Vem har rätt att censurera konsten?

Fateme Gosheh är en iransk konstnär numera bosatt i Sverige. Hon har bland annat skildrat kvinnors utsatthet i sitt forna hemland i dokumentärfilmen ”Dans under vita lakan”. Hennes konst anses provokativ, hennes målningar är kritiska mot Islam medan hennes fotografier är kritiska mot den syn västvärlden har på muslimer. När hon ställde ut sina tavlor på Liljevalchs 2002 var det inte mindre än sex muslimska organisationer som polisanmälde salongen och henne för hets mot folkgrupp. Den åttonde mars ställer Fateme Gosheh ut sina verk i ett galleri i New York men det är långt ifrån alla tavlor som har godkänts för utställningen. Många av hennes tavlor har aldrig visats och kommer kanske heller aldrig att göra det.

40% av landets kommunpolitiker vill kunna stoppa kultur som de anser är religiöst kränkande. Jan-Olof Montelius är en av de politiker som vill ha möjlighet att stoppa konst som politiker anser vara ”fel” av diverse anledningar. Han menar att vi förvisso har yttrandefrihet i Sverige men säger samtidigt att med den kommer även en skyldighet. Men jag tycker att han säger emot sig själv där, det är väl konstnärens skyldighet i så fall – inte hans. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth däremot tycker inte att politiker ska kunna stoppa konsten. Hon anser att konsten ska vara fri. Och hur skulle konsten egentligen se ut om den inte var fri?

Själv tycker jag inte att Fateme Goshehs tavlor borde blir ”tystade”. Det är inte allt för ofta man ser den där viljan att kämpa för något inom kulturen nu för tiden och när det väl dyker upp så ska det väl inte tystas det ner. Fateme Gosheh kämpar för yttrandefriheten och för konstens frihet genom att väcka debatt om Islam och inte bara Islam utan även om västvärldens syn på muslimer. När hon, i svt:s Kulturnyheterna, får frågan om varför hon vill kränka med sin konst svarar hon helt enkelt att det inte är hennes mening att kränka, utan att hon vet hur det är att vara kvinna i ett muslimskt samhälle och det är det hennes konst visar. Så, ska man tysta henne då? Om det hon anser sig visa är sanningen, vem har då rätt att stoppa henne? Vem har rätt att censurera konsten?

Avgör själv vad du tycker om hennes konst här.

Joe Hill

”Vålnader” är namnet på ytterligare en roman som kommer ut i sommar. Egentligen är det ingen roman utan en samling med skräcknoveller. Den har redan blivit belönad med ett flertal priser i sin genre. Författaren kallar sig Joe Hill och detta är hans andra bok som kommer ut på svenska. Den första hette ”En hjärtformad ask” och handlade om en före detta rockstjärna som köper en vålnad i en liten ask, ett misstag som jag antar att denne bittert får ångra. Tycker man om författare som Dean R. Koontz och Stephen King så tycker man säkerligen om denne Joe Hill också.

Joe Hill heter egentligen Joseph Hillstrom King. Han fortsätter alltså i sin pappa Stephen Kings fotspår med att roa oss med skräck som får en att dra upp fötterna i soffan och hålla alla kroppsdelar innanför filten. Sin pseudonym har han tagit från sin namne, ingen mindre än Gävlesonen Joe Hill som avrättades 1915 i Salt Lake city, USA. Vilkens föräldrahem man kan passa på att besöka om nu har vägarna förbi min lilla stad.

Torbjörn Flygt

Torbjörn Flygt fick Augustpriset år 2001 för sin roman ”Underdog”, det var den första av hans romaner som fick någon egentlig uppmärksamhet. Romanen handlade om främst om Johan som växer upp under 70- och 80-talet med en ensamstående mamma som jobbar i en strumpfabrik och en väldigt begåvad men ensam äldre syster. Den beskriver längtan efter något mer, att bryta sig ur sin klass och sin tillhörighet blandat med de vanliga igenkänningsfaktorerna som tillhör uppväxttiden och ungdomsåren. Jag kan tycka att den innehållsmässigt påminner lite om Jonas Gardells trilogi om Juha Lindström även om de rent stilmässigt ser ganska olika ut. Hur som helst är den väldigt läsvärd och om man har läst och tyckt om Gardells ”En komikers uppväxt”, ”Ett UFO gör entré” och ”Jenny” så tycker man garanterat om ”Underdog”.

2006 kom Torbjörn Flygt ut med ”Verkan" som inte alls fick särskilt mycket uppmärksamhet. Den är liksom ”Underdog” en roman om vår tid och handlar om en enskild familj, men den tar sig, genom den familjen, an större frågor om vårt samhälle som rättstat. Jag har själv inte läst den då jag föredrar böcker som innehållsmässigt påminner mer om de förstnämnda. Men om man skulle vara intresserad så finns "Verkan" just nu på adlibris bokrea för 69 kronor, om man vill ha den inbunden.

Den här sommaren kommer Torbjörn Flygt ut med en ny roman i min smak. Den heter ”Himmel” och handlar om det utifrån sett, lyckade paret Louise och Fredrik, varav den ena av dem är konstant otrogen, Parvaneh som tröttnar på sin misshandlande man samt om Lena som är gift med en spelmissbrukare. Lena jobbar som svensklärare. Parvaneh har Lena som lärare i svenska och vid sidan av undervisar Lena, Louise och Fredriks dotter. Det kanske låter en smula rörigt men det är sådana här romaner jag gillar allra bäst, när man får följa olika människor med olika liv och öden. Det står längst ner i bokens beskrivning: ”Då och då stöter romanens huvudpersoner ihop, men att säga att deras vägar korsas vore att ta i. Men de bor ju faktiskt under samma himmel. Och ibland får de syn på den.”

Jag vet inte hur det är med er men jag längtar åtminstone efter den här boken.

Årets bokrea

Imorgon, eller egentligen idag, startar den efterlängtade bokrean. Fast jag har såklart redan bläddrat sönder både Bokias och Akademibokhandelns reakataloger. Jag minns bokrean för två år sedan då jag jobbade i en bokhandel. Flera veckor innan rean hade vi plockat låda efter låda med böcker och kvällen innan rean skulle börja var vi kvar extra länge för att ställa i ordning allt till dagen därpå. Man hade haft veckor på sig att gå och skrota bland alla böcker och plocka åt sig det man ville ha, före alla andra. Jag tror att jag handlade för strax över tusenlappen då, det var tider det.

Första dagarna av rean var det kaos i butiken, men samtidigt var det bland det roligaste jag har gjort. Människor var glada och trevliga där de gick och plockade bland fynden. Jag kan sakna det. Fast i morgon kan jag, om jag vill, vara kund själv och gå och skrota bäst jag vill bland podier och bokhyllor. Jag har redan prickat för i katalogerna, det jag vill ska pryda min bokhylla och fylla mitt sinne. Jag har inte råd med alla böcker, eller ens hälften av dem. Jag har delat in dem i kategorierna ”Vill ha”, ”Måste ha” och "Måste verkligen ha!". Men till och med bland dem har jag fått sålla, så alla på "Vill ha"-listan var från början på "Måste ha"-listan osv. Man måste nämligen sansa sig ibland. Detta blir som ett modebloggsinlägg fast med böcker (jag är en sådan nörd), det här är som min mellandagsrea och jag är nära på hysterisk. Har ni sådana här listor? har ni några böcker som ni redan nu har tänkt att ni ska inhandla under årets rea? Mina listor ser i allafall ut som följer:

Vill ha:
Joyce carol Oates, Fallen 79:-
Carina Rydberg, Den som vässar vargens tänder 69:-
Annika Triberg och Eva Kallhed, Nostalgiboken 129:-
Lätta att laga; Kötträtter 10:-*
Lätt att laga; Potatisrätter 10:-*

Måste ha:
Stephen King, Signal 69:-**
Yoko Ono, Minnen av John Lennon 129:-
Hillary Rodham Clinton, Levande historia 69:-
Lätt att laga; Snabbt och enkelt 10:-*

Måste verkligen ha!:
Paul Auster, Dårskaper i Brooklyn 79:-
Fiona Smith, Sushi och Miso 69:- (Endast akademibokhandeln)***
Sylviane Donnio, Jag vill hellre äta ett barn 49:- (Endast akademibokhandeln)****



*Mat är bra, mat som är lätt att laga är väldigt bra. För tio kronor kan det handla om min överlevnad egentligen.
**Ja, jag erkänner. Jag läser även ”skräplitteratur”. Egentligen mycket skräplitteratur. Dean.R Koontz är en av mina favoritförfattare.
***Sushi är min älsklingsrätt, en dyr sådan för en fattig student så vad är då bättre än att lära sig göra sin egen.
**** Jag har läst den hundra gånger men den måste finnas i min bokhylla och jag rekommenderar den till alla! Ignorera det faktum att det står 3-6 år på den, den här boken är underhållande för alla åldrar. Se vad boken handlar om här, är han inte söt så säg.

Trevlig bokrea och fynda lugnt!

Galleri Nödutgång

I dagarna slår ett nytt galleri upp portarna i Gävle, Galleri Nödutgång. Initiativtagarna är Kulturkollektivet Bakteriekultur, vilket förövrigt är det roligaste namnet på ett kulturkollektiv någonsin. Galleriet kommer att finnas till inuti kulturkiosken så det kommer att vara som ett galleri i galleriet. Detta är en chans för unga oetablerade konstnärer att synas. Just nu håller de på att boka utställare för 2008. Är du intresserad av att ställa ut, har frågor eller bara är intresserad av att veta mer kontakta Galleri Nödutgång: gallerinodutgang@hotmail.com

Fröken Sverige

Jag såg precis på ”Genusmaskineriet” som är ett program från UR som visas i Svt. I kvällens avsnitt intervjuades, den för tidpunkten aktuella, Fröken Sverige. Hon hävdade att tävlingen inte har något med utseende att göra utan att det handlar om framåtanda och om det som finns inuti. Medan hennes röst med dessa ord spelades i bakgrunden fick man ironiskt nog se hur hon blev fotograferad iklädd olika outfiter i en rulltrappa.

Jag kanske är inskränkt och fördomsfull men nog handlar väl fröken Sverige om utseende? Om det inte är så, varför ser alla likadana ut?

Personligen tycker jag att alla sådana här Fröken-tävlingar från Sverige till världen och universum är något förlegade. Förövrigt har jag alltid undrat vad skillnaden är mellan de två senare. Får utomjordingar, om de vill, också ställa upp och tävla i fröken universum och om så är fallet, vem bestämmer då vad som är snyggt?

Min bokhylla - Majgull Axelsson

Nu har jag visserligen inte Majgull Axelsson i egen hög person i min bokhylla men jag hade svårt att bestämma mig för bara en av hennes böcker eftersom alla står där och pockar på uppmärksamhet. Dessutom ville jag hellre ta upp henne som författarfenomen än att ta upp en av hennes böcker.

Jag, liksom många andra, upptäckte Majgull Axelsson i och med ”Aprilhäxan”. Jag fastnade direkt för hennes sätt att skriva och för den mystik som ofta genomsyrar hennes romaner och framförallt just den nyss nämnda. Vidare fortsatte jag med ”Långt borta från Nifelheim", "Slumpvandrig" och nu senast läste jag ”Den jag aldrig var”. Handlingen i hennes böcker är annorlunda, de balanserar alltid på gränsen till vad som är verkligt och inte men det är nog framförallt hennes språk som jag har fastnat för. Det är poetiskt utan att vara svårt och pretentiöst. Jag gillar helt enkelt fraser som "regnet viskar mot rutan". Det är sådana fraser som gör att det inte är slutet på romanerna som är viktigast, det är resan dit man vill åt.

Förutom dessa romaner har jag även läst en slags reportageroman av Axelsson som heter ”Rosario är död”. Det är en riktigt vidrig historia om barnprostitution i filipinerna i allmänhet och om en liten flicka som heter Rosario och hennes tragiska öde i synnerhet. Det är långt ifrån en bok man njuter av att läsa, snarare tvärtom. Det är ingalunda en lättsmält historia, däremot är den bra och den är framförallt viktig. Att blunda gör inte att det går över.

Enligt mig är Majgull Axelsson Sveriges i särklass bästa författare. Tyvärr verkar det inte vara så många som har upptäckt det än. Det pratades mycket om henne runt tiden då Aprilhäxan var populär men sedan blev det liksom tyst, vilket jag tycker är konstigt då hennes andra böcker håller samma klass. Nu väntar jag bara på att hon ska komma ut med något nytt någon gång, som jag kan kasta mig över.

Tråkig delfinal

Jag hade tänkt skriva ett utförligt inlägg om melodifestivalen. Men jag tror att jag kom fram till att alla bidrag bara var fruktansvärt tråkiga och att BWO nog var minst tråkigt. Frida såg ut att leda barnprogram á la sommarmorgon 1993 och låten var ungefär lika rolig. Eskobar var en enda stor besvikelse. Det var dom jag hade satt mitt hopp till, så lät dom så där. Sångaren kunde inte ens sjunga, det lät som om han var en halv tornart fel hela tiden. Patrik Isaksson lät som Patrik Isaksson brukar låta. Kvällen i ära såg han dessutom ut som Adam Sandler i "Little Nicky". Nej, det var en tråkig delfinal, mycket tråkig.

Rock mot apartheid

Igår såg jag på ANC-galan tillsammans med min familj i mitt barndomshem. Jag beställde den för ett par veckor sedan och förra veckan kom den. Men att se ANC-galan utan mina föräldrar och utan min syster var inte att tänka på. Det är ju tack vare dem jag har kommit att älska den här musiken.

Thåström, Wiehe och Afzelius – anledningarna till att jag införskaffade mig ANC-galan – levde verkligen upp till mina förväntningar. Häftigast är det att se alla de tre sjunga ”Fred” tillsammans. Och nog letade sig en liten tår ut från mitt öga när Olof Palme höll tal. Jag försökte se Reinfeldt framför mig göra samma sak, men jag kunde helt enkelt inte frammana bilden. Han höjer ju inte näven och pratar om kamp och rättvisa ens för det egna folket så varför skulle han göra det för anonyma afrikaner. Palme däremot, han ville kämpa han.

Mats Ronander och Dan Hylander som också fanns med på plats då i november 1985, skapade mest förvirring. Är inte de tennisspelare? Jag hade fullt upp med att reda ut vem som var vem som var vad med min familj så fort Mats eller Dan äntrade scenen så jag minns inte vad de sjöng.

I övrigt var ANC-galan precis så bra som jag hade väntat mig. Väl spenderade 129 kronor. Fast jag måste nog se igenom den en gång till – ensam och under tystnad – innan jag kan ge någon utförlig recension.

Ytterligare en man i Svenska Akademien

Anders Olsson, författare och professor i litteraturvetenskap, är nu invald för stol nummer fyra i svenska akademien, alltså ytterligare en man. Kanske inte helt oväntat. Könsfördelningen i svenska akademien är alldeles för ojämn, fyra kvinnor och tolv män. Fyra kvinnor och tolv män. Jag kände att jag ville upprepa det. Egentligen känner jag för att upprepa det ännu en gång, men jag hejdar mig.

Inget illa mot Anders Olsson, men visst hade det varit mer spännande om de hade valt in en kvinna istället, jämnat ut fördelningen lite. Det känns allt för tråkigt att vi till och med ska få stå tillbaka inom kulturen.

Kulturkväll á la grande

Imorgon ska jag närvara vid en kulturkväll i en villa i utkanten av staden. Eller ja, jag ska hem till mina föräldrar tillsammans med min syster för att äta mat. Troligtvis kommer det också att förtäras vin ur boxar. Och efteråt eller undertiden vinet dricks så ska det tittas på svensk rock från mitten av 80-talet. Närmare bestämt ANC-galan. Det är flera av Sveriges dåvarande artistelit som medverkar, eller medverkade egentligen (fast de medverkar ju fortfarande på min DVD). De jag ser mest framemot att se är Totta’s Bluesband, Eva Dahlgren, Anne Lie Rydé, Imperiet, Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Och tack vare Nina, som bland annat skriver om svenska sångerskor från just 80 och 90-tal, så ser jag även fram emot Py Bäckman som jag nog aldrig ens har hört tidigare. Det ska sannerligen bli intressant att se och höra vem hon är och hur hon låter, nu efter allt man har läst om henne.

Jag kommer troligtvis med en utförlig recension av morgondagens eminenta kulturevenemang på lördag.

Om någon redan nu skulle vara intresserad av att ha ANC-galan på DVD så finns den på CDON.com för 129kr.

Önskvärt klirr i kulturkassan

Jag surfade av en slump in på Marcus Birros blogg när jag letade efter en eventuell sida som kunde avslöja ifall Majgull Axelsson kommer med något nytt snart, men av någon anledning ändrade jag mig och bestämde mig för att snoka reda på mer om Aase Berg istället. (Paus för att andas). Det var då jag halkade in på Marcus blogg. Jag hittade där ett inlägg som hette ”Poesin har visst läsare!”. Det är visserligen ett inlägg från 2007 men likväl ett intressant sådant.

Man får ofta läsa om att poesi är svårt, otillgängligt, oförståeligt och att det har en vilja att vara det också. Här skriver Marcus precis det som jag upplever som problemet; ”Skriver man en sak tillräckligt många gånger blir den sann.” Så sluta upp med att tycka att poesi är svårt, det är ju inte det. Man behöver inte förstå varenda mening. Man behöver inte tolka varenda stavelse. Man behöver inte undra vad författaren menade med den och den versen. Njut bara av textflödet om du så vill.

Men sedan skriver Marcus Birro om att han har lyckats inom poesin och om hur populär han faktiskt är och menar att människor visst tycker om poesi och att skriva att få är intresserade av den är en lögn som blir sann när man skriver det. Jag håller med i den mån att poesi visst har läsare, men det är få eller inga poeter som kan leva endast på sin poesi. Överhuvudtaget är det svårt att vara författare i det här landet utan att antingen vara fattig, ha ett vanligt jobb vid sidan om eller sälja sig till media. Och jag skulle vilja påstå att poeter har det bra mycket svårare än tillexempel deckarförfattare.

Men visst vore det roligt om fler kunde leva på sin poesi, det skulle verkligen vara ett önskvärt klirr i kulturkassan.

Första lektionen med Aase Berg

Aase Berg klev in i lektionssalen, frågade om vi var "Kreativt skrivande" och ställde ifrån sig sin pappmugg, troligtvis innehållande kaffe, på bänken framför sig. Hon satte sig ner. La upp snusdosa, papper och telefon. Hon verkar väldigt strukturerad och tydlig. Jag har kanske drunknat i mina egna fördomar om att poeter ska vara ostrukturerade och flummiga. Kanske har jag dessa fördomar utifrån mig själv, fast jag är ju inte poet. Eller är jag det? Jag skriver ju poesi. Vad är det som gör att man får kalla sig poet? Publicerade diktsamlingar, kulturpriser och utnämningar från DN?

Aase Berg har både publicerat diktsamlingar och tagit emot priser. Hon är en poet, en mycket strukturerad och oflummig sådan. Jag tror att det här kommer att bli jättebra. Jag anar att hon kommer att vara hård men rättvis.

”När ni skriver ska ni inte längta efter allas kärlek”, sa hon.

Jag gillar henne redan.

Min Stereo - Anna Järvinen

I april förra året upptäckte jag Annika Norlin som Säkert. Jag var troligtvis inte den enda som trallade med i ”Vi kommer att dö samtidigt”, vilket inte ens var den bästa låten på hennes skiva som hette just ”Säkert”. Annika Norlin figurerar även som Hello saferide där hon sjunger på engelska. Jag har dock en förkärlek just för svenska texter och föredrar därför Säkert där Annikas mysiga norrländska dialekt kommer fram titt som tätt. Refrängen i hennes låt ”Någon gång måste du bli själv” återfinns nu i rapparen Petters låt ”Logiskt”. Personligen är jag inte särskilt förtjust i Petter och tycker naturligtvis att Annikas originalversion, om man nu kan kalla det så, är mycket bättre.

Nu är det inte Annika Norlin detta ska handla om utan Anna Järvinen, som jag upptäckte när jag surfade runt på youtube för att se om något nytt fanns där av just Annika Norlin. Av en slump hamnade jag då mitt i en duett med Annika och Anna Järvinen. De har nämligen gjort en svensk version av Robyns ”With every heartbeat”. Annas sköra, blygsamma stämma gjorde mig nyfiken på mer så jag surfade vidare in på hennes myspace och upptäckte en liten skatt bestående av några lugna till halvpoppiga låtar som tåls att lyssna på om och om igen, de växer för varje lyssning kan jag säga. Hon har en unik röst, som är spröd - på ett bra sätt. Och även om låtarna i sig inte alltid är lugna så är hennes röst det, fast med en bubblig känsla. Namnet på hennes debutskiva som är just, ”Jag fick feeling”, gör verkligen skäl för sitt namn. Det låter ju hur klyschigt som helst att säga men man får faktiskt feeling när man lyssnar på den. Och när jag läser att en av hennes influenser är Kate Bush blir jag inte alls förvånad, det kan man märka i hennes sätt att sjunga, särskilt när hon går upp i de höga tonerna.

Just nu spelas hennes singel ”Ps Tjörn” rätt flitigt på P3 men jag har valt att visa ett klipp ur SVT:s "Musikbyrån" när hon sjunger just ”Med varje hjärtslag” tillsammans med Annika Norlin. Jag tycker att de bådas röster passar så otroligt bra ihop, Annikas mörka lite robusta mot Annas ljusa spröda.

Finn fel?

Det här till höger är tydligen det som är mest intressant på Aftonbladet. Eller hur ska man tolka att spalten allra högst upp med feta bokstäver ser ut just så här? Om man scrollar ner en bit till så kommer man till en annan, mer blygsam spalt med små tunna bokstäver med ämneskategorier i bokstavsordning där kultur finns med mellan ”kropp och själ” och ”Kärlek och sex”. Men vem behöver kultur när man har Sofies Mode samt möjlighet att läsa om Jennifer Lopez gravidinredning i klick!?

Framförallt Sofies Mode. Särskilt det som heter senaste nytt från LA, som står med vit kitschig text på klatschig rosa bakgrund. Nu är det Converseskor som gäller hörni! Helst rosa. Som stjääärnorna! Hej och hå.

Min bokhylla - New York-trilogin

Som första bok från min bokhylla har jag valt ”New York-trilogin” av Paul Auster. Auster har blivit jämförd med författare som Kafka och Borges och "New York-trilogin" är redan en klassiker i modern tappning. Som namnet på boken antyder är det en trilogi med tre fristående berättelser; ”Stad av glas”, ”Vålnader” och ”Det låsta rummet”. Boken ikläder sig rollen som deckare med dess sedvanliga mystik och spänning men vad dessa tre berättelser har gemensamt och vad de egentligen handlar om är problematiken i vad som är sant och inte. Det förekommer, i berättelserna, diskussioner om vad berättandet är, om vad som är verkligt. Det handlar om att man bara får höra en sida av en historia, den sidan som författaren väljer att berätta. Den andra sidan av historien finns inte och hur kan man veta ifall det som berättas är det som verkligen hände?

Min personliga favorit av ”New York-trilogins” berättelser är den första, ”Stad av glas”. Det är den berättelse som starkast av dessa tre ifrågasätter berättarröstens trovärdighet, vilket jag tycker är ett fängslande grepp och framförallt en intressant problematik. Förövrigt har denna berättelse många likheter med en annan av mina favoritböcker, nämligen Don Quijote. Inte bara har huvudpersonen Daniel Quinn samma initialer utan man får även höra om bokens Paul Austers fascination av Cervantes berättarteknik och i och med det knyts säcken liksom som ihop.

Hela historien börjar med en felringning, någon ringer till Daniel Quinn och frågar efter Paul Auster. Och redan där har man fastnat. För bara med ett sådant enkelt knep har författaren, genom att blanda in sig själv i historien, gjort läsaren nyfiken. Man blir osäker på vad som händer, det börjar inte som det brukar och man vill läsa mer.

Jag skulle kunna berätta mer i detalj om handlingarna i dessa tre berättelser men det känns överflödigt då det inte är handlingen som egentligen är det viktiga. Handlingen känns mer som ett redskap som för historien framåt men som egentligen inte är nödvändig för själva kärnan. En utsmyckning om man så vill. ”New York-trilogin” är en annorlunda och spännande bok, varje historia på sitt sätt. Den är perfekt för dig som gillar spänningen i deckare men hatar de banala klyschor dessa i regel innehåller. För det här är egentligen inte alls någon deckare, Jag vet inte riktigt vad man ska klassa den som men det är en bra bok om du vill ha något djupare. Den är en litterär utmaning som uppmuntrar till egna tolkningar och frågor man gärna vill försöka besvara. Kan man tillexempel verkligen lita på varje romans berättare?

"New York-trilogin" finns som pocket och går att beställa för 39 kr på till exempel på Adlibris.

Teman

Jag tänkte ha två återkommande teman i den här bloggen som jag helt fantasilöst kommer att kalla för ”Min stereo” och ”Min bokhylla”. Inte helt överraskande kommer dessa två att bestå av recensioner och rekommendationer gällande litteratur och musik - såväl gammalt som nytt. De kommer att dyka upp med jämna eller ojämna mellanrum i bloggen så håll utkik, om det nu är något du skulle vara intresserad av.

Ulf Lundell och feminismen

Jag har aldrig gillat Ulf Lundell. Jag har inte direkt ogillat honom heller men det har funnits en ovilja hos mig, att ens ge honom en chans. Det har funnits något där som jag inte riktigt har kunnat sätta fingret på vad det var. Sedan blev jag ändå presenterad för hans musik och blev förälskad. Nästan så att jag blev lite sur för att jag inte hade lyssnat på honom innan. Och jag undrade verkligen varför jag inte hade gjort så eftersom han spelar sådan typ av musik som jag verkligen gillar och jag kan tänka mig att när jag ger mig på hans böcker när tid finns till det så kommer jag att tycka om dem också.

Hur som helst så är det lite tabu som feminist att tycka om Lundell. Det är synd det där tycker jag. Varför är det inte okej då? När blev Ulf Lundell symbolen för antifeminism och kvinnoförtryck? Jo, ungefär samtidigt som Karolina Ramqvist skrev en recension av en notbok Lundell hade givit ut. Jag har inte sett recensionen själv men i en intervju med Lundell i ”Bettinas Borta Bra” i SVT 2006, säger han att det bland annat stod att boken på sin höjd kunde duga till hans manliga fans att sitta och runka åt. Han svarade henne med ett brev som hon senare publicerade i boken ”Fittstim”. Lundell, i sin tur, stämde hela förlaget och i senare upplagor av boken finns brevet inte med. Tyvärr har jag en av dessa. Men enligt Katarina Ramqvist var det ett nedlåtande brev, hon skriver så här:

"Brevet började väldigt poetiskt med ’Lilla gumman’, fortsatte med ett konstfullt ’Jag föreslår att du går ut och ger lite kärlek så kanske du får en pyts du också’ och slutade med det mästerliga ’Saknas pojkvän? Du får ta och lugna ner dig’”.

Det var ju en aning onödigt kan man tycka. Och det var ju väldigt klantigt av Lundell att välja just de där orden för sitt arga brev, att han vädrade de vanligaste fördomarna mot feminister. Men samtidigt så kastade ju hon sten på honom först. Lundell kallar Ramqvist för rökrutefeminist och att hennes beteende ligger på gymnasienivå och där tycker jag att han skjuter sig själv i foten lite grann eftersom han själv betedde sig likadant tillbaka. Jag skulle vilja säga att i det här fallet så var de lika goda kålsupare bägge två. De var lika barnsliga och lika fåniga.

Men sedan var det Lundell som fick ta hela smällen. Han fick efter detta hela Sveriges feminister efter sig och blev kallad än det ena, än det andra. Det spelar ingen roll hur ofta han säger att feminismen är en av de viktigaste frågorna idag, det spelar ingen roll om han har varit tillsammans med Maria-Pia Boëthius eller hur mycket han propagerar för feminismens sak. Det är som om det där brevet har stämplat honom för alltid. Som feminist ska man inte tycka om Ulf Lundell. Sedan att en del tycker att han objektifierar kvinnor i sina texter, såväl sångtexter som romaner, må så vara att de ser det så – men det gör väl knappast en man till vare sig antifeminist eller kvinnohatare. Finns det några andra anledningar som gör att man inte får tycka om Lundell om man är feminist eller har vi rett ut det här en gång för alla nu?
Själv gillar jag Lundell. Som den feminist jag är.

Teorin om läsaren som författare

Vem är egentligen författaren, är det läsaren eller är det den som skrivit texten? Om det inte vore för den skrivande författaren så skulle verket överhuvudtaget inte ha uppkommit, utan fortfarande varit ett oskrivet blad och ingenting att tolka. Men å andra sidan kan man ju också fråga sig: Om ingen läste texten skulle den då finnas? Om ett träd faller i skogen men ingen är där, osv. Ja, visst finns texten även om ingen läser den, men vad är den då? Vad räknas den som? En text som ingen läser är ju fortfarande en text och borde rimligtvis göra den som har producerat texten till författare av den.

Man måste även fråga sig ifall det är texten eller tolkningen av densamma som är viktigast? Är det författaren som bestämmer vad texten betyder? Den traditionella författaren strukturerar upp en text men läsaren tolkar den. Är det tolkningen eller strukturen som är viktigast? Om det är i tolkningen tyngdpunkten ligger så borde rimligtvis läsaren vara författaren och den traditionella författaren bara ett redskap som är till för att skapa texten på pappret.

Dennis Potter liknade i sin essä ”Blackeyes” texten vid en vacker, passiv kvinna som man kan göra vad man vill med. Alltså att texten är ett objekt som subjektet kan göra vad den vill med. Det påminner mig om Barthes (han som deklarerade att författaren är död) vars drömtext var ”writely”, som är en typ av text som är till för att uppmuntra läsaren att inte bara konsumera texten utan att även vara med och producera den. En text som är ett slags råmaterial som med öppna ingångar. Både Barthes och Potters idéer stödjer teorin om att det är läsaren som är den egentliga författaren och den som egentligen skapar verket genom sin förförståelse och tolkning.

Det är inte författarens intentioner med texten som ska bedömas utan det är hur den fungerar och tas emot av läsarna som är det viktiga. Det borde således betyda att om läsarna tolkar texten annorlunda än vad författaren har tänkt sig så har författaren antingen misslyckats med sina intentioner eller också har författaren helt enkelt fel. Alltså att det är läsaren som har sista ordet om vad texten betyder och återigen måste man kunna dra slutsatsen att den egentlige författaren är läsaren.

Det kanske är lite långdraget och det genererar många frågor, men det är en intressant teori tycker jag.

Maritza Horn

Undrar ni liksom jag gjorde, var Maritza Horn tog vägen? Ni minns väl henne? Hon släppte en skiva 1978 som hette ”Jämmer och Elände”, en skiva med skillingtryck. Min mamma hade den skivan och jag minns att jag älskade den, trots sin sorglighet eller kanske just på grund av den. Jag fick aldrig nog av att höra om den lilla flickan på lasarettet, Drinkarflickan, barnet som somnade in och tjuvarnas konung. Eller Lejonbruden som var min absoluta favorit. Det var inte direkt någon av visorna som slutade lyckligt. Men jag tyckte om henne, hennes speciella röst i knastret från LP-skivan. Jag undrade vad det blev av henne och bestämde mig för att undersöka saken närmre.

I Wikipedia står det att hon gav ut en samlingsskiva 2000 och att hon är med i en grupp som heter Mynta. De är tydligen en av Sveriges mest etablerade jazzgrupper. Jag är inte så insatt i Jazz men jag tror att den här gruppen tåls att kolla upp. Hennes röst gör att den tåls att kolla upp. Jag återkommer om det.

Schlager – en kultur i kulturen

Schlager är kultur om något. Det är nästan som en egen liten kultur i kulturen. Och det är något som man antingen älskar, älskar att hata eller säger att man hatar men älskar i smyg. Själv tillhör jag den senare kategorin. Jag har inte riktigt kommit ut ur garderoben som schlagerfantast än. Jag säger att jag inte kollar på schlager och det gör jag inte heller, vanligtvis, förutom då hela Europa tävlar och kanske på Sveriges final. Men om jag väl börjar titta så är jag fast. Det är samma sak med fotboll. Jag blir nyfiken, jag är ju inte mer än människa. Eftersom jag såg delfinalen förra veckan så var det bara att slå sig ner framför teven den här lördagen också.

Här är mina tankar om kvällens bidrag:

Ola – Om jag hade varit tretton år gammal så hade jag varit dödsförälskad i honom och struntat totalt i hur det lät. Men nu är jag ju tjugosex, tyvärr.

Lasse Lindh - Jag gillar inte Lasse Lindh. Alls. Det värsta är att jag tycker om hans trallvänliga melodier och det är med skam i kroppen jag kommer på mig själv med att sjunga med i ”Varje litet steg” och den här kändes ungefär som en lite tråkigare version av den. Mitt ogillande av Lasse Lindh är inte helt obefogat. Han var nämligen med i en artikel i Tidningen Bon där 15 mer eller mindre kända svenskar talade om porr. Lasse Lindh sa apropå tjejer från öststaterna som utnyttjas av porren: "Tjeckiskorna är dom finaste öststatstjejerna, dom som finns nu." De fortsatte att prata om prostitution och Lasse Lindh säger: "Det finns lyckliga horor, jag ska maila några klipp." Det sista citatet lyder: "De bästa one-night-standen jag har haft är de som vill lyssna på min musik medan vi har sex." Kan man göra annat än att ogilla människan efter de uttalandena? Jag antar att även den här låten kommer att bli en radioplåga, särskilt på P3, så klart.

The Nicole – Hahaha va? Vill man verkligen bli misstagen för Ryssland i melodifestivalsammanhang?

Alexander Schöld – Åh, vi har ju nyss blivit av med Jimmy Jansson, så kommer det en ny likadan.

Rongedal – Jag gillar inte att titta på dem, de känns lite fåniga eller så är de bara skitcoola, jag kan inte riktigt bestämma mig. Men jag gillar låten. De låter som en blandning mellan Mika och Scissor Sisters.

Sanna Nielsen - Jag har någon slags hatkärlek till Sanna Nielsen. Jag tror att jag har ungefär samma relation till henne som till hela melodifestivalen. Jag gillar henne, men jag gillar det inte.

Andra generationen - Kebabpizza? Nåja, det ska alltid vara något sådant där tokroligt med. Och det gick ju hem förra veckan. Men det här var för fånigt. Synd på en rätt klatschig melodi.

Carola och Andreas - Jag gillade Carola och Andreas. Men jag tycker ju inte om Carola. Inte Andreas heller. Hur går nu det ihop? Det är som om jag inte vill ge dem vinsten, jag vill inte mata Carolas ego men samtidigt vill jag ju att vi ska vinna i Belgrad. Och de är ju ett vinnarkoncept, de där två.Konstigt att de ”Bara” kom till andra chansen. Kanske är fler än jag som är less på Carola. Eller så tog folk förgivet att de skulle gå vidare och glömde bort att rösta. Jag vet inte vilket jag hoppas på.

Aase Berg

På onsdag börjar ett nytt moment i kursen jag läser. Det heter litterär gestaltning och ska ledas av Aase Berg. Det uttalas Åse och inte AC. Jag skämtade med mina klasskompisar igår när vi träffades för att läsa varandras texter, och menade att hon nog blir som en frisk fläkt. Det gick inte alls hem. Fast det gick hem bättre än han som sa att hennes dotter kanske heter Lise. Han skyllde på att han var från västkusten. Efter det insåg vi att vi nog hade suttit för länge.

Aase Berg har blivit nominerad till DN:s kulturpris, främst då för sin trilogi om moderskapet som innehåller ”Forsla fett”, ”Loss” och ”Uppland”. Det är tre diktsamlingar som är både nyskapande och eftertänksamma. Hennes dikter är inte helt enkla att förstå, men det är ju lite tjusningen, man behöver inte alltid förstå varenda tanke bakom lyriken för att njuta av den. Jag tycker om hennes diktning, den flyter på och lämnar en med en behaglig känsla i maggropen. Förutom det så har Aase Berg bland annat också varit med att bilda Surrealistgruppen i Stockholm, varit redaktör för Bonniers litterära magasin samt varit med att bilda bokförlaget Ink.

Så ni kan kanske förstå att det är med blandade känslor jag ser fram emot det här nya momentet. För visst känns det som ett privilegium att ha henne som lärare men samtidigt känns det väldigt nervöst att hon ska läsa och tycka till om mina enkla texter.

Festival Express

När jag fyllde år i november fick jag en dokumentärfilm som jag trodde handlade om Janis Joplin. Den hette "Festival Express”. Den visade sig inte alls handla så mycket om Janis Joplin som om bland andra Grateful Dead och The Band. Man får följa dem allihop på turné med The Festival Express. Första gången jag såg filmen kände jag mig lite besviken över att den inte handlade så mycket om Janis som jag hade väntat mig, men samtidigt så handlade den om så mycket mer. Sedan att jag dessutom tycker väldigt mycket om The Band, gör ju inte upplevelsen sämre om man säger så. Andra gången jag såg den visste jag vad som skulle komma och kunde insupa atmosfären fullt ut. Woodstock on wheels har den här turnén beskrivits som – Tidernas längsta rockfest..

Man får se delar av deras spelningar, följa med i samtalen ombord på tåget, vara med på festerna. Jag kan säga, utan att ljuga, att alkoholen var den lättaste drogen artisterna var påverkade av. Minst sagt. Det känns lite makabert att sitta där framför teven och njuta av stämningen med vetskapen av att Janis dog av en överdos två månader efter turnén avslutats. Att just det här som jag sitter och tittar på var Janis sista turné. Men det är svårt att låta bli att ryckas med. Det är svårt att inte vilja vara där. Ändå.

Se trailer

Kulturnyheterna

Kulturnyheterna visas vardagar klockan 19.00 i Svt2. Det är tio minuter långt. På tio minuter får man veta vad som händer i kultursverige – och världen. Fast nu ska det bli fem minuter längre. Hela fem minuter. Undra vad de ska pressa in där.

Nu har du bitit fel hand, Prince

Prince stämmer inte bara Pirate Bay på flera miljoner. Han jagar även fans som har länkat till sidor med hans mp3-låtar och det handlar även där om miljonbelopp. Han stannar heller inte vid det utan har också varit ute efter dem som har använder hans bilder till sina hemsidor. Bilder. Till privata hemsidor.

Biter han inte den hand som föder honom nu? Det är ju dessa människor som sedan betalar för att gå på hans konserter. Det är dessa människor som överhuvudtaget gör att han får in pengar. Och ändå är han så småsint att han stämmer dem för att de har använt hans bilder till sina hemsidor. Hemsidor som hyllar honom som artist. Om jag hade varit han så hade jag snarare tackat för gratisreklamen. Och där någonstans tappar man lusten för att försörja honom, bidra till ännu mer pengar i hans kassa. Nu har jag personligen aldrig varit något fan av Prince så mig bekommer det inte nämnvärt.

Men jag kan inte låta bli att tänka; nog var det bättre förr…