Höstsonaten på Dramaten

Senast jag såg Bergman på Dramaten var för lite mindre än ett år sedan. Det var i slutet av maj och det var definitivt mindre snö ute. Bergmanfestivalen invigdes med "Viskningar och rop", eller som den då hette; "Kreten en gefluister" regisserad av den Holländske Ivo Van Hove. Jag hade rysningar rakt igenom, ända bort till Berns och efterfesten. Ikväll hade jag en minst sagt stark återträff med Berman på Dramaten, i ”Höstsonaten”. En dotters uppgörelse med sin mor och oförmågan att älska är vad som står i centrum. Och rysningarna finns där idag med, fast den här gången blir det inte till Berns.

Den vuxna dottern (Maria Bonnevie) spiller en kväll sitt hat över sin mor (Marie Göranzon), både som frånvarande och som närvarande under uppväxten. En mor som är ett barn och behöver tröst av sin dotter som ingenting annat vill än att älskas av sin mor. Oförmågan att älska är ärftlig, det lär vi oss under en hård, tung och kanske orättvis dialog mellan mor och dotter. Men jag älskar, jag älskar Ingmar Bergman och jag tycker att regissören Stefan Larsson gör en riktigt bra tolkning av Bergmans film. Tack Dramaten!