söndag 30 maj 2010

Salò - Sodoms 120 dagar

”Salò” blev regissören Pier Paolo Pasolinis sista film. Han mördades under mystiska omständigheter precis efter det att filmen fullbordats 1975. Filmen är baserad på Marquis de Sades roman ”Sodoms 120 dagar” men handlingen är förflyttad till staden Salò där Mussolini i slutet av andra världskriget upprättade en fascistisk stat. I filmen har fyra högt uppsatta fascister samlat arton unga män och kvinnor i ett palats. Syftet är att de fyra männen ska roa sig och det gör de genom att förgripa sig på, förnedra och tortera de unga människorna innan de slutligen på ett ohyggligt sätt torterar dem till döds.

Jag kan utan att tveka säga att det här är den mest vidriga film jag har sett i hela mitt liv. Det var ofta jag var tvungen att titta bort, och det fanns tillfällen då jag nästan kräktes. Och då är jag inte särskilt känslig. Men den har en viktig poäng som någon skrev i en kommentar på IMDB:

” The problem with most movies is that violence is not portrayed violent enough, horror isn't portrayed horrible enough. Most 'thriller' films have these ingredients softened so that people can enjoy it, and THAT'S sick. This movie is SANE. It shows horror and violence as it IS - totally revolting and disgusting.”

Det finns en poäng i det han skriver. Fast å andra sidan är ju filmer ofta till för att underhålla oss. Fast det finns något vridet i att vilja bli underhållen av våld, det gör det. Säga vad man vill om den här filmen, men underhåller gör den inte. Men den gör en medveten om människans rena ondska i sin vidrigaste form.

3 kommentarer:

Stop sa...

Jag skulle nog vilja omdefiniera hela begreppet underhållning när det kommer till film.

Vi har matats med fattiga, färglösa Hollywoodskildringar under så lång tid att vi räknar underhållning i tårar, skratt eller trånande suckar.

Film är så mycket mer än så.

Det handlar om att skapa en värld som, även om den i många avseenden skiljer sig från vår, är en spegelbild av oss. Vår verklighet och våra tankar.

Jag tycker att både filmen och boken är mästerverk. Inte på grund av att man, som med vanliga dussinprodukter, efteråt rycker på axlarna fortsätter med dagen precis som vanligt utan det motsatta.

Rykten säger ju att Pasolini blev mördad på grund av Saló. Kanske är det så, kanske inte.

Riktigt våld är inte snygga sparkar i bullettime. Det är rått och smutsigt. Genom att skaka om oss och visa det, så får det nog anses vara mer berättigad underhållning än mycket annat.

Mina 2 cents.

Minna sa...

Det beror ju förstås på vad man är ute efter i en film. Jag kan känna att jag oftast söker lättsam underhållning. När jag ser på film vill jag bli underhållen, det är därför jag ser på den. Sen finns det ju gånger då man vill se någonting viktigt för sakens skull.

Hur som helst så har du rätt i att filmen inte bara ses och sen glöms bort med en axelryckning, jag tänker fortfarande på den. Men jag blir också fortfarande illa berörd när jag gör det. Och jag vet inte om det är känslan jag vill ha efter att ha sett en uppdiktad historia.

Stop sa...

Jag måste nog förtydliga att jag nog inte kommer se om filmen. Jag mådde för dåligt av den.

Det jag försökte få fram var bara att underhållningsvärde inte alltid är detsamma som att man får en positiv upplevelse. Att det är skapandet och tolkningen som är det viktiga inte alltid hur reaktionen blir av resultatet.

Som ett provocerande konstverk.

För vad man än säger om filmen i sig, den är inte gjord i våldsromantiserande syfte som så många andra filmer idag. Den är gjord rå och otäck. Kanske inte ens för publikens skull. Kanske mest för sin egen.