Veckans Tina*

Idag har jag haft mycket att göra och försummat mitt arbete som gästbloggare. Som tröst för er, och för att det är enkelt för mig, så får ni därför smygläsa min recension av ett framträdande med Tommy Körberg, som publiceras i morgondagens Gefle Dagblad!

När jag såg Ronja Rövardotter för första gången drabbades jag av en förälskelse så intensiv att den håller i sig ännu, drygt tjugo år senare. Han var lång, mörk, hårig och spelades av Ricky Bruch. Det hela är mycket freudianskt och Rövarsången har således haft en speciell plats i mitt hjärta ända sedan dess. Jag är så otroligt tacksam att Tommy Körberg INTE valde att sjunga den under sin musikaliska helafton på Konserthuset, för Rövarsången hade i så fall transformerats från erotiskt stimulus till något som istället skulle få mig att rysa av obehag. Likt en av Pavlovs hundar skulle jag krypa ihop och darra vid ljudet av första tonen.

Visst, Körberg har en gudomlig röst och han sjunger på det där sättet som gör att det låter så enkelt, som om ansträngningen ligger i att hålla tillbaka, att vara tyst, för när munnen öppnas är det som om ljudet bara släpps ut. Han behärskar visor och musikalnummer, och sjunger Jaque Brel med samma självklarhet som han sjunger Bellman eller Björn och Benny. Allt görs dessutom med en känsla och intensitet som är unik i Sverige. Det är klockrent, helt enkelt, utan att kännas så där polerat som det gör ibland med stora vokalister. Ja, jag kan till och med gå så långt som att säga att det är hänförande, och när han han i slutet av föreställningen sjunger Anthem så kan jag nästan inte andas.

Men tyvärr, visar det sig, är Tommy Körberg inte bara en magnifik sångare. Han är också ett riktigt jävla asshole. Det första plumpa sexskämtet kommer efter ungefär fem minuter, och efter det ägnas i princip allt mellansnack åt att raljera över hur fula, äckliga, lömska och allmänt beräknande olika kvinnor är. Kontrasten till låttexterna, som oftast handlar om flickor, älskarinnor och nymfer är fascinerande.

Jag har aldrig sett en intervju med honom, och jag har inte heller sett honom i Stjärnorna på slottet, så jag hade inte direkt några förutfattade meningar om honom. Men inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig det här. Varför är han tvungen att trava runt på scenen, med ett kroppsspråk likt Vanheden, och frusta fram det ena vidriga ”skämtet” efter det andra? Varför kan han inte bara hålla snattran mellan låtarna? Varför?

Det är som om Körberg under två timmar, gång på gång, svingar sin kulturpenis rakt i huvudet på mig. Jag känner mig så smutsig.




*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.