Hejdå och välkommen

Det är ju inte så många som läser den här bloggen. Jag tror inte att någon tittar in här regelbundet och jag har varit väldigt dålig på att uppdatera den. Jag har insett och bestämt mig för att jag inte orkar eller vill hålla två bloggar igång. Därför klämmer jag numer in nöje och kultur-relaterade saker på vardagsbloggen. Den handlar mest om nöje och kultur nu för tin i alla fall (med några personliga undantag). Och nu lovar jag att det ska bli lite mer bokprat också.

Så hejdå och välkommen HIT.

Att skratta eller inte skratta

I fredags såg jag "Fadern" (tänkte på den pyttelilla namnändringen) på Stockholms stadsteater. "Fadren", en fruktansvärt tragisk historia skriven av August Strindberg. Huvudrollen, den här gången, innehas av Kjell Bergqvist. Felcastad eller missförstådd, det är frågan. För det känns ju lite märkligt när människor skrattar åt den här tragedin. Skrattar åt sådant som inte är roligt bara för att det sägs av en skådespelare som vi är vana at se i komedier? Jag vet inte men pjäsen handlar om en man som blir galen, om en fru (Eva Röse) som gör allt hon kan för att förstöra hans liv. En missförstådd relation och trasiga människor. En dotter som slängs mellan de två föräldrarnas olika viljor. (En dotter som förövrigt spelas ganska dåligt av Josefin Ljungman.)

Det är en bra pjäs. Strindberg blir sällan dålig, det kanske låter uppblåst att säga men så är det. Skådespeleriet, med undantaget Josefin Ljungman, är topp. Jag, för min del, tycker att Kjell Bergqvist lyckas med att spela en roll utan att göra sig rolig. Varför folk ändå skrattar går över mitt förstånd. Kanske är det jag som inte förstår att Fadren nu mer är en komedi.

Radhusdisco

Morgan Larsson är programledare för Christer i P3. Jag har alltid gillat det programmet. Och utan att ha tänkt allt för mycket på det så har jag även gillat Morgan Larsson. Jag antar att det var därför jag genast blev nyfiken på hans debutroman ”Radhusdisco”. Dessutom tycker jag väldigt mycket om den här typen av roman som ”Radhusdisco” är. Man kan kalla det ”Nostalgi”-roman.

Boken handlar om Morris. Morris växer upp i Trollhättan på åttiotalet och man får följa honom genom lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. Med alla de våndor och härligheter som sammankopplas med att växa upp. Och även om jag själv ligger några år efter i tiden och dessutom är av ett annat kön så var igenkänningsfaktorn stor. Lyckan när familjen hyrde en Moviebox! Osäkerheten vid första kyssen. Indelningarna i klassen. Allt det där som man själv gick igenom går Morris igenom, och lite till. Jag satt aldrig och oroade mig för att förhuden skulle fastna i ollonet, till exempel.

Det är en härlig bok. Riktigt härlig. En bok att bli glad av. I början tänkte jag att man kanske skulle kunna jämföra den med Torbjörn Flygts ”Underdog” men sedan insåg jag att de egentligen inte alls är likadana. Morgan Larssons bok har en mycket lättsammare ton och även om hans bok tar upp klasskillnader så är det aldrig någonting centralt, som hos Flygt. Personligen tycker jag mer om ”Radhusdisco” än om ”Underdog”. Jag gillar att den just för att den är lättsam, att den håller sig till de förhållandevis enkla uppväxtproblemen. Och stundtals får den en att längta tillbaka till tiden då man var kär i tre killar samtidigt.

”Radhusdisco” får 4 Minnor av 5 möjliga.

Boktipset

Såhär hundra år efter alla andra finns jag nu på Boktipset.se. Det är minst sagt svårt att minnas allt man någonsin har läst. Särskilt när ens fysiska bokhylla ligger nerpackad i kartonger i en källare tjugo mil härifrån. Men jag kämpar med minnet och sakta men säkert bygger jag upp min virtuella bokhylla. Besök gärna!

Kapten Corellis mandolin

Är det någon som råkar ha "Kapten Corellis mandolin" att låna ut eller sälja, alternativt vet var man kan få tag på den? Boken alltså, inte filmen. Helst på pocket. Den är definitivt slut på förlaget och jag har inte hittat den på antikvariat.

King

Stephen Kings klassiker har kommit i nyutgåvor i form av storpocket. Jag plockade åt mig tegelstenen Pestens tid. 1229 sidor och otymplig som ingen annan, förutom kanske Det. Men den var helt klart värd otympligheten. Stephen King var bättre förr, när han skrev sina tegelstenar. Jag läste en av hans nyare verk för inte så länge sedan, Signal, och den går inte ens att jämföra med Pestens tid.

Jag sträckläste den senare. Hela semestern satt jag på mina föräldrars altan med näsan i boken och väldigt lite intresse för någonting annat. Och den gjorde mig inspirerad att faktiskt göra ett nytt försök med ett nyare verk. Jag köpte Under the dome, som enligt recensioner ska vara i samma klass som Pestens tid. Så här hundra sidor in i den, kan jag bara hålla med. Och den lilla pocketboken Under the Dome med sina 800 sidor, känns fysiskt smidig jämfört med Pestens tid. Så finns det olika omslag också, vilket är en rolig idé!

Förväntningarna är höga.

Södermorsor rekommenderas!

Jag har precis läst och förälskat mig i Södermorsor av Lena Kallenberg. Den utspelar sig inte helt oväntat på Söder i Stockholm. Om man är bekant med, och gillar Söder följer man gladeligen med runt på gator och i parker och insuper de lokala, historiska berättelser som emellanåt förtäljs.

Boken är skriven i dagboksform och i berättarnuet är det början av 80-talet. Den handlar om tre ensamstående mammor men också om den tid den utspelar sig i. Om politik, strejker och kärnkraftsfrågor. Dagboksskrivaren Lena har blivit lämnad av sin man och försörjer nu sig själv och två barn genom att arbeta halvtid inom hemtjänsten. Den andra morsan är Jana, som har en egen frisersalong och ett barn med en rebell från Zimbabwe som aldrig hälsar på trots att han lovar. Den tredje är Katrin, med en skådespelarkarriär, hopplösa kärlekar och tonårssonen Love. I centrum för berättelsen står dessa tres vänskap.

Jag är så himla förälskad i den här boken. Inte för att det händer särskilt mycket utan för att den känns viktig och autentisk (sedan är det också ”en berättelse med verklighetsbakgrund”). För det första har den en feministisk prägel och problematiserar sena 70-talets, tidiga 80-talets ensamstående mammor som den första av generationer, på något vis. För det andra är den väldigt röd, Lena minns tillbaka till FNL-rörelsen och arbetarförbundet, och jag gillar den politiska debatten som ständigt pågår i periferin. Och för det tredje tycker jag så mycket om Söder. Jag rekommenderar verkligen den här boken!

Södermorsor får 5 starka Minnor av 5 möjliga.

Livstid

Den här sommaren är tänkt att bli en skräcksommar. Fyra Koontz och en Ajvide är beställda. Problemet med Koontz är att jag inte riktigt minns vilka av hans böcker jag redan har läst, min fascination för honom började redan i tonåren. Och när andra läste King läste jag Koontz och så har det fortsatt. Lite nu och då får jag det där Koontz-suget. Och ibland blir det ofrivilliga omläsningar.

Igår läste jag dock ut en av hans senare verk, Livstid. Den var inte riktigt vad jag hade förväntat mig, den var nämligen ganska olik andra Koontz-böcker jag har läst. Boken handlar om Jimmy Tock som vid sin födsel får sitt liv förutspått av sin döende farfar. Han får fem datum, fem hemska datum. Och om de här datumen berättar Jimmy Tock själv. Clowner, luftkonstnärer, bankrån och bakverk är inblandade.

Om boken hade varit en film så hade det varit en dråplig skräckfilm, en såndär som är lite rolig men ändå spännande. Det är bara det att jag inte vet om jag vill ha dråpligt och småroligt när jag har ställt in mig på ren skräck.

Livstid får 2 skräckMinnor av 5 möjliga.

Fyra korta pocket

Under de senaste två, tre veckorna har jag upptäckt njutningen i att läsa korta böcker, gärna inte mer än trehundra sidor långa. Så det har jag gjort. Vägen har jag redan pratat om här nedanför men här är de övriga fyra.


Sputnikälskling av Haruki Murakami

Sputnikälskling handlar om berättaren K, som är förälskad i sin vän Sumire som i sin tur blir förälskad i en äldre gift kvinna, Myu. Sumire börjar arbeta för Myu och under en affärsresa bestämmer de sig för att semestra på en liten ö i Grekland. Plötsligt försvinner Sumire spårlöst och efter ett telefonsamtal från Myu åker K dit för att försöka ta reda på vad som har hänt med Sumire.

Jag tycker om att det inte händer så mycket eftersom känslan av att någonting ska hända hela tiden finns där och jag tycker om den ensamma berättaren. Men jag kan inte komma ifrån att det är någonting som saknas och att slutet inte känns helt tillfredsställande. Sputnikälskling får 3 Minnor av 5 möjliga.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon

Christopher är femton år och autistisk. Han är jätteduktig i matte och logik men har svårt att läsa av andra människor. Han måste ha ordning och reda, olika mat får inte röras vid på tallriken och han äter ingenting gult men han tycker om rött. När Christopher hittar grannfruns pudel, Wellington, dödad av en högaffel bestämmer han sig för att i sann detektivanda ta reda på vem mördaren är. Han får reda på saker som skakar hans logiska värld och vänder den upp och ner.

Den här boken är inte bara bra och lite spännande, utan nyttig läsning för att faktiskt förstå hur ett autistiskt barn ser på världen. Jag är medveten om att det finns olika grader av autism men jag tror ändå att den här boken kan ge ökad förståelse. Eftersom det är Christopher själv som är berättaren får vi se saker och ting ur hans perspektiv. Vi får delta i händelserna genom hans ögon. Helt klart en läsvärd bok. Den besynnerliga händelsen med hunden om natten får 4 Minnor av 5 möjliga.

Invasion”av Dean Koontz

Jag blir inte sugen på kioskdeckare så där som jag vet att en del människor blir. Jag gillar inte deckare, däremot känner jag ibland sug efter skräck av typen Dean Koontz eller Stephen King. Så jag plockade upp Koontz, Invasion. Hans senare böcker håller inte alls samma klass som de tidigare (typ Skymningsögon, Midnatt, Väktare) men de fyller ändå upp skräckkvoten och i alla fall Invasion var spännande från början till slut.

Boken handlar om Molly och Neil Sloan som en natt vaknar av ett häftigt självlysande regn. Överallt i världen verkar det konstiga vädret. Och det är förstås någonting som är ute efter att ta över jorden och döda människor. Sådär som det brukar vara i skräcklitteratur. När man har läst färdigt boken, ja då är man klar och funderar inte mer på den. Och ibland kan det vara skönt. Invasion får 3 skräckMinnor av 5 möjliga.

Fräsch, frisk och spontan av Mons Kallentoft

De flesta förknippar Mons Kallentoft med hans årstidsdeckare (Höstoffer, sommardöden, Midvinterblod och nu senast; Vårlik) men Fräsch, frisk och spontan är ingen deckare. Jag trodde först att det var en helt vanlig deprimerande relationsroman men jag vet inte om man kan kalla det det heller. Boken handlar om ett par med två barn och lägenhet i Vasastan. De har gjort karriär och de är den perfekta familjen. Utåt sett. Men frun tar nattliga promenader och kommer ibland inte hem förrän på morgonen och mannen håller på med ett hemligt projekt, ett projekt som vanliga människor inte håller på med.

Den här boken ger mig samma känsla som en del av novellerna i Jonas Karlssons Den perfekte vännen, Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi behöver prata faktiskt och Johan Klings Människor helt utan betydelse. Jag vet inte riktigt vad det är som binder de här böckerna samman, men någonting är det. Kanske är det den manliga medelålderns sätt att skriva. Kallentofts bok är lite tråkig och rabblande emellanåt. Om den hade varit längre hade jag nog inte läst den till slutet. Fräsch, frisk och spantan får 1 Minna av 5 möjliga.

Vägen vs Vägen

Nästan alltid blir man besviken när man ser en film baserad på en bok som man har läst och tyckt om. Boken har varit helt suverän och att filmen lyckas inte alls porträttera den på ett rättvist sätt. Viktiga händelser saknas, detaljer har suddats ut, osv. Vilket inte heller är så konstigt. Vem som helst förstår ju att när det kommer till att göra film av en bok blir man tvungen att göra avvägningar. Allt får helt enkelt inte plats. När man läser en bok skapar man dessutom en egen subjektiv bild av landskap, händelser, personer, etc. Hur ska en film någonsin kunna leva upp till, och tillfredsställa, alla läsares olika bilder?

Men så läste jag Cormac McCarthys ”Vägen” och sedan såg jag filmen med samma namn och för första gången kände jag att filmen hade återskapat den exakta stämningen som fanns i boken. Och visst fattades det händelser, men ingenting av vikt saknades. Känslan av undergång var lika påtaglig i filmen som i boken. Den grå färglösa världen såg precis ut som jag hade föreställt mig. Och Viggo Mortensen spelade bra, förstås. Det är klart att boken var mer utdragen, man frös lite mer, man blev lite hungrigare. Men boken är också tvåhundrafemtio sidor. Filmen hundraelva minuter.

Om man skulle välja att se filmen eller att läsa boken så skulle man självklart läsa boken. Sen se filmen. Både filmen och boken får 4 Minnor av 5 möjliga.


Trailer

Salò - Sodoms 120 dagar

”Salò” blev regissören Pier Paolo Pasolinis sista film. Han mördades under mystiska omständigheter precis efter det att filmen fullbordats 1975. Filmen är baserad på Marquis de Sades roman ”Sodoms 120 dagar” men handlingen är förflyttad till staden Salò där Mussolini i slutet av andra världskriget upprättade en fascistisk stat. I filmen har fyra högt uppsatta fascister samlat arton unga män och kvinnor i ett palats. Syftet är att de fyra männen ska roa sig och det gör de genom att förgripa sig på, förnedra och tortera de unga människorna innan de slutligen på ett ohyggligt sätt torterar dem till döds.

Jag kan utan att tveka säga att det här är den mest vidriga film jag har sett i hela mitt liv. Det var ofta jag var tvungen att titta bort, och det fanns tillfällen då jag nästan kräktes. Och då är jag inte särskilt känslig. Men den har en viktig poäng som någon skrev i en kommentar på IMDB:

” The problem with most movies is that violence is not portrayed violent enough, horror isn't portrayed horrible enough. Most 'thriller' films have these ingredients softened so that people can enjoy it, and THAT'S sick. This movie is SANE. It shows horror and violence as it IS - totally revolting and disgusting.”

Det finns en poäng i det han skriver. Fast å andra sidan är ju filmer ofta till för att underhålla oss. Fast det finns något vridet i att vilja bli underhållen av våld, det gör det. Säga vad man vill om den här filmen, men underhåller gör den inte. Men den gör en medveten om människans rena ondska i sin vidrigaste form.

Gå se!

Popkonstnären Ed Rusha ställer just nu ut på Moderna Museet. Helt klart en utställning man måste se, den enda nackdelen är att man vill ta med sig hälften av tavlorna hem och låta dem pryda varenda ledig yta av vardagsrumsväggen.

Fånge i hundpalatset

Jag bodde i Uddevalla när ”Hemma hos Martina” kom ut. Jag hade ingen större koll på vem hon var, Martina Haag, annat än att hon var gift med Erik Haag. Erik Haag hade jag haft en crush på under ”Knesset”-tiden. Men en människa jag jobbade med var däremot helt besatt av Martina Haag. Så besatt att han ägde en pappfigur av nästan naturlig storlek föreställande henne. Självklart tvingade han mig att läsa hennes första krönikesamling. Den fick mig att skratta, högt ibland och vid olämpliga tillfällen. Och att få någon att skratta i Uddevalla, det är sannerligen en bedrift! Särskilt när orsaken till flytten dit har varit otrogen med sitt ex och sen kastat ut en från lägenheten så att man får bo i en knarkarkvart. Hur som helst, hennes andra krönikesamling ”Martina-koden” var inte fullt lika rolig som den första och hennes romaner är halvdana relationssåpor som gör mig mer stressad än road. Men så kom nu ”Fånge i hundpalatset”, en tredje krönikesamling och återigen får Martina Haag mig att skratta. Visserligen lättare gjort i Stockholm än i Uddevalla, men ändå.

Och även fast Martina skriver om sin man, en miljon ungar och tusen husdjur så kan jag känna igen mig i en del av det hon skriver. Ganska mycket faktiskt. Vilket är lite konstigt eftersom jag inte har någonting av ovanstående (om man inte räknar min pojkvän). Men hon får mig att känna mig mer.. normal. Krönikesamlingen är perfekt lättsmält reselitteratur. Ett par krönikor på väg till jobbet, några stycken på väg hem från. Annars läser man ut boken på en kväll, vilket är lite trist. Allra bäst tycker jag om krönikorna som handlar om hennes barndom, eller snarare tonårstid. Och jag hoppas att hon någon gång lämnar de lättsamma relationsromanerna bakom sig och skriver någonting längre om just ungdomsåren.

Martina Haag är ingen litteraturmässig språksensation. Men det verkar inte heller vara någonting hon strävar efter, eller bryr sig om. Och jag tror att det är därför jag gillar henne. Hon försöker inte för mycket, hon liksom bara är. Det tycker jag är skönt, och befriande.

"Fånge i hundpalatset" får 3 Minnor av 5 möjliga.

Lilla stjärna

John Ajvide Lindqvist skriver helt fantastiskt bra, inget snack om saken. Då menar jag inte innehållet utan sättet han skriver på, hur han uttrycker sig. Vilka ord han använder och hur de kommer ut. Sedan är hans böcker spännande innehållsmässigt också, som på ett streckläsande vis. Och visst är det något fint med en svensk skräckförfattare?

I ”Lilla stjärna” hittar Lennart en bebis nergrävd i en skog. Hon lever och när hon skriker, skriker hon de klaraste, renaste tonerna. Lennart tar hem henne i syfte att låta henne, i hemlighet, växa upp i hans källare för att sedan bli den stjärna han själv aldrig riktigt lyckades bli. Men flickans sångförmåga är inte det enda med henne som är ovanligt och drömmen slutar inte riktigt som Lennart hade tänkt sig. Samtidigt får man följa Teresa och hennes uppväxt i en helt vanlig familj. Man får ta del i hennes utanförskap, hennes oförmåga att fantisera, hennes hetsätning. Och hennes utnyttjande av internet för att såra andra människor. En uttagning till Idol och några dikter på internet senare möts de båda flickorna och Teresas liv tar plötsligt en helt ny vändning.

Första delen i ”Lilla stjärna” var verkligen jättebra, andra delen likaså. Nästan det bästa jag har läst, det gick inte att lägga ifrån sig boken. Och om det hade gått så hade jag inte velat. Och även fast hela boken var bra, kunde inte de nästkommande delarna riktigt leva upp till de första två. Det sipprade ut från fantastiskt till bra till bättre. Men jag funderar på om det inte skulle vara omöjligt att boken skulle kunna hålla samma fantastiska innehållsmässiga tempo hela boken igenom. Hur som helst var det en mycket bra bok, om man inte är lättäcklad och om man gillar skräck och blod det vill säga.

”Lilla stjärna” får 4 Minnor av 5 möjliga.

Veckans Tina*

Det rör sig antagligen inte om samma enskilda individer, men ett par månader efter att de kämpat emot samkönade äktenskap upprörs svenska präster helt plötsligt något otroligt över Kronprinsessan Victorias önskan att tillämpa brudöverlämning vid sin vigsel. Brudöverlämning betyder alltså att bruden leds in i kyrkan, eller för all del kommunhuset, av sin far för att sedan överlämnas till sin blivande make. Den ursprungliga symboliken är så klart unken och misogyn; faderns äganderätt över dottern markeras genom att han ges rätten att överlämna henne till den som nu ska ta över förmyndarskapet. För det var ju så det var back in the days, kvinnan var en omyndig handelsvara.Men hur jag än försöker så kan jag inte bli upprörd. Brudöverlämning har aldrig varit etablerat i Sverige historiskt sett, utan är en influens från främst amerikansk populärkultur. De som väljer brudöverlämning har antagligen inte reflekterat över den symboliska betydelsen, utan lockas snarare av något slags amerikanskt Hollywood-skimmer. Omdömeslöst, så klart, men knappast ett utslag för manlig äganderätt över kvinnor. Innebörden i en handling förändras också över tid. Jag kan till exempel se en symbolik i brudöverlämning som mer har att göra med en övergång från barndomen då man står sina föräldrar närmast, till ett vuxenliv då man skapar en egen familj med den man väljer att gifta sig med. Sett ur det perspektivet skulle även brudgummen kunna överlämnas av en förälder.

Både äktenskapet och vigselakten är fulla av kvinnofientliga inslag. Får man barn innan man gift sig måste man skriva under ett faderskapsintyg. Innan dess har pappan inga juridiska rättigheter till barnet, och barnet har bland annat ingen arvsrätt. Om man däremot är gift när man får barn krävs inga intyg. I.e. en ogift kvinna är opålitlig och promiskuös medan en gift kvinna är sin makes egendom. Och även om det finns undantag så bär i princip alla kvinnor som gifter sig en vit brudklänning. Det kanske har gått svenska präster förbi, men den vita färgen symboliserar kvinnans oskuld. Jag vill inte krossa några illusioner, men en majoritet av de kvinnor som gifter sig i Sverige förlorar statistiskt sett sin jungfrulighet ungefär femton år innan de beger sig mot altaret.

Äktenskapet och vigselaktens traditionstyngda symbolik förlorar i värde först om vi tillåts omvärdera den och skapa nya traditioner. Det är så det kommer sig att vi nu för tiden låter även fallna kvnnor bära vitt och det är också därför Victoria bör kunna välja att bli överlämnad utan att Sveriges präster drabbas av moralpanik.

Om man som präst upprörs så till den milda grad över brudöverlämning bör man rimligen också vara emot alla de andra förlegade inslagen och i förlängningen äktenskapet som institution. Dessa präster borde således inte med gott samvete kunna förrätta några vigslar alls.


*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Den andra romanens förbannelse

Jag hade tänkt skriva om den andra romanens förbannelse. Om hur svårt det måste vara att komma med någonting nytt efter en debutroman som har höjts till skyarna. Som tillexempel Curtis Sittenfeld som skrev ”I en klass för sig”, vilken blev helt galet populär, med rätta. Den är fortfarande en av mina favoritböcker. Sedan följde hon upp den med den tunna, ganska tråkiga ”Mannen i mina drömmar” som mer kändes som ett hastverk under prestationsångest än någonting annat. Och hur skulle det inte kunna bli så? Alla förväntar sig att succén från den första boken ska upprepas i den andra, vilket redan där gör den till ett misslyckande. Hennes tredje bok däremot ”Presidentens hustru” är en riktig pärla, inte lika bra som ”I en klass för sig” men helt klart däromkring.

Anledningen till att jag hade tänkt skriva om den andra romanens förbannelse var för att Muruel Barbery, författaren till den sinnesjukt populära ”Igelkottens elegans”, har kommit med en ny bok. Den nya boken är smal, tunn och skriven med relativt stora bokstäver. Jag tänkte direkt på den andra romanens förbannelse när jag såg den. ”Smaken”, heter den förresten. Och det var när jag såg den som jag tänkte att jag skulle skriva om just det här. Fast sedan såg jag att ”Igelkottens elegans” ingalunda var hennes debutroman så hela tesen sprack lite grann.

Fast jag tror fortfarande på den. Jag tror att det är nästintill omöjligt att komma med en succéroman på en succéroman. Och särskilt då om succéromanen var en debut.

Veckans Tina*

När jag som 15-åring var i London för första gången så köpte jag en flaska Chanel Nr5 och en affisch föreställande Marilyn Monroe. Planen var väl att jag skulle utvecklas till en sån där sval och raffinerad kvinna som dricker drinkar och röker cigaretter ur munstycke. Alltså en sån kvinna som absolut inte dricker öl eller snor en snus av sin pojkvän. Nej, den här kvinnan hon har inte ens någon pojkvän, hon har älskare. Plural. Tänkte jag.

Men någonstans på vägen blev jag feminist och insåg dessutom att jag tycker mycket bättre om öl än om drinkar. Jag förstod att det där svala och raffinerade uppnåddes på bekostnad av en frihet och självständighet som jag värderade mycket högre. Jag vill bli full på Sofiero och äta kebab i sängen dagen efter, och åt helvete med den som försöker stoppa mig.

Mitt 15-åriga jag skulle få djup ångest om hon såg mitt snart 30-åriga jag, men det skiter mitt 30-åriga jag fullständigt i. Och Chanel Nr5 luktar ju för fan gammal kärring.



*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Finaste är tillbaka

”Sagan om den lilla farbrorn” har äntligen kommit i nyutgåva efter att ha varit slut alldeles för länge. Barbro Lindgrens klassiker från 1979, illustrerad av Eva Eriksson finns alltså åter i butik, nu i färg. Och hur fin är den inte? Man bara måste bläddra igenom den, måste!



Jag blir helt tårögd varje gång jag läser den. Jag blir tårögd varje gång jag ens bläddrar i den. Om jag ska vara ärlig så blir jag tårögd bara jag tänker på sagan om den stackars ensamma farbrorn som ingen tyckte om bara för att han var så liten. Och som till slut, inte bara får en, utan två vänner. Ibland blir jag bara så fantastiskt förälskad i barnböcker. Särskilt när de har så fina bilder som Eva Erikssons.

I min bokhylla står det en och annan barnbok och då menar jag inte bara såna man har sparat sen barndomen av nostalgiskäl. Nej, ibland bara måste man inhandla dem, trots att man inte har några barn och trots att man egentligen själv är vuxen. Bara för att de är så fina. En av favoriterna (näst efter sagan om fabrorn) är den helt fantastiskt roliga ”Jag vill hellre äta ett barn” av Sylviane Donnio som handlar om den lilla krokodilen Akilles som helst av allt vill äta ett barn och som en dag träffar på ett. Den är helt underbar. Däremot är den kanske inte särskilt pedagogisk, egentligen.




”Sagan om den lilla farbrorn” å andra sidan, den är pedagogisk. För man ska minsann vara snäll mot alla människor, och även små farbröder kan bli ledsna om ingen vill vara deras vän. Dessutom är den faktiskt ett måste i vartenda hem.

Veckans Tina*

De svenska högskolorna och universiteten har rankats. Jag har skrivit en debattartikel om mina upplevelser av Högskolan i Gävle. De har svarat. Och jag har sedan svarat dem. Läs!

http://gd.se/kultur/debatt/1.1937430-understimulerande-

http://gd.se/kultur/debatt/1.1942816-urank-och-kvaliteten-i-lararutbildningen

http://gd.se/kultur/debatt/1.1950794-battre-vara-nojd-an-att-kunna-nagot-


*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur. Idag är det tisdag.

Kulturnatt

Missa under inga omständigheter Kulturnatt Stockholm den 24:e april! Hajka runt med buss och båt mellan Stockholms museer, teatrar, gallerier, biografer, med mera. Det finns nästan 300 programpunkter att pricka av mellan klockan 18 och 0.00. Dramaten, Magasin 3, Bonniers konsthall, Södermalms poesifestival . Bara för att nämna några.

Sedan är det efterfest till klockan 3.00 I Åhléns gamla lokaler i Gallerian. Låter som en festnatt värd mer än en bal på slottet i mina öron.

Läs mer här och köp kortet här.