Ge mig en bra rysare

Jag älskar rysare, bra rysare det vill säga. Thailändska Shutter är en sådan, liksom amerikanska The Ring och fransk/rumänska Ils. Men för att hitta de där riktigt bra rysarna måste man gå igenom en hel del dåliga. Dåliga rysare (enligt mig) är sådana som genererar frågor som ”Men varför går hon in där?”, ”Varför springer hon inte?”, ”Hur kan han göra så?” och liknande. Sådana filmer blir jag mer stressad än skrämd av. The Texas Chainsaw Massacre är en sådan film. Jag fick den nya versionen av den i en filmbox med tre rysare som jag inte kunde låta bli att köpa för sextionio kronor. Ingen av filmerna var direkt bra men motorsågsmassakern var värst. Den var inte dålig men den är just den där typen av film som jag absolut inte tycker om. Jag var så stressad tillslut att jag önskade att alla bara kunde dö någon gång så jag kunde få slappna av. Och det känns inte alls vidare humant att tänka så.

Det är faktiskt inte alls det lättaste att hitta bra rysare. Sådana där som lämnar en med knottror i huden och en känsla av att man bara måste ha garderobsdörren stängd när man ska sova. Men det är värt det; att gå igenom alla dessa dåliga för att hitta guldkornen. Ändå.