället för att bara pressa in dem i originalet för att få det att låta så likt som möjligt.

Framförallt är jag imponerad av Ebba Forsberg och hennes sköna röst. Hon har tidigare körat bakom bland andra Ulf Lundell men hon har även gett ut egna album innehållande riktigt bra låtar som Hold me och Walk alone. När hon sjunger Adjö Angelina (Farewell Angelina) då måste jag få tillstå att hennes tolkning faktiskt är bättre än originalet i mina öron. Så får man inte riktigt säga; att något någonsin är bättre än Dylans originalversion men jag gör det ändå. Det är något i hennes sätt att sjunga Adjö som gör låten så där innerlig och stark och det där liksom som försvinner i originalet.

Även Spanska stövlar (Boots of Spanish Leather) skulle jag vilja säga når längre in i hjärtat än vad originalet gör. Kanske att detta beror på att den här är gjord som en duett och av någon anledning är jag svag för just duetter. Sedan kan jag även tycka att sånger blir innerligare när de sjungs på svenska. Man lägger mer tyngdvikt på texten. Åtminstone jag lyssnar noggrannare. Hur som helst så är hela skivan helt klart värd att lyssna på om och om igen. Och sedan en gång till efter det.

När teven krockar med radion

Mikael Wiehe pratade om och sjöng Bob Dylan tillsammans med Ebba Forsberg i Svt2 samtidigt som P3 sände en riktigt stark och bra dokumentär om Fadime Sahindal och hennes tragiska öde. Då tackar vi för både web-tv och web-radio.

Om man är intresserad så kan man se Wiehe och Forsberg här och lyssna på dokumentären om Fadime kan man göra genom P3dokumentärs hemsida.

Jag rekommenderar verkligen att göra både och.

Så ska det låta

Om du missade ”Så ska det låta” ikväll föreslår jag att du ser på reprisen (SVT1 5/4 eller SVT1 9/4) och om du missade också den, så kan du se den via webTV här. Då kommer du att få njuta av Frida Öhrns fantastiska röst. Överhuvudtaget tycker jag att ”Så ska det låta” är ett underskattat nöjesprogram i min generation. För ett par veckor sedan var Åsa Fång med och briljerade med sin röst och sin karisma. Vilken utstrålning den människan har! Det programmet kan du om du vill se här.

Och Peter Settman är faktiskt rolig. Han har vuxit en del sedan "Ronny och Ragge" om man säger så.

Min stereo - Antony and the Johnsons

Jag är helt betagen av den här gruppen. Jag lyssnar på dem hemma, i mp3:n när jag är ute och går, på stan, överallt och hela tiden. Nästan så att jag inte vill träffa någon för det betyder att jag måste vara utan Antony sjungandes i mina öron. De har, under de senaste månaderna, nästan hela tiden funnits i min närhet. Och jag är så glad att de blev så pass stora att de lämnade New York för att erövra världen med sin musik. Och jag är glad över att fenomenet blogg finns för det var nämligen därigenom jag fann dem. Jag gillar att texterna inte handlar om vanligt heterosexuellt kärleksdravel utan att de vågar stå ut med ett annorlunda innehåll. Sedan om det råkar handla om könsförvirring, kärlek eller tankar om döden, det spelar ingen roll. Antony gör allt vackert känslofyllt med sin otroliga röst som dessutom matchas av vad som verkar vara en personlighet ej av denna värld. Man vill honom bara allt gott. Man vill se honom le.

Som jag önskar att de kunde komma till Sverige snart igen, för det här är ett band som jag vill se live då de verkar göra sig så mycket bättre live. Lite som när Walter Benjamin talar om konstverks aura, dess här och nu, som liksom försvinner i en inspelning eller vid en reproduktion. Vissa grupper och artister idag verkar inte ha någon större aura live heller, men Antony and the Johnsons här och nu, är säkerligen något alldeles speciellt, magiskt. Något man måste se, och uppleva. Nästa gång de kommer hit finns jag där, var så säker.

Min Stereo - Oh Laura

Oh Laura slog igenom i en reklam för Saab. Jag tror inte att någon med en TV eller radio kan ha undgått att höra deras ”Release me” förra våren. Den låten, tillsammans med bilderna i reklamen gjorde just den reklamen till en sådan där raritet, en reklam man faktiskt tycker om. De lyckades där, människorna som skötte Saabs PR. Oh Laura lyckades, de också. Samma vår släppte de sitt debutalbum ”A Song Inside My Head, A demon In my Bed”. Den skivan spelades i min stereo hela sommaren, fortsatte mot hösten och den snurrar fortfarande friskt.

Det hela började när jag gick hem från tandläkaren en tidig sommarmorgon, helt plötsligt hade jag ”Raining in New York” i mina öron. Paradoxalt kan tyckas, med tanke på solen som envist letade sig ner mellan trädgrenarna i allén och låten var sorgsen medan jag var glad. Men det var där någonstans jag blev förälskad. Och för alltid kommer Oh Laura att betyda sommar för mig. Och sena kvällar. För det var under de där sena kvällarna (egentligen nätterna) som skivan verkligen lyssnades in i sin helhet. Det var då förälskelsen tilltog i styrka, kan man säga.

Egentligen är det sångerskan Frida Öhrn med sin speciella röst som gör hela gruppen, det och det där speciella soundet i låtarna. Jag hoppas att alla de som blev nyfikna på gruppen efter att ha hört ”Release me” bestämde sig för att ge hela albumet en chans – för de skulle upptäcka att ”Release me” inte ens ligger på topp tio bland de bästa låtarna där.

Om man vill, kan man lyssna en stund på skivans alla låtar på gruppens hemsida. För mig är det svårt att välja ut bara en, jag vill ju helst spela alla, allra helst på samma gång. Ni vet, när man tycker om något så mycket att man vill frälsa världen. Få alla andra att tycka samma sak som du. Då kan man ju egentligen inte bara välja en låt. Men en sådan här, visserligen kall dag, men ändock solig, så passar väl egentligen ”Raining in New York” ganska väl på ett sådant där paradoxalt vis.

Tråkig delfinal

Jag hade tänkt skriva ett utförligt inlägg om melodifestivalen. Men jag tror att jag kom fram till att alla bidrag bara var fruktansvärt tråkiga och att BWO nog var minst tråkigt. Frida såg ut att leda barnprogram á la sommarmorgon 1993 och låten var ungefär lika rolig. Eskobar var en enda stor besvikelse. Det var dom jag hade satt mitt hopp till, så lät dom så där. Sångaren kunde inte ens sjunga, det lät som om han var en halv tornart fel hela tiden. Patrik Isaksson lät som Patrik Isaksson brukar låta. Kvällen i ära såg han dessutom ut som Adam Sandler i "Little Nicky". Nej, det var en tråkig delfinal, mycket tråkig.

Rock mot apartheid

Igår såg jag på ANC-galan tillsammans med min familj i mitt barndomshem. Jag beställde den för ett par veckor sedan och förra veckan kom den. Men att se ANC-galan utan mina föräldrar och utan min syster var inte att tänka på. Det är ju tack vare dem jag har kommit att älska den här musiken.

Thåström, Wiehe och Afzelius – anledningarna till att jag införskaffade mig ANC-galan – levde verkligen upp till mina förväntningar. Häftigast är det att se alla de tre sjunga ”Fred” tillsammans. Och nog letade sig en liten tår ut från mitt öga när Olof Palme höll tal. Jag försökte se Reinfeldt framför mig göra samma sak, men jag kunde helt enkelt inte frammana bilden. Han höjer ju inte näven och pratar om kamp och rättvisa ens för det egna folket så varför skulle han göra det för anonyma afrikaner. Palme däremot, han ville kämpa han.

Mats Ronander och Dan Hylander som också fanns med på plats då i november 1985, skapade mest förvirring. Är inte de tennisspelare? Jag hade fullt upp med att reda ut vem som var vem som var vad med min familj så fort Mats eller Dan äntrade scenen så jag minns inte vad de sjöng.

I övrigt var ANC-galan precis så bra som jag hade väntat mig. Väl spenderade 129 kronor. Fast jag måste nog se igenom den en gång till – ensam och under tystnad – innan jag kan ge någon utförlig recension.

Kulturkväll á la grande

Imorgon ska jag närvara vid en kulturkväll i en villa i utkanten av staden. Eller ja, jag ska hem till mina föräldrar tillsammans med min syster för att äta mat. Troligtvis kommer det också att förtäras vin ur boxar. Och efteråt eller undertiden vinet dricks så ska det tittas på svensk rock från mitten av 80-talet. Närmare bestämt ANC-galan. Det är flera av Sveriges dåvarande artistelit som medverkar, eller medverkade egentligen (fast de medverkar ju fortfarande på min DVD). De jag ser mest framemot att se är Totta’s Bluesband, Eva Dahlgren, Anne Lie Rydé, Imperiet, Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Och tack vare Nina, som bland annat skriver om svenska sångerskor från just 80 och 90-tal, så ser jag även fram emot Py Bäckman som jag nog aldrig ens har hört tidigare. Det ska sannerligen bli intressant att se och höra vem hon är och hur hon låter, nu efter allt man har läst om henne.

Jag kommer troligtvis med en utförlig recension av morgondagens eminenta kulturevenemang på lördag.

Om någon redan nu skulle vara intresserad av att ha ANC-galan på DVD så finns den på CDON.com för 129kr.

Min Stereo - Anna Järvinen

I april förra året upptäckte jag Annika Norlin som Säkert. Jag var troligtvis inte den enda som trallade med i ”Vi kommer att dö samtidigt”, vilket inte ens var den bästa låten på hennes skiva som hette just ”Säkert”. Annika Norlin figurerar även som Hello saferide där hon sjunger på engelska. Jag har dock en förkärlek just för svenska texter och föredrar därför Säkert där Annikas mysiga norrländska dialekt kommer fram titt som tätt. Refrängen i hennes låt ”Någon gång måste du bli själv” återfinns nu i rapparen Petters låt ”Logiskt”. Personligen är jag inte särskilt förtjust i Petter och tycker naturligtvis att Annikas originalversion, om man nu kan kalla det så, är mycket bättre.

Nu är det inte Annika Norlin detta ska handla om utan Anna Järvinen, som jag upptäckte när jag surfade runt på youtube för att se om något nytt fanns där av just Annika Norlin. Av en slump hamnade jag då mitt i en duett med Annika och Anna Järvinen. De har nämligen gjort en svensk version av Robyns ”With every heartbeat”. Annas sköra, blygsamma stämma gjorde mig nyfiken på mer så jag surfade vidare in på hennes myspace och upptäckte en liten skatt bestående av några lugna till halvpoppiga låtar som tåls att lyssna på om och om igen, de växer för varje lyssning kan jag säga. Hon har en unik röst, som är spröd - på ett bra sätt. Och även om låtarna i sig inte alltid är lugna så är hennes röst det, fast med en bubblig känsla. Namnet på hennes debutskiva som är just, ”Jag fick feeling”, gör verkligen skäl för sitt namn. Det låter ju hur klyschigt som helst att säga men man får faktiskt feeling när man lyssnar på den. Och när jag läser att en av hennes influenser är Kate Bush blir jag inte alls förvånad, det kan man märka i hennes sätt att sjunga, särskilt när hon går upp i de höga tonerna.

Just nu spelas hennes singel ”Ps Tjörn” rätt flitigt på P3 men jag har valt att visa ett klipp ur SVT:s "Musikbyrån" när hon sjunger just ”Med varje hjärtslag” tillsammans med Annika Norlin. Jag tycker att de bådas röster passar så otroligt bra ihop, Annikas mörka lite robusta mot Annas ljusa spröda.

Maritza Horn

Undrar ni liksom jag gjorde, var Maritza Horn tog vägen? Ni minns väl henne? Hon släppte en skiva 1978 som hette ”Jämmer och Elände”, en skiva med skillingtryck. Min mamma hade den skivan och jag minns att jag älskade den, trots sin sorglighet eller kanske just på grund av den. Jag fick aldrig nog av att höra om den lilla flickan på lasarettet, Drinkarflickan, barnet som somnade in och tjuvarnas konung. Eller Lejonbruden som var min absoluta favorit. Det var inte direkt någon av visorna som slutade lyckligt. Men jag tyckte om henne, hennes speciella röst i knastret från LP-skivan. Jag undrade vad det blev av henne och bestämde mig för att undersöka saken närmre.

I Wikipedia står det att hon gav ut en samlingsskiva 2000 och att hon är med i en grupp som heter Mynta. De är tydligen en av Sveriges mest etablerade jazzgrupper. Jag är inte så insatt i Jazz men jag tror att den här gruppen tåls att kolla upp. Hennes röst gör att den tåls att kolla upp. Jag återkommer om det.

Schlager – en kultur i kulturen

Schlager är kultur om något. Det är nästan som en egen liten kultur i kulturen. Och det är något som man antingen älskar, älskar att hata eller säger att man hatar men älskar i smyg. Själv tillhör jag den senare kategorin. Jag har inte riktigt kommit ut ur garderoben som schlagerfantast än. Jag säger att jag inte kollar på schlager och det gör jag inte heller, vanligtvis, förutom då hela Europa tävlar och kanske på Sveriges final. Men om jag väl börjar titta så är jag fast. Det är samma sak med fotboll. Jag blir nyfiken, jag är ju inte mer än människa. Eftersom jag såg delfinalen förra veckan så var det bara att slå sig ner framför teven den här lördagen också.

Här är mina tankar om kvällens bidrag:

Ola – Om jag hade varit tretton år gammal så hade jag varit dödsförälskad i honom och struntat totalt i hur det lät. Men nu är jag ju tjugosex, tyvärr.

Lasse Lindh - Jag gillar inte Lasse Lindh. Alls. Det värsta är att jag tycker om hans trallvänliga melodier och det är med skam i kroppen jag kommer på mig själv med att sjunga med i ”Varje litet steg” och den här kändes ungefär som en lite tråkigare version av den. Mitt ogillande av Lasse Lindh är inte helt obefogat. Han var nämligen med i en artikel i Tidningen Bon där 15 mer eller mindre kända svenskar talade om porr. Lasse Lindh sa apropå tjejer från öststaterna som utnyttjas av porren: "Tjeckiskorna är dom finaste öststatstjejerna, dom som finns nu." De fortsatte att prata om prostitution och Lasse Lindh säger: "Det finns lyckliga horor, jag ska maila några klipp." Det sista citatet lyder: "De bästa one-night-standen jag har haft är de som vill lyssna på min musik medan vi har sex." Kan man göra annat än att ogilla människan efter de uttalandena? Jag antar att även den här låten kommer att bli en radioplåga, särskilt på P3, så klart.

The Nicole – Hahaha va? Vill man verkligen bli misstagen för Ryssland i melodifestivalsammanhang?

Alexander Schöld – Åh, vi har ju nyss blivit av med Jimmy Jansson, så kommer det en ny likadan.

Rongedal – Jag gillar inte att titta på dem, de känns lite fåniga eller så är de bara skitcoola, jag kan inte riktigt bestämma mig. Men jag gillar låten. De låter som en blandning mellan Mika och Scissor Sisters.

Sanna Nielsen - Jag har någon slags hatkärlek till Sanna Nielsen. Jag tror att jag har ungefär samma relation till henne som till hela melodifestivalen. Jag gillar henne, men jag gillar det inte.

Andra generationen - Kebabpizza? Nåja, det ska alltid vara något sådant där tokroligt med. Och det gick ju hem förra veckan. Men det här var för fånigt. Synd på en rätt klatschig melodi.

Carola och Andreas - Jag gillade Carola och Andreas. Men jag tycker ju inte om Carola. Inte Andreas heller. Hur går nu det ihop? Det är som om jag inte vill ge dem vinsten, jag vill inte mata Carolas ego men samtidigt vill jag ju att vi ska vinna i Belgrad. Och de är ju ett vinnarkoncept, de där två.Konstigt att de ”Bara” kom till andra chansen. Kanske är fler än jag som är less på Carola. Eller så tog folk förgivet att de skulle gå vidare och glömde bort att rösta. Jag vet inte vilket jag hoppas på.

Festival Express

När jag fyllde år i november fick jag en dokumentärfilm som jag trodde handlade om Janis Joplin. Den hette "Festival Express”. Den visade sig inte alls handla så mycket om Janis Joplin som om bland andra Grateful Dead och The Band. Man får följa dem allihop på turné med The Festival Express. Första gången jag såg filmen kände jag mig lite besviken över att den inte handlade så mycket om Janis som jag hade väntat mig, men samtidigt så handlade den om så mycket mer. Sedan att jag dessutom tycker väldigt mycket om The Band, gör ju inte upplevelsen sämre om man säger så. Andra gången jag såg den visste jag vad som skulle komma och kunde insupa atmosfären fullt ut. Woodstock on wheels har den här turnén beskrivits som – Tidernas längsta rockfest..

Man får se delar av deras spelningar, följa med i samtalen ombord på tåget, vara med på festerna. Jag kan säga, utan att ljuga, att alkoholen var den lättaste drogen artisterna var påverkade av. Minst sagt. Det känns lite makabert att sitta där framför teven och njuta av stämningen med vetskapen av att Janis dog av en överdos två månader efter turnén avslutats. Att just det här som jag sitter och tittar på var Janis sista turné. Men det är svårt att låta bli att ryckas med. Det är svårt att inte vilja vara där. Ändå.

Se trailer

Nu har du bitit fel hand, Prince

Prince stämmer inte bara Pirate Bay på flera miljoner. Han jagar även fans som har länkat till sidor med hans mp3-låtar och det handlar även där om miljonbelopp. Han stannar heller inte vid det utan har också varit ute efter dem som har använder hans bilder till sina hemsidor. Bilder. Till privata hemsidor.

Biter han inte den hand som föder honom nu? Det är ju dessa människor som sedan betalar för att gå på hans konserter. Det är dessa människor som överhuvudtaget gör att han får in pengar. Och ändå är han så småsint att han stämmer dem för att de har använt hans bilder till sina hemsidor. Hemsidor som hyllar honom som artist. Om jag hade varit han så hade jag snarare tackat för gratisreklamen. Och där någonstans tappar man lusten för att försörja honom, bidra till ännu mer pengar i hans kassa. Nu har jag personligen aldrig varit något fan av Prince så mig bekommer det inte nämnvärt.

Men jag kan inte låta bli att tänka; nog var det bättre förr…