Min Bokhylla - Bitterfittan

”Det är en ful januarimorgon och jag sitter på planet till Teneriffa. Jag är så förbannat trött, så ful, så jävla arg. Nej inte arg, irriterad. Jag är så jävla irriterad. På allt men mest på mig själv och det gör mig iskall. Jag har varit arg så länge nu. En cementerad grå massa som gör mig stel. Som får mig att vilja dricka för mycket vin och glömma allt som är fult. Som januarimornar
Jag har alltid hatat januari.
Jag sitter på planet och läser Rädd att flyga och försöker bli mild i sinnet, kanske rent av lycklig en liten stund?
Jag är bara trettio, men ack så bitter. En riktig bitterfitta faktiskt.
Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. Jag drömde bara om kärleken som alla andra. Men en misstanke, som kanske är en insikt, har börjat gro i mig och den skaver djupa, variga sår: Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar” Ur ”Bitterfittan” av Maria Sveland

Maria Sveland är smart, jag gillar henne. För det första så har hon skrivit en roman som egentligen inte liknar en roman så mycket som det liknar ett feministiskt manifest, men den kallar sig roman. Det är smart, romaner intresserar fler människor än vad ett feministiskt manifest gör. En roman kan alla läsa, inte bara tråkfeminister och andra ruggugglor som inte har något liv utan sitter och läser feministiska manifest hela dagarna och gnäller över orättvisor som egentligen inte existerar. (För det är väl det alla feminister gör? Så ser de ut som skräp också, allihop. Egentligen är de bittra över att de aldrig får sex, egentligen är det där skon klämmer, det säger alla karlakarlar och grabbgrabbar i alla fall. Men om feministerna bara slutade gnälla på allt, gick ner något kilo, sminkade sig och skaffade sig större bröst då skulle nog de också få ha sex ibland och då skulle de inte vara lika bittra längre. Då skulle allt vara frid och fröjd, rosa blommor och snurrande solar och allt var jämlikhet heter, skulle vara glömt).

För det andra har hon döpt boken till ”Bitterfittan” vilket i sig är nära på genialiskt. Då är det kanske några som inte ens förstår att den är feministisk. Så lyckas hon använda ett vanligt (tyvärr) skällsord och göra det till sitt så i slutet av boken känns det okej att säga att man är en bitterfitta, precis som Sara, i boken. Romanen innehåller bittra sanningar som det känns bra att någon annan också har tänkt på fast det är sådant som gör en arg. Som åtminstone gör mig arg. Vissa saker visste jag sedan förut men andra saker är helt nya sanningar. Särskilt handlar ”Bitterfittan” om jämställdhet i parrelationer, vilket gör den ännu mer intressant för det är ju som hon frågar sig: ”Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dem vi älskar?” Hon tar upp fakta som jag tycker kan vara värt att belysa lite extra som till exempel:

”En rapport från socialstyrelsen visar att när kvinnor blir sjuka är risken att äktenskapet spricker mycket större än när männen blir sjuka. Kvinnor som får livmodercancer råkade dubbelt så ofta ut för skilsmässa jämfört med friska kvinnor.
För män med prostatacancer däremot, var förhållandet det omvända. De löpte mindre risk än friska män att gå igenom en skilsmässa.”

”Det är fler kvinnor än män som donerar sina organ, men det är fler män än kvinnor som tar emot organen. Detta faktum var så nedslående att en forskare i socialmedicin ska undersöka om det handlar om samma sorts könsdiskriminering som gör att män oftare får dyrare medicin än kvinnor.”

Hon tar även upp att kvinnor som skiljer sig mår bättre än män som skiljer sig. Medan kvinnan blomstrar, upptäcker männen hur ensamma de är. ”Hur dålig relation till barnen de har, hur få vänner de har, eftersom det är frun som tagit hand om vännerna och släktingarna medan han jobbade och gjorde karriär.” Hon konstaterar även att: ”Mäns överordning kostar även för dem själva. Bakom varje framgångsrik man står en kvinna med trötta ben och migrän. Och bakom varje framgångsrik kvinna finns en skilsmässa.”

Jag avundas Maria Sveland. Jag avundas henne för att hon vågar. Samtidigt blir jag arg för det ska väl inte behövas mod för att skriva en roman som handlar om något som egentligen borde vara självklart. Jag tycker att alla borde läsa ”Bitterfittan”. Det är en viktig bok. En bok som ökar medvetenheten samtidigt som den faktiskt roar. Även om man inte är feminist.