Min stereo - Antony and the Johnsons

Jag är helt betagen av den här gruppen. Jag lyssnar på dem hemma, i mp3:n när jag är ute och går, på stan, överallt och hela tiden. Nästan så att jag inte vill träffa någon för det betyder att jag måste vara utan Antony sjungandes i mina öron. De har, under de senaste månaderna, nästan hela tiden funnits i min närhet. Och jag är så glad att de blev så pass stora att de lämnade New York för att erövra världen med sin musik. Och jag är glad över att fenomenet blogg finns för det var nämligen därigenom jag fann dem. Jag gillar att texterna inte handlar om vanligt heterosexuellt kärleksdravel utan att de vågar stå ut med ett annorlunda innehåll. Sedan om det råkar handla om könsförvirring, kärlek eller tankar om döden, det spelar ingen roll. Antony gör allt vackert känslofyllt med sin otroliga röst som dessutom matchas av vad som verkar vara en personlighet ej av denna värld. Man vill honom bara allt gott. Man vill se honom le.

Som jag önskar att de kunde komma till Sverige snart igen, för det här är ett band som jag vill se live då de verkar göra sig så mycket bättre live. Lite som när Walter Benjamin talar om konstverks aura, dess här och nu, som liksom försvinner i en inspelning eller vid en reproduktion. Vissa grupper och artister idag verkar inte ha någon större aura live heller, men Antony and the Johnsons här och nu, är säkerligen något alldeles speciellt, magiskt. Något man måste se, och uppleva. Nästa gång de kommer hit finns jag där, var så säker.