tisdag 2 november 2010

Att skratta eller inte skratta

I fredags såg jag "Fadern" (tänkte på den pyttelilla namnändringen) på Stockholms stadsteater. "Fadren", en fruktansvärt tragisk historia skriven av August Strindberg. Huvudrollen, den här gången, innehas av Kjell Bergqvist. Felcastad eller missförstådd, det är frågan. För det känns ju lite märkligt när människor skrattar åt den här tragedin. Skrattar åt sådant som inte är roligt bara för att det sägs av en skådespelare som vi är vana at se i komedier? Jag vet inte men pjäsen handlar om en man som blir galen, om en fru (Eva Röse) som gör allt hon kan för att förstöra hans liv. En missförstådd relation och trasiga människor. En dotter som slängs mellan de två föräldrarnas olika viljor. (En dotter som förövrigt spelas ganska dåligt av Josefin Ljungman.)

Det är en bra pjäs. Strindberg blir sällan dålig, det kanske låter uppblåst att säga men så är det. Skådespeleriet, med undantaget Josefin Ljungman, är topp. Jag, för min del, tycker att Kjell Bergqvist lyckas med att spela en roll utan att göra sig rolig. Varför folk ändå skrattar går över mitt förstånd. Kanske är det jag som inte förstår att Fadren nu mer är en komedi.