Enkel men komplicerad - Kultur

Hejdå och välkommen

2011-02-25T10:26:00.003+01:00

Det är ju inte så många som läser den här bloggen. Jag tror inte att någon tittar in här regelbundet och jag har varit väldigt dålig på att uppdatera den. Jag har insett och bestämt mig för att jag inte orkar eller vill hålla två bloggar igång. Därför klämmer jag numer in nöje och kultur-relaterade saker på vardagsbloggen. Den handlar mest om nöje och kultur nu för tin i alla fall (med några personliga undantag). Och nu lovar jag att det ska bli lite mer bokprat också.

Så hejdå och välkommen HIT.

Att skratta eller inte skratta

2010-11-02T12:45:00.004+01:00

I fredags såg jag "Fadern" (tänkte på den pyttelilla namnändringen) på Stockholms stadsteater. "Fadren", en fruktansvärt tragisk historia skriven av August Strindberg. Huvudrollen, den här gången, innehas av Kjell Bergqvist. Felcastad eller missförstådd, det är frågan. För det känns ju lite märkligt när människor skrattar åt den här tragedin. Skrattar åt sådant som inte är roligt bara för att det sägs av en skådespelare som vi är vana at se i komedier? Jag vet inte men pjäsen handlar om en man som blir galen, om en fru (Eva Röse) som gör allt hon kan för att förstöra hans liv. En missförstådd relation och trasiga människor. En dotter som slängs mellan de två föräldrarnas olika viljor. (En dotter som förövrigt spelas ganska dåligt av Josefin Ljungman.)

Det är en bra pjäs. Strindberg blir sällan dålig, det kanske låter uppblåst att säga men så är det. Skådespeleriet, med undantaget Josefin Ljungman, är topp. Jag, för min del, tycker att Kjell Bergqvist lyckas med att spela en roll utan att göra sig rolig. Varför folk ändå skrattar går över mitt förstånd. Kanske är det jag som inte förstår att Fadren nu mer är en komedi.

Radhusdisco

2010-09-09T17:55:00.004+02:00

Morgan Larsson är programledare för Christer i P3. Jag har alltid gillat det programmet. Och utan att ha tänkt allt för mycket på det så har jag även gillat Morgan Larsson. Jag antar att det var därför jag genast blev nyfiken på hans debutroman ”Radhusdisco”. Dessutom tycker jag väldigt mycket om den här typen av roman som ”Radhusdisco” är. Man kan kalla det ”Nostalgi”-roman.

Boken handlar om Morris. Morris växer upp i Trollhättan på åttiotalet och man får följa honom genom lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. Med alla de våndor och härligheter som sammankopplas med att växa upp. Och även om jag själv ligger några år efter i tiden och dessutom är av ett annat kön så var igenkänningsfaktorn stor. Lyckan när familjen hyrde en Moviebox! Osäkerheten vid första kyssen. Indelningarna i klassen. Allt det där som man själv gick igenom går Morris igenom, och lite till. Jag satt aldrig och oroade mig för att förhuden skulle fastna i ollonet, till exempel.

Det är en härlig bok. Riktigt härlig. En bok att bli glad av. I början tänkte jag att man kanske skulle kunna jämföra den med Torbjörn Flygts ”Underdog” men sedan insåg jag att de egentligen inte alls är likadana. Morgan Larssons bok har en mycket lättsammare ton och även om hans bok tar upp klasskillnader så är det aldrig någonting centralt, som hos Flygt. Personligen tycker jag mer om ”Radhusdisco” än om ”Underdog”. Jag gillar att den just för att den är lättsam, att den håller sig till de förhållandevis enkla uppväxtproblemen. Och stundtals får den en att längta tillbaka till tiden då man var kär i tre killar samtidigt.

”Radhusdisco” får 4 Minnor av 5 möjliga.

Boktipset

2010-08-14T12:52:00.002+02:00

Såhär hundra år efter alla andra finns jag nu på Boktipset.se. Det är minst sagt svårt att minnas allt man någonsin har läst. Särskilt när ens fysiska bokhylla ligger nerpackad i kartonger i en källare tjugo mil härifrån. Men jag kämpar med minnet och sakta men säkert bygger jag upp min virtuella bokhylla. Besök gärna!

Kapten Corellis mandolin

2010-07-26T18:38:00.002+02:00

Är det någon som råkar ha "Kapten Corellis mandolin" att låna ut eller sälja, alternativt vet var man kan få tag på den? Boken alltså, inte filmen. Helst på pocket. Den är definitivt slut på förlaget och jag har inte hittat den på antikvariat.

King

2010-07-12T14:37:00.009+02:00

Stephen Kings klassiker har kommit i nyutgåvor i form av storpocket. Jag plockade åt mig tegelstenen Pestens tid. 1229 sidor och otymplig som ingen annan, förutom kanske Det. Men den var helt klart värd otympligheten. Stephen King var bättre förr, när han skrev sina tegelstenar. Jag läste en av hans nyare verk för inte så länge sedan, Signal, och den går inte ens att jämföra med Pestens tid.

Jag sträckläste den senare. Hela semestern satt jag på mina föräldrars altan med näsan i boken och väldigt lite intresse för någonting annat. Och den gjorde mig inspirerad att faktiskt göra ett nytt försök med ett nyare verk. Jag köpte Under the dome, som enligt recensioner ska vara i samma klass som Pestens tid. Så här hundra sidor in i den, kan jag bara hålla med. Och den lilla pocketboken Under the Dome med sina 800 sidor, känns fysiskt smidig jämfört med Pestens tid. Så finns det olika omslag också, vilket är en rolig idé!

Förväntningarna är höga.

Södermorsor rekommenderas!

2010-06-17T18:57:00.008+02:00

Jag har precis läst och förälskat mig i Södermorsor av Lena Kallenberg. Den utspelar sig inte helt oväntat på Söder i Stockholm. Om man är bekant med, och gillar Söder följer man gladeligen med runt på gator och i parker och insuper de lokala, historiska berättelser som emellanåt förtäljs.

Boken är skriven i dagboksform och i berättarnuet är det början av 80-talet. Den handlar om tre ensamstående mammor men också om den tid den utspelar sig i. Om politik, strejker och kärnkraftsfrågor. Dagboksskrivaren Lena har blivit lämnad av sin man och försörjer nu sig själv och två barn genom att arbeta halvtid inom hemtjänsten. Den andra morsan är Jana, som har en egen frisersalong och ett barn med en rebell från Zimbabwe som aldrig hälsar på trots att han lovar. Den tredje är Katrin, med en skådespelarkarriär, hopplösa kärlekar och tonårssonen Love. I centrum för berättelsen står dessa tres vänskap.

Jag är så himla förälskad i den här boken. Inte för att det händer särskilt mycket utan för att den känns viktig och autentisk (sedan är det också ”en berättelse med verklighetsbakgrund”). För det första har den en feministisk prägel och problematiserar sena 70-talets, tidiga 80-talets ensamstående mammor som den första av generationer, på något vis. För det andra är den väldigt röd, Lena minns tillbaka till FNL-rörelsen och arbetarförbundet, och jag gillar den politiska debatten som ständigt pågår i periferin. Och för det tredje tycker jag så mycket om Söder. Jag rekommenderar verkligen den här boken!

Södermorsor får 5 starka Minnor av 5 möjliga.

Livstid

2010-06-17T16:25:00.005+02:00

Den här sommaren är tänkt att bli en skräcksommar. Fyra Koontz och en Ajvide är beställda. Problemet med Koontz är att jag inte riktigt minns vilka av hans böcker jag redan har läst, min fascination för honom började redan i tonåren. Och när andra läste King läste jag Koontz och så har det fortsatt. Lite nu och då får jag det där Koontz-suget. Och ibland blir det ofrivilliga omläsningar.

Igår läste jag dock ut en av hans senare verk, Livstid. Den var inte riktigt vad jag hade förväntat mig, den var nämligen ganska olik andra Koontz-böcker jag har läst. Boken handlar om Jimmy Tock som vid sin födsel får sitt liv förutspått av sin döende farfar. Han får fem datum, fem hemska datum. Och om de här datumen berättar Jimmy Tock själv. Clowner, luftkonstnärer, bankrån och bakverk är inblandade.

Om boken hade varit en film så hade det varit en dråplig skräckfilm, en såndär som är lite rolig men ändå spännande. Det är bara det att jag inte vet om jag vill ha dråpligt och småroligt när jag har ställt in mig på ren skräck.

Livstid får 2 skräckMinnor av 5 möjliga.

Fyra korta pocket

2010-06-10T11:14:00.017+02:00

Under de senaste två, tre veckorna har jag upptäckt njutningen i att läsa korta böcker, gärna inte mer än trehundra sidor långa. Så det har jag gjort. Vägen har jag redan pratat om här nedanför men här är de övriga fyra.

Sputnikälskling av Haruki Murakami

Sputnikälskling handlar om berättaren K, som är förälskad i sin vän Sumire som i sin tur blir förälskad i en äldre gift kvinna, Myu. Sumire börjar arbeta för Myu och under en affärsresa bestämmer de sig för att semestra på en liten ö i Grekland. Plötsligt försvinner Sumire spårlöst och efter ett telefonsamtal från Myu åker K dit för att försöka ta reda på vad som har hänt med Sumire.

Jag tycker om att det inte händer så mycket eftersom känslan av att någonting ska hända hela tiden finns där och jag tycker om den ensamma berättaren. Men jag kan inte komma ifrån att det är någonting som saknas och att slutet inte känns helt tillfredsställande. Sputnikälskling får 3 Minnor av 5 möjliga.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon

Christopher är femton år och autistisk. Han är jätteduktig i matte och logik men har svårt att läsa av andra människor. Han måste ha ordning och reda, olika mat får inte röras vid på tallriken och han äter ingenting gult men han tycker om rött. När Christopher hittar grannfruns pudel, Wellington, dödad av en högaffel bestämmer han sig för att i sann detektivanda ta reda på vem mördaren är. Han får reda på saker som skakar hans logiska värld och vänder den upp och ner.

Den här boken är inte bara bra och lite spännande, utan nyttig läsning för att faktiskt förstå hur ett autistiskt barn ser på världen. Jag är medveten om att det finns olika grader av autism men jag tror ändå att den här boken kan ge ökad förståelse. Eftersom det är Christopher själv som är berättaren får vi se saker och ting ur hans perspektiv. Vi får delta i händelserna genom hans ögon. Helt klart en läsvärd bok. Den besynnerliga händelsen med hunden om natten får 4 Minnor av 5 möjliga.

Invasion”av Dean Koontz

Jag blir inte sugen på kioskdeckare så där som jag vet att en del människor blir. Jag gillar inte deckare, däremot känner jag ibland sug efter skräck av typen Dean Koontz eller Stephen King. Så jag plockade upp Koontz, Invasion. Hans senare böcker håller inte alls samma klass som de tidigare (typ Skymningsögon, Midnatt, Väktare) men de fyller ändå upp skräckkvoten och i alla fall Invasion var spännande från början till slut.

Boken handlar om Molly och Neil Sloan som en natt vaknar av ett häftigt självlysande regn. Överallt i världen verkar det konstiga vädret. Och det är förstås någonting som är ute efter att ta över jorden och döda människor. Sådär som det brukar vara i skräcklitteratur. När man har läst färdigt boken, ja då är man klar och funderar inte mer på den. Och ibland kan det vara skönt. Invasion får 3 skräckMinnor av 5 möjliga.

Fräsch, frisk och spontan av Mons Kallentoft

De flesta förknippar Mons Kallentoft med hans årstidsdeckare (Höstoffer, sommardöden, Midvinterblod och nu senast; Vårlik) men Fräsch, frisk och spontan är ingen deckare. Jag trodde först att det var en helt vanlig deprimerande relationsroman men jag vet inte om man kan kalla det det heller. Boken handlar om ett par med två barn och lägenhet i Vasastan. De har gjort karriär och de är den perfekta familjen. Utåt sett. Men frun tar nattliga promenader och kommer ibland inte hem förrän på morgonen och mannen håller på med ett hemligt projekt, ett projekt som vanliga människor inte håller på med.

Den här boken ger mig samma känsla som en del av novellerna i Jonas Karlssons Den perfekte vännen, Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi behöver prata faktiskt och Johan Klings Människor helt utan betydelse. Jag vet inte riktigt vad det är som binder de här böckerna samman, men någonting är det. Kanske är det den manliga medelålderns sätt att skriva. Kallentofts bok är lite tråkig och rabblande emellanåt. Om den hade varit längre hade jag nog inte läst den till slutet. Fräsch, frisk och spantan får 1 Minna av 5 möjliga.

Vägen vs Vägen

2010-06-02T10:03:00.004+02:00

Nästan alltid blir man besviken när man ser en film baserad på en bok som man har läst och tyckt om. Boken har varit helt suverän och att filmen lyckas inte alls porträttera den på ett rättvist sätt. Viktiga händelser saknas, detaljer har suddats ut, osv. Vilket inte heller är så konstigt. Vem som helst förstår ju att när det kommer till att göra film av en bok blir man tvungen att göra avvägningar. Allt får helt enkelt inte plats. När man läser en bok skapar man dessutom en egen subjektiv bild av landskap, händelser, personer, etc. Hur ska en film någonsin kunna leva upp till, och tillfredsställa, alla läsares olika bilder?

Men så läste jag Cormac McCarthys ”Vägen” och sedan såg jag filmen med samma namn och för första gången kände jag att filmen hade återskapat den exakta stämningen som fanns i boken. Och visst fattades det händelser, men ingenting av vikt saknades. Känslan av undergång var lika påtaglig i filmen som i boken. Den grå färglösa världen såg precis ut som jag hade föreställt mig. Och Viggo Mortensen spelade bra, förstås. Det är klart att boken var mer utdragen, man frös lite mer, man blev lite hungrigare. Men boken är också tvåhundrafemtio sidor. Filmen hundraelva minuter.

Om man skulle välja att se filmen eller att läsa boken så skulle man självklart läsa boken. Sen se filmen. Både filmen och boken får 4 Minnor av 5 möjliga.

Trailer

Salò - Sodoms 120 dagar

2010-05-30T12:36:00.003+02:00

”Salò” blev regissören Pier Paolo Pasolinis sista film. Han mördades under mystiska omständigheter precis efter det att filmen fullbordats 1975. Filmen är baserad på Marquis de Sades roman ”Sodoms 120 dagar” men handlingen är förflyttad till staden Salò där Mussolini i slutet av andra världskriget upprättade en fascistisk stat. I filmen har fyra högt uppsatta fascister samlat arton unga män och kvinnor i ett palats. Syftet är att de fyra männen ska roa sig och det gör de genom att förgripa sig på, förnedra och tortera de unga människorna innan de slutligen på ett ohyggligt sätt torterar dem till döds.

Jag kan utan att tveka säga att det här är den mest vidriga film jag har sett i hela mitt liv. Det var ofta jag var tvungen att titta bort, och det fanns tillfällen då jag nästan kräktes. Och då är jag inte särskilt känslig. Men den har en viktig poäng som någon skrev i en kommentar på IMDB:

” The problem with most movies is that violence is not portrayed violent enough, horror isn't portrayed horrible enough. Most 'thriller' films have these ingredients softened so that people can enjoy it, and THAT'S sick. This movie is SANE. It shows horror and violence as it IS - totally revolting and disgusting.”

Det finns en poäng i det han skriver. Fast å andra sidan är ju filmer ofta till för att underhålla oss. Fast det finns något vridet i att vilja bli underhållen av våld, det gör det. Säga vad man vill om den här filmen, men underhåller gör den inte. Men den gör en medveten om människans rena ondska i sin vidrigaste form.

Gå se!

2010-05-29T09:22:00.001+02:00

Popkonstnären Ed Rusha ställer just nu ut på Moderna Museet. Helt klart en utställning man måste se, den enda nackdelen är att man vill ta med sig hälften av tavlorna hem och låta dem pryda varenda ledig yta av vardagsrumsväggen.

Fånge i hundpalatset

2010-05-26T13:00:00.006+02:00

Jag bodde i Uddevalla när ”Hemma hos Martina” kom ut. Jag hade ingen större koll på vem hon var, Martina Haag, annat än att hon var gift med Erik Haag. Erik Haag hade jag haft en crush på under ”Knesset”-tiden. Men en människa jag jobbade med var däremot helt besatt av Martina Haag. Så besatt att han ägde en pappfigur av nästan naturlig storlek föreställande henne. Självklart tvingade han mig att läsa hennes första krönikesamling. Den fick mig att skratta, högt ibland och vid olämpliga tillfällen. Och att få någon att skratta i Uddevalla, det är sannerligen en bedrift! Särskilt när orsaken till flytten dit har varit otrogen med sitt ex och sen kastat ut en från lägenheten så att man får bo i en knarkarkvart. Hur som helst, hennes andra krönikesamling ”Martina-koden” var inte fullt lika rolig som den första och hennes romaner är halvdana relationssåpor som gör mig mer stressad än road. Men så kom nu ”Fånge i hundpalatset”, en tredje krönikesamling och återigen får Martina Haag mig att skratta. Visserligen lättare gjort i Stockholm än i Uddevalla, men ändå.

Och även fast Martina skriver om sin man, en miljon ungar och tusen husdjur så kan jag känna igen mig i en del av det hon skriver. Ganska mycket faktiskt. Vilket är lite konstigt eftersom jag inte har någonting av ovanstående (om man inte räknar min pojkvän). Men hon får mig att känna mig mer.. normal. Krönikesamlingen är perfekt lättsmält reselitteratur. Ett par krönikor på väg till jobbet, några stycken på väg hem från. Annars läser man ut boken på en kväll, vilket är lite trist. Allra bäst tycker jag om krönikorna som handlar om hennes barndom, eller snarare tonårstid. Och jag hoppas att hon någon gång lämnar de lättsamma relationsromanerna bakom sig och skriver någonting längre om just ungdomsåren.

Martina Haag är ingen litteraturmässig språksensation. Men det verkar inte heller vara någonting hon strävar efter, eller bryr sig om. Och jag tror att det är därför jag gillar henne. Hon försöker inte för mycket, hon liksom bara är. Det tycker jag är skönt, och befriande.

"Fånge i hundpalatset" får 3 Minnor av 5 möjliga.

Lilla stjärna

2010-05-15T11:24:00.004+02:00

John Ajvide Lindqvist skriver helt fantastiskt bra, inget snack om saken. Då menar jag inte innehållet utan sättet han skriver på, hur han uttrycker sig. Vilka ord han använder och hur de kommer ut. Sedan är hans böcker spännande innehållsmässigt också, som på ett streckläsande vis. Och visst är det något fint med en svensk skräckförfattare?

I ”Lilla stjärna” hittar Lennart en bebis nergrävd i en skog. Hon lever och när hon skriker, skriker hon de klaraste, renaste tonerna. Lennart tar hem henne i syfte att låta henne, i hemlighet, växa upp i hans källare för att sedan bli den stjärna han själv aldrig riktigt lyckades bli. Men flickans sångförmåga är inte det enda med henne som är ovanligt och drömmen slutar inte riktigt som Lennart hade tänkt sig. Samtidigt får man följa Teresa och hennes uppväxt i en helt vanlig familj. Man får ta del i hennes utanförskap, hennes oförmåga att fantisera, hennes hetsätning. Och hennes utnyttjande av internet för att såra andra människor. En uttagning till Idol och några dikter på internet senare möts de båda flickorna och Teresas liv tar plötsligt en helt ny vändning.

Första delen i ”Lilla stjärna” var verkligen jättebra, andra delen likaså. Nästan det bästa jag har läst, det gick inte att lägga ifrån sig boken. Och om det hade gått så hade jag inte velat. Och även fast hela boken var bra, kunde inte de nästkommande delarna riktigt leva upp till de första två. Det sipprade ut från fantastiskt till bra till bättre. Men jag funderar på om det inte skulle vara omöjligt att boken skulle kunna hålla samma fantastiska innehållsmässiga tempo hela boken igenom. Hur som helst var det en mycket bra bok, om man inte är lättäcklad och om man gillar skräck och blod det vill säga.

”Lilla stjärna” får 4 Minnor av 5 möjliga.

Veckans Tina*

2010-04-26T14:55:00.001+02:00

Det rör sig antagligen inte om samma enskilda individer, men ett par månader efter att de kämpat emot samkönade äktenskap upprörs svenska präster helt plötsligt något otroligt över Kronprinsessan Victorias önskan att tillämpa brudöverlämning vid sin vigsel. Brudöverlämning betyder alltså att bruden leds in i kyrkan, eller för all del kommunhuset, av sin far för att sedan överlämnas till sin blivande make. Den ursprungliga symboliken är så klart unken och misogyn; faderns äganderätt över dottern markeras genom att han ges rätten att överlämna henne till den som nu ska ta över förmyndarskapet. För det var ju så det var back in the days, kvinnan var en omyndig handelsvara.Men hur jag än försöker så kan jag inte bli upprörd. Brudöverlämning har aldrig varit etablerat i Sverige historiskt sett, utan är en influens från främst amerikansk populärkultur. De som väljer brudöverlämning har antagligen inte reflekterat över den symboliska betydelsen, utan lockas snarare av något slags amerikanskt Hollywood-skimmer. Omdömeslöst, så klart, men knappast ett utslag för manlig äganderätt över kvinnor. Innebörden i en handling förändras också över tid. Jag kan till exempel se en symbolik i brudöverlämning som mer har att göra med en övergång från barndomen då man står sina föräldrar närmast, till ett vuxenliv då man skapar en egen familj med den man väljer att gifta sig med. Sett ur det perspektivet skulle även brudgummen kunna överlämnas av en förälder.

Både äktenskapet och vigselakten är fulla av kvinnofientliga inslag. Får man barn innan man gift sig måste man skriva under ett faderskapsintyg. Innan dess har pappan inga juridiska rättigheter till barnet, och barnet har bland annat ingen arvsrätt. Om man däremot är gift när man får barn krävs inga intyg. I.e. en ogift kvinna är opålitlig och promiskuös medan en gift kvinna är sin makes egendom. Och även om det finns undantag så bär i princip alla kvinnor som gifter sig en vit brudklänning. Det kanske har gått svenska präster förbi, men den vita färgen symboliserar kvinnans oskuld. Jag vill inte krossa några illusioner, men en majoritet av de kvinnor som gifter sig i Sverige förlorar statistiskt sett sin jungfrulighet ungefär femton år innan de beger sig mot altaret.

Äktenskapet och vigselaktens traditionstyngda symbolik förlorar i värde först om vi tillåts omvärdera den och skapa nya traditioner. Det är så det kommer sig att vi nu för tiden låter även fallna kvnnor bära vitt och det är också därför Victoria bör kunna välja att bli överlämnad utan att Sveriges präster drabbas av moralpanik.

Om man som präst upprörs så till den milda grad över brudöverlämning bör man rimligen också vara emot alla de andra förlegade inslagen och i förlängningen äktenskapet som institution. Dessa präster borde således inte med gott samvete kunna förrätta några vigslar alls.

*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Den andra romanens förbannelse

2010-04-21T09:59:00.004+02:00

Jag hade tänkt skriva om den andra romanens förbannelse. Om hur svårt det måste vara att komma med någonting nytt efter en debutroman som har höjts till skyarna. Som tillexempel Curtis Sittenfeld som skrev ”I en klass för sig”, vilken blev helt galet populär, med rätta. Den är fortfarande en av mina favoritböcker. Sedan följde hon upp den med den tunna, ganska tråkiga ”Mannen i mina drömmar” som mer kändes som ett hastverk under prestationsångest än någonting annat. Och hur skulle det inte kunna bli så? Alla förväntar sig att succén från den första boken ska upprepas i den andra, vilket redan där gör den till ett misslyckande. Hennes tredje bok däremot ”Presidentens hustru” är en riktig pärla, inte lika bra som ”I en klass för sig” men helt klart däromkring.

Anledningen till att jag hade tänkt skriva om den andra romanens förbannelse var för att Muruel Barbery, författaren till den sinnesjukt populära ”Igelkottens elegans”, har kommit med en ny bok. Den nya boken är smal, tunn och skriven med relativt stora bokstäver. Jag tänkte direkt på den andra romanens förbannelse när jag såg den. ”Smaken”, heter den förresten. Och det var när jag såg den som jag tänkte att jag skulle skriva om just det här. Fast sedan såg jag att ”Igelkottens elegans” ingalunda var hennes debutroman så hela tesen sprack lite grann.

Fast jag tror fortfarande på den. Jag tror att det är nästintill omöjligt att komma med en succéroman på en succéroman. Och särskilt då om succéromanen var en debut.

Veckans Tina*

2010-04-19T20:52:00.002+02:00

När jag som 15-åring var i London för första gången så köpte jag en flaska Chanel Nr5 och en affisch föreställande Marilyn Monroe. Planen var väl att jag skulle utvecklas till en sån där sval och raffinerad kvinna som dricker drinkar och röker cigaretter ur munstycke. Alltså en sån kvinna som absolut inte dricker öl eller snor en snus av sin pojkvän. Nej, den här kvinnan hon har inte ens någon pojkvän, hon har älskare. Plural. Tänkte jag.

Men någonstans på vägen blev jag feminist och insåg dessutom att jag tycker mycket bättre om öl än om drinkar. Jag förstod att det där svala och raffinerade uppnåddes på bekostnad av en frihet och självständighet som jag värderade mycket högre. Jag vill bli full på Sofiero och äta kebab i sängen dagen efter, och åt helvete med den som försöker stoppa mig.

Mitt 15-åriga jag skulle få djup ångest om hon såg mitt snart 30-åriga jag, men det skiter mitt 30-åriga jag fullständigt i. Och Chanel Nr5 luktar ju för fan gammal kärring.

*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Finaste är tillbaka

2010-04-14T19:52:00.008+02:00

”Sagan om den lilla farbrorn” har äntligen kommit i nyutgåva efter att ha varit slut alldeles för länge. Barbro Lindgrens klassiker från 1979, illustrerad av Eva Eriksson finns alltså åter i butik, nu i färg. Och hur fin är den inte? Man bara måste bläddra igenom den, måste!

Jag blir helt tårögd varje gång jag läser den. Jag blir tårögd varje gång jag ens bläddrar i den. Om jag ska vara ärlig så blir jag tårögd bara jag tänker på sagan om den stackars ensamma farbrorn som ingen tyckte om bara för att han var så liten. Och som till slut, inte bara får en, utan två vänner. Ibland blir jag bara så fantastiskt förälskad i barnböcker. Särskilt när de har så fina bilder som Eva Erikssons.

I min bokhylla står det en och annan barnbok och då menar jag inte bara såna man har sparat sen barndomen av nostalgiskäl. Nej, ibland bara måste man inhandla dem, trots att man inte har några barn och trots att man egentligen själv är vuxen. Bara för att de är så fina. En av favoriterna (näst efter sagan om fabrorn) är den helt fantastiskt roliga ”Jag vill hellre äta ett barn” av Sylviane Donnio som handlar om den lilla krokodilen Akilles som helst av allt vill äta ett barn och som en dag träffar på ett. Den är helt underbar. Däremot är den kanske inte särskilt pedagogisk, egentligen.

”Sagan om den lilla farbrorn” å andra sidan, den är pedagogisk. För man ska minsann vara snäll mot alla människor, och även små farbröder kan bli ledsna om ingen vill vara deras vän. Dessutom är den faktiskt ett måste i vartenda hem.

Veckans Tina*

2010-04-13T14:13:00.001+02:00

De svenska högskolorna och universiteten har rankats. Jag har skrivit en debattartikel om mina upplevelser av Högskolan i Gävle. De har svarat. Och jag har sedan svarat dem. Läs!

http://gd.se/kultur/debatt/1.1937430-understimulerande-

http://gd.se/kultur/debatt/1.1942816-urank-och-kvaliteten-i-lararutbildningen

http://gd.se/kultur/debatt/1.1950794-battre-vara-nojd-an-att-kunna-nagot-

*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur. Idag är det tisdag.

Kulturnatt

2010-04-08T21:59:00.005+02:00

Missa under inga omständigheter Kulturnatt Stockholm den 24:e april! Hajka runt med buss och båt mellan Stockholms museer, teatrar, gallerier, biografer, med mera. Det finns nästan 300 programpunkter att pricka av mellan klockan 18 och 0.00. Dramaten, Magasin 3, Bonniers konsthall, Södermalms poesifestival . Bara för att nämna några.

Sedan är det efterfest till klockan 3.00 I Åhléns gamla lokaler i Gallerian. Låter som en festnatt värd mer än en bal på slottet i mina öron.

Läs mer här och köp kortet här.

Veckans Tina*

2010-04-05T21:11:00.002+02:00

Idag har jag haft mycket att göra och försummat mitt arbete som gästbloggare. Som tröst för er, och för att det är enkelt för mig, så får ni därför smygläsa min recension av ett framträdande med Tommy Körberg, som publiceras i morgondagens Gefle Dagblad!

När jag såg Ronja Rövardotter för första gången drabbades jag av en förälskelse så intensiv att den håller i sig ännu, drygt tjugo år senare. Han var lång, mörk, hårig och spelades av Ricky Bruch. Det hela är mycket freudianskt och Rövarsången har således haft en speciell plats i mitt hjärta ända sedan dess. Jag är så otroligt tacksam att Tommy Körberg INTE valde att sjunga den under sin musikaliska helafton på Konserthuset, för Rövarsången hade i så fall transformerats från erotiskt stimulus till något som istället skulle få mig att rysa av obehag. Likt en av Pavlovs hundar skulle jag krypa ihop och darra vid ljudet av första tonen.

Visst, Körberg har en gudomlig röst och han sjunger på det där sättet som gör att det låter så enkelt, som om ansträngningen ligger i att hålla tillbaka, att vara tyst, för när munnen öppnas är det som om ljudet bara släpps ut. Han behärskar visor och musikalnummer, och sjunger Jaque Brel med samma självklarhet som han sjunger Bellman eller Björn och Benny. Allt görs dessutom med en känsla och intensitet som är unik i Sverige. Det är klockrent, helt enkelt, utan att kännas så där polerat som det gör ibland med stora vokalister. Ja, jag kan till och med gå så långt som att säga att det är hänförande, och när han han i slutet av föreställningen sjunger Anthem så kan jag nästan inte andas.

Men tyvärr, visar det sig, är Tommy Körberg inte bara en magnifik sångare. Han är också ett riktigt jävla asshole. Det första plumpa sexskämtet kommer efter ungefär fem minuter, och efter det ägnas i princip allt mellansnack åt att raljera över hur fula, äckliga, lömska och allmänt beräknande olika kvinnor är. Kontrasten till låttexterna, som oftast handlar om flickor, älskarinnor och nymfer är fascinerande.

Jag har aldrig sett en intervju med honom, och jag har inte heller sett honom i Stjärnorna på slottet, så jag hade inte direkt några förutfattade meningar om honom. Men inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig det här. Varför är han tvungen att trava runt på scenen, med ett kroppsspråk likt Vanheden, och frusta fram det ena vidriga ”skämtet” efter det andra? Varför kan han inte bara hålla snattran mellan låtarna? Varför?

Det är som om Körberg under två timmar, gång på gång, svingar sin kulturpenis rakt i huvudet på mig. Jag känner mig så smutsig.

*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Veckans Tina*

2010-03-29T16:23:00.001+02:00

Det finns ju en idé om att alla kvinnor alltid ska känna solidaritet med varandra och förenas i ett universellt systerskap. Ha! Skulle inte tro det. Få saker är lika provocerande med att vara född med en snippa, som att ständigt behöva vara en representant för alla andra med samma könstillhörighet. Allt en kvinna gör, gör hon i egenskap av sitt kön. En man däremot, han tillåts vara en egen individ och om han representerar någon, då är det hela mänskligheten, inte bara den manliga hälften.

Den här gränsöverskridande lojaliteten man förväntas känna med alla andra kvinnor resulterar i att utrymmet för kritik blir minimalt. För om en kvinna kritiserar en annan kvinna, om man sviker dessa heliga band, då är man en könsförrädare. Även om syftet var att framföra konstruktiv kritik, så är svaret nästan alltid att man är avundsjuk. Och vad ska man säga då? Om all kritik kan avfärdas med att man bara är avundsjuk, att det är det enda motivet, då finns det inte särskilt mycket förhandlingsutrymme längre.

På internet, inte minst på bloggar, finns enorma möjligheter till diskussion och konstruktiv kritik. Men om kritiken framförs av en kvinna, riktad mot en annan kvinna, så är genast någon där och försöker förminska det som sagts genom att kalla det avundsjuka eller missunnsamhet.

Ingenting är lika hämmande för tanken som att kategoriskt avfärda all kritik. Det är dags för kvinnor att inse att kritiska ord bara är just detta, inte en del av en konspiration för att typ steal your man.

*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Härlig höst på Dramaten

2010-03-25T22:07:00.004+01:00

Dramaten har precis släppt program och biljetter för höstens föreställningar och det är inte utan att man längtar lite. Fast att längta till hösten redan i mars och efter en sådan här vinter, det känns väl kanske inte helt okej. Men ändå.

Tänk att Börje Ahlstedt spelar Darwin i en pjäs, ”Darwins kapten”, skriven av Henning Mankell och att Börje spelar huvudrollen tack vare självaste Ingmar Bergman. Tänk sedan att man sätter upp Tjechovs ”Körsbärsträdgården” på stora scen. Fast nu utspelar den sig hundra år in i Tjechovs framtid, alltså för femton år sedan från nu. Och så ”Mannen i ormskinnsjackan” som leker med könsroller och vidare, på Elverket, spelas ”Inferno” baserad på Dante Alighieris ”Den gudomliga komedin”. Jag älskar ”Den gudomliga komedin”!

Jag blir ju helt till mig, vill liksom helst boka biljetter till alla ovan nämnda och det är nu. Jag blir nästan frustrerad som ett litet barn som måste vänta ett helt halvår till julafton, när jag inser att det är ungefär så länge jag kommer att få vänta till dessa pjäser börjar spelas.

Men jag är inte helt förtvivlad, jag har nämligen bestämt mig för att i morgon boka biljetter till ”Jane Eyre”och den föreställningen är redan i maj. Jag skulle boka dem nu på en gång om det inte vore för att jag inte riktigt lyckas tekniken för tillfället. Måtte de inte ta slut!

Av La Mancha

2010-03-23T23:15:00.010+01:00

Det finns en liten tapasbar i Madrid där Cervantes sägs ha skrivit delar av Don Quijote, Cervantes själv skulle nog ha sagt annorlunda. Det finns även en staty föreställande Don Quijote på Rosinante tillsammans med sin vapendragare Sancho Panza. Jag missade tyvärr båda två. Tyvärr, därför att jag verkligen älskar Don Quijote, vidare gillar jag Cervantes lek med vem som egentligen har författat historien och slutligen gillar jag Paul Austers bollande i ”New York-trilogin”. Men istället för statyn lyckades jag hitta det här stängda men väldigt fina antikvariatet. Och det kändes lite som en kompensation.

Madrid kryllade av små boklådor som den där. Och dom allra flesta böckerna var förstås på spanska, men ibland gör inte språket så mycket. Ibland kan man köpa en bok enbart för bildernas skull. Det var lite så jag kände när jag hittade ”Canela y el mar” med en prislapp om två euro. Två euro, jag skulle säga att den här boken är ovärderlig. Jag förstår knappt ett ord men skulle lätt kunna sitta och bläddra i den i timmar bara för de fina bildernas skull.

Veckans Tina*

2010-03-22T20:37:00.002+01:00

Julia Skott skriver klokt och intressant om det mesta. Nu har hon startat ett nytt projekt som jag tycker att ni ska läsa om här (ja, ni bör ju så klart läsa hennes vanliga blogg också)! Kilon, centimetrar och BMI säger inte alltid så mycket, utan riskerar istället att bli en siffra man lite tvångsmässigt jämför med andra. Skott planerar att visa hur två personer med samma BMI eller samma vikt, kan se helt olika ut. Bra va!

*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Guernica

2010-03-21T19:36:00.007+01:00

Mellan två vakter, två trappor upp i sal sex på Museo National Centro De Arte Reina Sofia i Madrid hänger Pablo Picassos gigantiska målning ”Guernica”. Museets mest värdefulla och berömda verk. Picassos svartvita tolkning av det spanska inbördeskriget, med bombningen av den baskiska staden Guernica som utgångspunkt. Jag är särskilt förtjust i hästen. Men hela tavlan är underbar och det kändes på något vis så himla löjligt stort att se den live.

Förvånande nog fick man fota inne på just där här museet, så länge man inte använde blixt. I sal 6 fick man däremot inte ta några kort så vi smygfotade utanför, in.

Piratfrukost

2010-03-17T13:29:00.006+01:00

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i deckare, dels eftersom jag är alldeles för nyfiken och dels eftersom jag har råkat på så många fattigt skrivna deckare. Jag tycker att det är svårt att hitta välskrivna, spännande deckare som ställer sig över alla dessa klyschor som ständigt förekommer. Märk att jag skrev halva min C-uppsats i litteraturvetenskap om just dessa. Men i morse åt jag frukost hos Piratförlaget och blev charmad. Charmad är kanske fel ord. Intresserad, snarare.

Under frukosten berättade den kanske något blyge debutanten Christoffer Carlsson om sin roman "Fallet Vincent Franke", en ganska tunn liten sak (boken alltså) som verkar lovande om än, vad jag uppfattade det som, ganska mörk. Fast framförallt blev jag charmad av deckarförfattaren Anne Holt och henne blev jag charmad av på riktigt när hon på norska först skojade om bokhandlare och sedan i en allvarligare ton berättade om sin senaste bok, "Frukta inte", och om samhällets syn på asylsökande och om var hennes hjärta befann sig. Jag fick med mig båda böckerna i en liten goodiebag och de ska absolut läsas alldeles efter "Presidentens hustru" som precis har kommit i pocket. Vilken egentligen är lite mer min typ av bok.

Och den 26:e maj kommer Martina Haag ut med en ny krönikesamling! Jag är inte så mycket för hennes romaner men jag verkligen älskar de här samlingarna. "Fånge i hundpalatset" heter den och jag hoppas och tror att den är lika rolig som de två första.

Veckans Tina*

2010-03-15T20:38:00.001+01:00

Jag kollade på Desperate Housewives för ett par dagar sedan och nu har det flyttat in en före detta strippa i kvarteret. En fallen kvinna, hemska tanke. En av Lynettes söner passade på att ta tillfället i akt och föreslog att hon, mot betalning, skulle ha sex med honom. Även om Desperate Housewives är en superamerikans serie på många (de flesta) sätt, så brukar de ändå lära oss något fint i varje avsnitt, typ att man inte ska skämmas för sin etniska tillhörighet, ha sex med sina vänners män eller diskriminera bögar, och nu kände jag att de laddade upp för att lära oss att respektera kvinnor. Åh, vad fint, tänkte jag, de kommer att förklara att en kvinna som tar av sig kläderna inte nödvändigtvis är en hora. Kanske kommer de till och med att läxa upp sexköpspojken och lära honom att respektera ALLA kvinnor!

Men så blev det så klart inte. Sensmoralen visade sig vara att det är förnedrande för MANNEN att tro att han behöver köpa sex. Okej, det är väl förnedrande att känna att man behöver betala för kärlek/närhet/hanku panky, men är det inte lite mer förnedrande att bli erbjuden att bli köpt? Borde inte sensmoralen vara att alla kvinnor har rätt till sin egen kropp och att ingen ska utgå från att de kan köpa en annan människa? Eller kräver jag för mycket nu?

*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Svensk skräcklitteratur

2010-03-14T19:20:00.003+01:00

Jag såg ”Låt den rätte komma in” när den gick på bio. Jag hade hört så himla mycket gott om den men blev inte imponerad. Inte alls. De som har läst boken säger att den är mycket bättre. Jag är inte förvånad, det är ju så det brukar vara. Men istället för att läsa just den boken så här nära inpå filmen valde jag att läsa ”Människohamn”. Bara för att liksom känna in författaren lite.

Jag har ju förstått att det är skräck han skriver, John, och i mina yngre dagar slukade jag King och särskilt Koontz som ingen annan. Och visst föll jag för John Ajvide Lindqvist alltid. Och som jag föll. Välskriven svensk skräck, whats not to love? Just att den är välskriven. Att orden kommer ut som sig bör och att klyschor som är vanliga i deckare, är helt obefintliga i denna skräckroman. Handlingen är spännande och driver berättelsen vidare utan att man genast vill bläddra till slutet för att se hur det går, man vill verkligen följa med längs hela vägen.

Den 18:e maj kommer en ny roman av John Ajvide Lindqvist, ”Lilla Stjärna”. Författaren berättar mer om den här nedan.

Gravstenen i Enskededalen

2010-03-13T10:08:00.002+01:00

Har du barn eller känner du ett eller flera barn i stockholmstrakten? Det finns en serie barnböcker av Petrus Dahlin med ursnygga teckningar. De handlar om Kalle Skavank och hans kusin Dilsa som är de bästa detektiverna i hela Stockholm. Hela södra Stockholm åtminstone. Nåja, söderförorterna.

I böcker med titlar som ”Ugglor i Bagarmossen”, ”Änglar på skogskyrkogården”, ” Motorsågar i Björkhagen” och ”Klotter i Kärrtorp” löser de spännande fall tillsammans i Kalles pappas kiosk. Extra roligt att läsa böckerna är ju förstås ifall man själv bor i en söderförort. Som jag. Synd bara att jag inte är 6-9 år. Men helt förtjust i titlarna, det måste jag säga att jag är.

Veckans Tina*

2010-03-08T11:37:00.007+01:00

Det värsta jag vet är tjejer som tjatar om att de mycket hellre hänger med killar än med andra tjejer. De gnäller om att tjejer bara pratar skit om varandra och så definierar de sig själva som ”jeanstjejer”, alltså en tjej som är easygoing och hellre har jeans på sig än fåniga tjejkläder.

Varför vill man plocka poäng genom att utmåla sig själv som ”en av grabbarna”? Det blir ju så uppenbart att man tycker att det är självklart att killar och deras egenskaper värderas mycket högre. Det mest tragiska är att det funkar. För en tjej som hellre umgås med killar, det måste ju vara en sån där lättsam och härlig tjej som aldrig har PMS, och det gillar man ju.

Den här härliga jeanstjejstypen är extremt vanlig på film. För att publiken verkligen ska förstå varför huvudpersonkillen blir kär i huvudpersontjejen så gör man henne till en jeanstjej. What's not to love?

Men om de här stereotypa killegenskaperna är så jäkla åtråvärda, så tycker jag att huvudpersonkillen kan bli tillsammans med en av sina killkompisar istället. Han är garanterat jättegrabbig och mysig. Men det blir kanske lite väl...bögigt. Hemska tanke.

*Varje måndag gästbloggar kulturskribenten Tina Hemmingsson hos Enkel men komplicerad - kultur.

Välkommen Tina Hemmingsson!

2010-03-07T22:01:00.000+01:00

Varje måndag kommer kulturskribenten och Bakteriekulturs chefsredaktör Tina Hemmingsson att gästblogga här i ”Enkel men komplicerad – kultur”. Det tycker vi ska bli hur roligt och spännande som helst. Start i morgon, Internationella kvinnodagen.

Till dess; kolla in Bakteriekultur magasin!

Årets bokrea

2010-03-01T11:12:00.002+01:00

Bokrean började lugnt i år. Lugnt som i utan bråk. Inte som förra året alltså, då vi var nära att få tillkalla vakter när två äldre farbröder nästan började slåss. Människor har varit på allmänt bra humör, till och med när det har fått meddelande om att just den boken de söker är slut. Jag vet inte varför. Med tanke på vintern som har varit så lång och kall och mörk kan man tycka att människors tålamod och glädje snarare skulle vända sig neråt istället för uppåt. Men det är kul förstås, att människor är glada.

Storsäljarna har varit ”Hypnotisören”, Morbergs kokbok, Jamie Olivers kokbok och så fina PO Enquists ”Ett annat liv”. Inga överraskningar där. För min egen del blev förstås en Dylan, Annie Leibovitz-boken (som förövrigt tog slut första readagen) och några kokböcker. Bland annat köpte jag den lilla, tunna boken med det missvisande namnet ”Stora boken om grytor och gratänger”. I stort är jag nöjd med årets rea. På alla plan.

Enkäten om läsplattorna är avslutad. Och majoriteten av de 11 stycken som röstade skulle inte kunna tänka sig att köpa en läsplatta oavsett pris och omständigheter medan ett fåtal var mer flexibla. Själv är jag som sagt alldeles för bokkonservativ för en läsplatta. Det var roligt att se era svar, tycker jag. Därför kör vi genast igång med en ny enkät. Den här gången om den högaktuella bokrean. Rösta till höger! Det skulle förstås vara roligt att veta vad ni helst köper för slags böcker under rean också.

Legender från övärlden

2010-02-24T20:30:00.003+01:00

Hayao Miyazakis känner de flesta till. Den japanske mästerregissören som står bakom stora animefilmer som bland andra ”Min granne Totoro”, ”Spirited away” och den senaste ”Ponyo på klippan vid havet”. Hayao har en son som heter Goro Miyazaki och den sonen har regisserat en enda film – ”Legender från övärlden” 2008. Men vilken film sedan!

Världen är i obalans. En man och en pojke möts i öknen. Trådarna vävs smidigt samman till en vacker och spännande historia. Titta och njut.

En vän till ett bra pris

2010-02-24T11:43:00.001+01:00

Visste ni att om man är under trettio kan man bli vän med Moderna Museet för bara 250 kronor per år? Det kan man. Om man är över trettio kostar det nästan det dubbla. Jag antar att det är ett sätt att uppmuntra unga att kultivera sig. Även om en del (över trettio) hävdar att man slutar vara ung vid tjugofem. Senast.

Det är en fin och ömsesidig vänskap. Inte bara får man under året fritt inträde till Moderna, man har även fri tillgång till bland annat Nationalmuseum, Bonniers Konsthall och Magasin 3 Stockholm Konsthall. Och man kan förvänta sig inbjudningar till vernissager, fester, konstkurser, konserter med mera. Med mera!

Man kan kanske tycka att prisskillnaden är lite orättvis. Men jag är inte man. Inte i år åtminstone. I år studsar jag glatt iväg och köper mig vänskap.

Moderna museets vänner.

Höstsonaten på Dramaten

2010-02-20T23:08:00.002+01:00

Senast jag såg Bergman på Dramaten var för lite mindre än ett år sedan. Det var i slutet av maj och det var definitivt mindre snö ute. Bergmanfestivalen invigdes med "Viskningar och rop", eller som den då hette; "Kreten en gefluister" regisserad av den Holländske Ivo Van Hove. Jag hade rysningar rakt igenom, ända bort till Berns och efterfesten. Ikväll hade jag en minst sagt stark återträff med Berman på Dramaten, i ”Höstsonaten”. En dotters uppgörelse med sin mor och oförmågan att älska är vad som står i centrum. Och rysningarna finns där idag med, fast den här gången blir det inte till Berns.

Den vuxna dottern (Maria Bonnevie) spiller en kväll sitt hat över sin mor (Marie Göranzon), både som frånvarande och som närvarande under uppväxten. En mor som är ett barn och behöver tröst av sin dotter som ingenting annat vill än att älskas av sin mor. Oförmågan att älska är ärftlig, det lär vi oss under en hård, tung och kanske orättvis dialog mellan mor och dotter. Men jag älskar, jag älskar Ingmar Bergman och jag tycker att regissören Stefan Larsson gör en riktigt bra tolkning av Bergmans film. Tack Dramaten!

Läsplattans vara eller icke vara

2010-02-20T11:24:00.004+01:00

Adlibris har, trots en ganska löjlig reklam, nästan sålt slut på sina läsplattor och i den fysiska bokhandeln har de redan börjat efterfrågats. Den här gången satsar man hårt på lanseringen. En läsplatta kostar ca 1500 kronor och e-böckerna mellan 45 och 145. Jag tycker att det är lite mastigt och jag skulle vilja veta varför jag ska köpa en läsplatta istället för att vänta ett par månader och istället köpa boken i en behändig pocket. Och om man nu inte vill att någon ska se vad man läser kan man lätt köpa ett pocketomslag för en 50-lapp (apropå Adlibris reklam med den rödblommiga Harlequin-tanten). Jag är ganska konservativ ibland men jag faller lätt för bra argument.

En aning nere till höger finns en enkät där du kan svara på ifall du kan tänka dig att köpa en läsplatta. Gör gärna det!

English Bargains

2010-02-19T13:26:00.009+01:00

På torsdag börjar årets bokrea. Det är då man köper inbundna romaner som man så småningom ändå läser i pocket istället, eftersom det är så mycket mer behändigt. Själv köper jag inga litterära verk på rean. Om det inte är något specialtryck som inte finns att få tag på annars förstås eller något man bara måste ha i bokhyllan. Som förra årets Strindberg.

De riktiga reafynden hittas istället bland de böcker som kallas Bargains in English, kaffebordsböcker. Stora och små saker innehållande konst, design, musik, etc. Mitt bästa fynd från förra året var ”Art Deco – The golden age of graphic art and illustration”, en jättefin bok till ett sjukt lågt pris, den finns även i år fast med annat omslag.

Själv tänker jag, i år, lägga vantarna på bland annat den här juvelen:

Lee Lozano

2010-02-19T12:42:00.001+01:00

Moderna museet ställer ut Lee Lozano och för en gångs skull har en tillfällig utställning fått ungefär så mycket plats som man vill att den ska ha. Sådär så att man verkligen kan gå runt. Och titta på könsorgan. För det var mest könsorgan den här utställningen bestod av; könsorgan, bröst och obscena ord. Fast jag gillade det. Jag gillade att en amerikansk kvinna i början av sextiotalet ställde sig i centrum och konstaterade att "Let them eat cock". Provocerande, vågat, modigt. Och roligt!

Själv blev jag särskilt förtjust i "En värld av fallosar" från hennes tid i New York. Intressanta var även de textbaserade verken som hon ägnade sig åt under den senare delen av sextiotalet, efter avslutat måleri. Och det är inte bara för den snygga handstilens skull eller för att hon skrev saker som "I am not angry at anyone or anything but I feel Rage." Många av idéerna var riktigt roliga.Det här är den mest omfattande Lozano-utställningen som någonsin har ägt rum och är man i Stockholm mellan nu och den 25:e april så bör man absolut inte missa den.

Bild från Moderna Museet

1,5 år senare

2010-02-19T12:40:00.001+01:00

Jo, jag väcker den till liv igen, kulturbloggen.

Du är så yeah yeah

2008-08-06T09:30:00.003+02:00

Martin Svensson har skrivit en bok. Ja, det är helt sant. Mannen bakom låttexter som ”Du är så yeah yeah wow wow” har faktiskt knåpat ihop en hel bok. Den kom visserligen ut förra året men nu finns den som pocket. "Hej! Mitt namn var Elton Persson" heter boken och när man läser vad den handlar om så verkar den misstänksamt självbiografisk. Jag ska inte vara alltför fördomsfull när det kommer till Martin Svensson, det är ju faktiskt mycket möjligt för en människa att utveckla sin litterära förmåga under nästan tio år. Dessutom ska jag inte sticka under stolen med att jag faktiskt gillar ”Nina Rochelle”.

Förövrigt så skrev Gefle Dagblads recensent och min tillika vän Tina Hemmingsson att boken var bra. Och Tina Hemmingsson är verkligen inte den som strör positiva adjektiv omkring sig när hon recenserar böcker, det ska ni ha klart för er. Hon är en relativt svårflirtad recensent och det är det som gör att jag nog tänker ge Martin Svensson en chans. Fast så särskilt bråttom känner jag inte att jag har.

Gladmusik

2008-07-31T09:02:00.003+02:00

Det finns musik som alltid får en på bra humör, oavsett hur humöret såg ut innan man lyssnade på just den där låten. Den som får en att vilja hoppa runt i vardagsrummet och mer skrika än sjunga med i texten. Den som bara genom introt gör att man får ett leende på läpparna. Det är egentligen helt fantastiskt hur stor inverkan musik har, åtminstone på mitt humör. På mitt liv till och med.

Hur som helst så är det alltid roligt att hitta nya gladlåtar, vilket man ju gör lite nu och då. För det är ju så, att i början har de en förmåga att göra en på lite extra bra humör. Anledningen till att jag skriver det här inlägget just nu är Miss Li. För ärligt, kan man bli annat än glad av den här?

Ge mig en bra rysare

2008-07-20T23:10:00.005+02:00

Jag älskar rysare, bra rysare det vill säga. Thailändska Shutter är en sådan, liksom amerikanska The Ring och fransk/rumänska Ils. Men för att hitta de där riktigt bra rysarna måste man gå igenom en hel del dåliga. Dåliga rysare (enligt mig) är sådana som genererar frågor som ”Men varför går hon in där?”, ”Varför springer hon inte?”, ”Hur kan han göra så?” och liknande. Sådana filmer blir jag mer stressad än skrämd av. The Texas Chainsaw Massacre är en sådan film. Jag fick den nya versionen av den i en filmbox med tre rysare som jag inte kunde låta bli att köpa för sextionio kronor. Ingen av filmerna var direkt bra men motorsågsmassakern var värst. Den var inte dålig men den är just den där typen av film som jag absolut inte tycker om. Jag var så stressad tillslut att jag önskade att alla bara kunde dö någon gång så jag kunde få slappna av. Och det känns inte alls vidare humant att tänka så.

Det är faktiskt inte alls det lättaste att hitta bra rysare. Sådana där som lämnar en med knottror i huden och en känsla av att man bara måste ha garderobsdörren stängd när man ska sova. Men det är värt det; att gå igenom alla dessa dåliga för att hitta guldkornen. Ändå.

Novellfilm 2008

2008-07-16T22:11:00.008+02:00

Jag verkligen älskar svenska novellfilmer. De är som filmisk poesi, små dikter som på väldans liten yta säger så väldigt mycket, och med "undertexter" som inte alltid är helt lätta att läsa. På SVT visar man under sommaren alla nio bidrag från novellfilmstävlingen 2008. På onsdagar klockan 21.30 äras åtminstone mitt vardagsrum med en novellfilm och om jag mot förmodan skulle råka missa någon så finns de självklart att se på SVT:s hemsida.

Hittills så har jag särskilt gillat ”Hjärtrud” som visades förra veckan, det kan ha att göra med att jag är en obotlig romantiker. Kanske att jag kände igen mig i huvudkaraktären en aning, om man tar bort de psykopatiska dragen förstås.

Hur som helst så är dessa novellfilmer något jag verkligen rekommenderar i sommarkvällen.

Min bokhylla - Jack

2008-07-13T14:33:00.011+02:00

Jag har läst min första bok av Ulf Lundell. Jag kände för att läsa honom och varför då inte börja med Jack, som jag köpte för sextionio kronor på årets bokrea. Jag tyckte om den fastän det känns lite grann som att jag inte borde ha gjort det. Han skriver egentligen inte bra men eftersom han själv uppenbarligen skiter fullständigt i det så blir det häftigt istället för dåligt. Jag blir imponerad av att han vågar vara så inkorrekt när det gäller språket, att han vågar strunta i allt vad grammatik och regler heter. Så istället för att beklaga mig över det undermåliga språket så blir jag istället helt betagen och framförallt så blir jag glad. Det känns befriande på något vis.

Sedan kan man förstås klaga på bilden han ger av kvinnan genom Jack men jag har överseende med det också för egentligen känns Jack bara som en typisk, rätt omogen, ung man. Men man ska heller inte blanda ihop Jack med Lundell alltför mycket. För vem är jag eller någon annan att tala om vad som är Jack och vad som är Lundell, även om man vill läsa in ganska mycket (jättemycket) av Lundell i Jack. Men spekulera i vem som är vad kan man ju göra hur länge som helst utan att få några egentliga svar.

Handlingen är väl ingenting speciellt egentligen men ändå drar den en med, får en att på något sätt längta dit, vilja vara där. Som får en att romantisera och fantisera om ett sjuttiotalsStockholm (även om jag själv gärna tackar nej till drogerna). Jack och gänget festar med både droger och alkohol, kämpar mot tristess, raggar och försöker komma på ett sätt att leva utan att livet går en förbi.

Den här boken gör mig konfunderad. Det känns, som sagt, som att jag inte alls borde gilla den och ändå gör jag det, jag älskar den. Och när den tog slut saknade jag den, jag saknade karaktärerna i den. Ibland läser man böcker som kryper in under skinnet på en och liksom fastnar där, Jack är en sådan bok. Man vet att en författare har lyckats med att få sina karaktärer att kännas levande när läsaren kommer på sig själv med att undra vad de gör efter att boken har tagit slut. Och det gjorde åtminstone jag.

Filmen däremot önskar jag att jag aldrig hade sett.

Efterlysning: Karin Liungman

2008-06-29T13:28:00.006+02:00

För oss som var barn på sjuttio och/eller åttiotalet förknippas nog Karin Liungman framförallt med Djurens Brevlåda där hon och James Hollingworth sjöng om demonstrerande älgar och djur som hade svårt för att komma över vägen. Men 1974 släppte de även en LP för en lite vuxnare publik, ”Medvind” med låtar som Morgon på Kungsholmen, Det borde varit vildros, Bli hos mig i natt och andra myssjuttiotalslåtar.

James Hollingworth är tillbaka i rampljuset och sjunger bland annat miljövänlig musik och engagerar sig i spelningar för Green peace-galor. Men vart tog Karin Liungman vägen, någon som vet?

Min stereo - Amy MacDonald

2008-06-10T22:54:00.002+02:00

Jag vet inte om det är jag som börjar bli gammal eller om det är de jag lyssnar på som börjar bli yngre. Amy MacDonald är född 1987 men har en röst som definitivt inte skvallrar om en ung ålder. Dessutom kan man ana den där skotska dialekten som jag är så svag för även om hon oftast låter engelsk och ibland nästan irländsk.

Hennes låtar från albumet ”This is life” får mig att må bra. En del av dem får mig till och med att hoppa runt i lägenheten och de gör livet lite lättare att leva. Men det betyder absolut inte att texterna är lättsamma. Snarare tvärtom. Och det är en del av det som gör henne så bra.

Jag hoppas att Amy MacDonald inte är en sådan artist som försvinner efter ett tag, utan att hon håller sig framme, gör sig hörd och fortsätter att producera. Jag gillar starka tjejer som henne. Extra roligt är det att hon kommer från Skotland. Heja henne!

En inställd spelning är också en spelning

2008-05-21T16:22:00.008+02:00

När Ulf Lundell slutade dricka spred sig ett missnöje bland vissa beundrare och med plakat uppmanade de honom att börja supa igen. Vissa tyckte att han skrev sämre låtar andra tyckte att hans uppträdanden helt enkelt inte var lika bra då denne var nykter. Och Uffe började dricka igen och när alkoholen tillslut nog överhanden myntade denne uttrycket ”En inställd spelning är också en spelning” och jag håller med till en viss grad. En inställd spelning är mer en spelning än en katastrofal spelning av en människa som är så full att man inte ens hör vad han eller hon sjunger.

Jag tänker främst på en konsert som SVT sände för en tid sedan med den omskrivna Amy Winehouse. Det bästa hade varit ifall hon hade känt till och använt sig av Lundells uttryck. En inställd spelning hade varit att föredra. Det hela var så pinsamt att inga adjektiv räcker till för att beskriva eländet. Om jag hade varit där och om jag hade betalat för en biljett så hade jag krävt mina pengar tillbaka, alternativt envisats med att de åtminstone skulle användas till att tvångsinta den fulla/höga/galna kvinnan på scenen. Jag skulle vilja låsa in henne på Betty Ford tills hon är minst femtio år gammal.

Hennes speciella röst drunknade i sluddriga ord och trasslades in i vingliga ben. Under hela tiden jag tvingade mig själv att se på spelningen satt jag och blundade med ena ögat och det andra var halvt skyddat av en kudde så där som man gärna gör när man ser en misslyckad komedi som istället för rolig bara blir pinsam. Att höra vad hon sjöng var fullkomligt omöjligt. Och det enda som egentligen upptog min tid var att med tankekraft försöka hindra henne från att falla omkull, även om jag var fullt medveten om att spelningen inte var direktsänd. Det var nära att hon föll ett par gånger när hon vacklade omkring på scenen, det var det.

Men bara för att hon klarade sig från att ramla så betyder det ingalunda att hon klarade sig från diverse andra pinsamheter. Publiken verkade måttligt road av Amys mellansnack och jag förstår dem. Hon sluddrade att hon var full medan hon tog en klunk av något som liknande rödvin ur ett ölglas. Som om ingen redan hade listat ut att människan var långt ifrån nykter. Sedan anklagade hon publiken för att skratta åt hennes skämt enbart för att de tyckte synd om henne just för att hon var packad. Publiken sa ingenting. Jag bytte kanal. För vissa gånger är en inställd spelning mer en spelning än en spelning gjord av en alltför full artist. Ibland är en inställd spelning faktiskt att föredra.

Min stereo - Forsberg & Wiehe - Dylan på svenska

2008-05-03T13:40:00.011+02:00

Att översätta Bob Dylans låtar till svenska kan inte vara helt lätt och att sedan dessutom ta sig an att tolka dem, det är modigt och Mikael Wiehe kan det där. Han får fram texternas kärna, får dem att låta innerliga istället för att bara pressa in dem i originalet för att få det att låta så likt som möjligt.

Framförallt är jag imponerad av Ebba Forsberg och hennes sköna röst. Hon har tidigare körat bakom bland andra Ulf Lundell men hon har även gett ut egna album innehållande riktigt bra låtar som Hold me och Walk alone. När hon sjunger Adjö Angelina (Farewell Angelina) då måste jag få tillstå att hennes tolkning faktiskt är bättre än originalet i mina öron. Så får man inte riktigt säga; att något någonsin är bättre än Dylans originalversion men jag gör det ändå. Det är något i hennes sätt att sjunga Adjö som gör låten så där innerlig och stark och det där liksom som försvinner i originalet.

Även Spanska stövlar (Boots of Spanish Leather) skulle jag vilja säga når längre in i hjärtat än vad originalet gör. Kanske att detta beror på att den här är gjord som en duett och av någon anledning är jag svag för just duetter. Sedan kan jag även tycka att sånger blir innerligare när de sjungs på svenska. Man lägger mer tyngdvikt på texten. Åtminstone jag lyssnar noggrannare. Hur som helst så är hela skivan helt klart värd att lyssna på om och om igen. Och sedan en gång till efter det.

När teven krockar med radion

2008-04-27T19:07:00.007+02:00

Mikael Wiehe pratade om och sjöng Bob Dylan tillsammans med Ebba Forsberg i Svt2 samtidigt som P3 sände en riktigt stark och bra dokumentär om Fadime Sahindal och hennes tragiska öde. Då tackar vi för både web-tv och web-radio.

Om man är intresserad så kan man se Wiehe och Forsberg här och lyssna på dokumentären om Fadime kan man göra genom P3dokumentärs hemsida.

Jag rekommenderar verkligen att göra både och.

Dumpningsbrevet

2008-04-21T00:28:00.004+02:00

Kobra kan vara det bästa och mest informativa programmet när det gäller kultur. Man får alltid veta intressanta saker som man inte hade vetat annars. Dessutom får man veta sådana där saker som man faktiskt gärna vill veta, även om man inte visste om det innan man visste om det, så att säga.

Alldeles nyss såg jag ett reportage om den franska konstnären Sophie Calle. Hon blev dumpad, av mannen hon träffade, via ett mail. Av det mailet bestämde hon sig för att göra ett konstverk, vilket hon har sysslat med de senaste åren. Hon har låtit 107 kvinnor, alla experter inom olika områden, tolka och besvara mailet. Och genom att jobba med brevet så har hon liksom som vänt lite på rollerna, tagit sig ur offerrollen och använt arbetet med brevet som terapi. Och tillslut blev verket större än själva relationen någonsin var. Det är en rätt häftig idé. Jag undrar vad den före detta pojkvännen tycker om utställningen som analyserar sönder hans dumpningsbrev. Fast å andra sidan är det inte första gången Sophie Calle gör något liknande så han borde kanske ha anat vad som skulle komma.

Delar av utställningen, som heter Take care of yourself, går att se här, om man står ut med den dåliga kvalitén. Brevet kan man läsa på Kobras hemsida och hela intervjun med Sophie Calle kan man se här. Och vill man se hela utställningen i verkligheten, då får man ta sig till Paris.

LaChapelle i Sverige

2008-04-10T23:37:00.004+02:00

Jag såg i kulturnyheterna en intervju med konstnären och fotografen David LaChapelle som ställer ut på Factory i Nacka från den 12:e april till den 5:e maj. I utställningen ingår fotografier föreställande bland andra Madonna, Uma Thurman och Paris Hilton. Det låter rätt tråkigt om man inte är så mycket för kändisar. Men om man lägger till att David LaChapelles konst ofta är politisk och tar upp bland annat den galna kommersialismen och klimatfrågor, samt att hans återkommande grundton är att konsumering gör oss olyckliga, så känns han genast mer intressant. There's more to the picture than meets the eye, så att säga. Och om man inte vet vem LaChapelle är så förstår man ändå att det inte är simpla kändisbilder det talas om här. Utställningen som innehåller tjugo års arbete på tvåtusen kvadratmeter kan vara riktigt rolig att se. Den gör det åtminstone väldigt lockande att boka en tågbiljett till huvudstaden inom kort (samt förbanna mig själv lite för att jag inte bor där saker händer).

Besök David LaChapelles hemsida här.

Min bokhylla - Fint som snus

2008-04-09T22:52:00.004+02:00

Daniel Boyacioglu är född 1981 och har syrianskt ursprung, vilket syns i en del av hans dikter i den här samlingen. Men allra mest skriver han om diktens egen problematik, en slags metadiktning. Han funderar över ord, över diktens vara eller icke vara. Han har själv sagt i en intervju att det som gör en dikt bra är ett effektivt språk som förmedlar innehållet och ibland kan det kännas i hans dikter att han är frustrerad över att detta, vid tillfällen, uteblir i hans egna. Jag får känslan av att han måste skriva dikter. Jag ser framför mig hur han alltid har med sig penna och block och hur han allt som oftast plockar fram det bara för att han måste skriva ner en iakttagelse som senare blir dikt. Därför innehåller många av hans dikter också rent vardagliga händelser men ändå oftast med en djupare undertext, för ingen av dikterna lämnar en med ett ”Jaha?” utan alltid med en fundering. Han skriver mycket om orättvisor och ibland kan diktningen nästan kännas som prosa.

Daniel Boyacioglu har vunnit SM i poetryslam 2001 och 2002 och man kan tydligt märka att det är hans nisch när man läser hans dikter. Allra helst skulle jag vilja ha dem på en ljudbok. Jag hoppas att just ljudböcker kommer att bli ett populärt sätt för poeter att nå ut med sin poesi, särskilt då det gäller poeter som sysslar just med poetryslam eftersom det är så mycket känslan och rytmen som spelar in där. Visst kan jag läsa dem med känsla och rytm men man är ändå nyfiken på att höra dem genom poetens egen röst. Jag har sett Daniel Boyacioglu framföra sin poesi på TV. Bland annat i en dokumentär om just SM i poetryslam och det är en helt annan känsla än att bara läsa samma dikt i en bok.

Fint som snus är en fräsch diktsamling, även om jag tyckte bättre om den när den kom än vad jag tycker om den nu. Jag plockar fortfarande fram den ibland för att läsa en dikt eller två och jag har mina tydliga favoriter. Det jag är allra mest förtjust i är nog den enkelhet som återkommer i hans dikter. De är ofta korta och koncisa men slagkraftiga ändå. Och det är just det som gillar allra bäst.

"radbrytningen är fysisk
... brytning
den är framförallt rytmisk

som blankraden ger dikten
luft att andas
melodi som blåser
vind under vingar

om den inte svävar
kan den inte landa
mjukt... där poeten väntar"

Daniel Boyacioglu

Så ska det låta

2008-04-04T21:08:00.006+02:00

Om du missade ”Så ska det låta” ikväll föreslår jag att du ser på reprisen (SVT1 5/4 eller SVT1 9/4) och om du missade också den, så kan du se den via webTV här. Då kommer du att få njuta av Frida Öhrns fantastiska röst. Överhuvudtaget tycker jag att ”Så ska det låta” är ett underskattat nöjesprogram i min generation. För ett par veckor sedan var Åsa Fång med och briljerade med sin röst och sin karisma. Vilken utstrålning den människan har! Det programmet kan du om du vill se här.

Och Peter Settman är faktiskt rolig. Han har vuxit en del sedan "Ronny och Ragge" om man säger så.

Min stereo - Antony and the Johnsons

2008-03-21T12:44:00.004+01:00

Jag är helt betagen av den här gruppen. Jag lyssnar på dem hemma, i mp3:n när jag är ute och går, på stan, överallt och hela tiden. Nästan så att jag inte vill träffa någon för det betyder att jag måste vara utan Antony sjungandes i mina öron. De har, under de senaste månaderna, nästan hela tiden funnits i min närhet. Och jag är så glad att de blev så pass stora att de lämnade New York för att erövra världen med sin musik. Och jag är glad över att fenomenet blogg finns för det var nämligen därigenom jag fann dem. Jag gillar att texterna inte handlar om vanligt heterosexuellt kärleksdravel utan att de vågar stå ut med ett annorlunda innehåll. Sedan om det råkar handla om könsförvirring, kärlek eller tankar om döden, det spelar ingen roll. Antony gör allt vackert känslofyllt med sin otroliga röst som dessutom matchas av vad som verkar vara en personlighet ej av denna värld. Man vill honom bara allt gott. Man vill se honom le.

Som jag önskar att de kunde komma till Sverige snart igen, för det här är ett band som jag vill se live då de verkar göra sig så mycket bättre live. Lite som när Walter Benjamin talar om konstverks aura, dess här och nu, som liksom försvinner i en inspelning eller vid en reproduktion. Vissa grupper och artister idag verkar inte ha någon större aura live heller, men Antony and the Johnsons här och nu, är säkerligen något alldeles speciellt, magiskt. Något man måste se, och uppleva. Nästa gång de kommer hit finns jag där, var så säker.

En annorlunda konstnär

2008-03-15T15:32:00.002+01:00

Jag såg en intervju i Kobra med den danska konstnären Thomas Altheimer. En väldigt speciell man vars livsuppgift är att provocera och utföra minst sagt annorlunda konstaktioner, som att till exempel introducera en europeisk kandidat i det amerikanska valet. Det var en väldigt sevärd och intressant intervju och Thomas Altheimer verkar vara en man med visioner, storhetsvansinne och mycket skön humor.

Se intervjun här.

Min Bokhylla - Bitterfittan

2008-03-12T18:40:00.007+01:00

”Det är en ful januarimorgon och jag sitter på planet till Teneriffa. Jag är så förbannat trött, så ful, så jävla arg. Nej inte arg, irriterad. Jag är så jävla irriterad. På allt men mest på mig själv och det gör mig iskall. Jag har varit arg så länge nu. En cementerad grå massa som gör mig stel. Som får mig att vilja dricka för mycket vin och glömma allt som är fult. Som januarimornar
Jag har alltid hatat januari.
Jag sitter på planet och läser Rädd att flyga och försöker bli mild i sinnet, kanske rent av lycklig en liten stund?
Jag är bara trettio, men ack så bitter. En riktig bitterfitta faktiskt.
Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. Jag drömde bara om kärleken som alla andra. Men en misstanke, som kanske är en insikt, har börjat gro i mig och den skaver djupa, variga sår: Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar” Ur ”Bitterfittan” av Maria Sveland

Maria Sveland är smart, jag gillar henne. För det första så har hon skrivit en roman som egentligen inte liknar en roman så mycket som det liknar ett feministiskt manifest, men den kallar sig roman. Det är smart, romaner intresserar fler människor än vad ett feministiskt manifest gör. En roman kan alla läsa, inte bara tråkfeminister och andra ruggugglor som inte har något liv utan sitter och läser feministiska manifest hela dagarna och gnäller över orättvisor som egentligen inte existerar. (För det är väl det alla feminister gör? Så ser de ut som skräp också, allihop. Egentligen är de bittra över att de aldrig får sex, egentligen är det där skon klämmer, det säger alla karlakarlar och grabbgrabbar i alla fall. Men om feministerna bara slutade gnälla på allt, gick ner något kilo, sminkade sig och skaffade sig större bröst då skulle nog de också få ha sex ibland och då skulle de inte vara lika bittra längre. Då skulle allt vara frid och fröjd, rosa blommor och snurrande solar och allt var jämlikhet heter, skulle vara glömt).

För det andra har hon döpt boken till ”Bitterfittan” vilket i sig är nära på genialiskt. Då är det kanske några som inte ens förstår att den är feministisk. Så lyckas hon använda ett vanligt (tyvärr) skällsord och göra det till sitt så i slutet av boken känns det okej att säga att man är en bitterfitta, precis som Sara, i boken. Romanen innehåller bittra sanningar som det känns bra att någon annan också har tänkt på fast det är sådant som gör en arg. Som åtminstone gör mig arg. Vissa saker visste jag sedan förut men andra saker är helt nya sanningar. Särskilt handlar ”Bitterfittan” om jämställdhet i parrelationer, vilket gör den ännu mer intressant för det är ju som hon frågar sig: ”Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dem vi älskar?” Hon tar upp fakta som jag tycker kan vara värt att belysa lite extra som till exempel:

”En rapport från socialstyrelsen visar att när kvinnor blir sjuka är risken att äktenskapet spricker mycket större än när männen blir sjuka. Kvinnor som får livmodercancer råkade dubbelt så ofta ut för skilsmässa jämfört med friska kvinnor.
För män med prostatacancer däremot, var förhållandet det omvända. De löpte mindre risk än friska män att gå igenom en skilsmässa.”

”Det är fler kvinnor än män som donerar sina organ, men det är fler män än kvinnor som tar emot organen. Detta faktum var så nedslående att en forskare i socialmedicin ska undersöka om det handlar om samma sorts könsdiskriminering som gör att män oftare får dyrare medicin än kvinnor.”

Hon tar även upp att kvinnor som skiljer sig mår bättre än män som skiljer sig. Medan kvinnan blomstrar, upptäcker männen hur ensamma de är. ”Hur dålig relation till barnen de har, hur få vänner de har, eftersom det är frun som tagit hand om vännerna och släktingarna medan han jobbade och gjorde karriär.” Hon konstaterar även att: ”Mäns överordning kostar även för dem själva. Bakom varje framgångsrik man står en kvinna med trötta ben och migrän. Och bakom varje framgångsrik kvinna finns en skilsmässa.”

Jag avundas Maria Sveland. Jag avundas henne för att hon vågar. Samtidigt blir jag arg för det ska väl inte behövas mod för att skriva en roman som handlar om något som egentligen borde vara självklart. Jag tycker att alla borde läsa ”Bitterfittan”. Det är en viktig bok. En bok som ökar medvetenheten samtidigt som den faktiskt roar. Även om man inte är feminist.

Hur många konstnärer behöver ett samhälle?

2008-03-06T19:23:00.009+01:00

I måndags ställde man sig den frågan i Kulturnyheterna. Enligt högskoleverket finns det idag 15 000 människor i Sverige med Konstnärlig högskoleutbildning och om tio år beräknas den siffran stiga med 5 000 personer, medan efterfrågan på konst inte alls kommer att öka.

Av alla yrkeskategorier så är det konstnärer och journalister som har de sämsta framtidsutsikterna enligt högskoleverkets rapport. Ungefär 30% av de utbildade får en tjänst inom det område de är utbildade till, 15% blir egenföretagare medan resten sysslar med något annat, de jobbar till exempel inom vården eller i butik. Den sistnämnda kategorin har alltså (oftast) tagit lån på flera hundratusen som de inte har någon egentlig nytta av.

Fast sedan förstår ju jag också att det inte handlar så mycket om efterfrågan som det handlar om ifall man kan leva på det man gör eller inte. Kanske får man som konstnär, eller för all del även som skribent, räkna med att ha ett vanligt jobb och syssla med det man är utbildad till på sidan av. Frågan är då; är det fortfarande värt lånet med de höga räntorna?

Men samtidigt kan jag inte se att man skulle spola sina drömmar bara för att sannolikheten att man kan leva på dem inte är så stor, man går alltid in i en utbildning med tanken att man själv är en av dem som kommer att lyckas. Å andra sidan tänker förmodligen alla så och ändå är det 65% som faller bort. Men i slutändan handlar det väl ändå om att trivas med livet, oavsett vad man gör.

Vill du vara lite så där nördigt kulturell?

2008-03-04T19:25:00.007+01:00

I P1 finns det ett program som heter "Biblioteket", som inte helt överraskande handlar om litteratur. I "Biblioteket" kommer det i slutet av mars att sändas ett program som kommer att bestå av en bokcirkel. Som ett program i programmet så att säga. Du kanske har en förkärlek till ryska klassiska tegelstenar, kanske har drömt om att få läsa Tolstoj tillsammans med människor som verkar veta vad de pratar om. Då har du chansen. I fem veckor kommer nämligen tre författare att styckevis läsa och prata om "Anna Karenina". Författarna, Jonas Hassen Khemiri, Aase Berg och Elsie Johansson, som alla tre tillhör olika generationer, kommer i fem prgoram att ge oss sin syn på boken, diskutera och kanske även analysera en aning. Själv har jag inte tid att ta mig igenom romanen, likväl ska det bli intressant att höra den diskuteras av så till synes olika människor som själva skriver på helt olika sätt.

(Förövrigt, för den som är intresserad, så kommer Jonas Hassen Khemiri i dagarna ut med en ny bok, ”Invasion” som består av samlade texter, pjäser och noveller.)

Min Stereo - Oh Laura

2008-03-04T09:59:00.031+01:00

Oh Laura slog igenom i en reklam för Saab. Jag tror inte att någon med en TV eller radio kan ha undgått att höra deras ”Release me” förra våren. Den låten, tillsammans med bilderna i reklamen gjorde just den reklamen till en sådan där raritet, en reklam man faktiskt tycker om. De lyckades där, människorna som skötte Saabs PR. Oh Laura lyckades, de också. Samma vår släppte de sitt debutalbum ”A Song Inside My Head, A demon In my Bed”. Den skivan spelades i min stereo hela sommaren, fortsatte mot hösten och den snurrar fortfarande friskt.

Det hela började när jag gick hem från tandläkaren en tidig sommarmorgon, helt plötsligt hade jag ”Raining in New York” i mina öron. Paradoxalt kan tyckas, med tanke på solen som envist letade sig ner mellan trädgrenarna i allén och låten var sorgsen medan jag var glad. Men det var där någonstans jag blev förälskad. Och för alltid kommer Oh Laura att betyda sommar för mig. Och sena kvällar. För det var under de där sena kvällarna (egentligen nätterna) som skivan verkligen lyssnades in i sin helhet. Det var då förälskelsen tilltog i styrka, kan man säga.

Egentligen är det sångerskan Frida Öhrn med sin speciella röst som gör hela gruppen, det och det där speciella soundet i låtarna. Jag hoppas att alla de som blev nyfikna på gruppen efter att ha hört ”Release me” bestämde sig för att ge hela albumet en chans – för de skulle upptäcka att ”Release me” inte ens ligger på topp tio bland de bästa låtarna där.

Om man vill, kan man lyssna en stund på skivans alla låtar på gruppens hemsida. För mig är det svårt att välja ut bara en, jag vill ju helst spela alla, allra helst på samma gång. Ni vet, när man tycker om något så mycket att man vill frälsa världen. Få alla andra att tycka samma sak som du. Då kan man ju egentligen inte bara välja en låt. Men en sådan här, visserligen kall dag, men ändock solig, så passar väl egentligen ”Raining in New York” ganska väl på ett sådant där paradoxalt vis.

Vem har rätt att censurera konsten?

2008-02-29T11:30:00.007+01:00

Fateme Gosheh är en iransk konstnär numera bosatt i Sverige. Hon har bland annat skildrat kvinnors utsatthet i sitt forna hemland i dokumentärfilmen ”Dans under vita lakan”. Hennes konst anses provokativ, hennes målningar är kritiska mot Islam medan hennes fotografier är kritiska mot den syn västvärlden har på muslimer. När hon ställde ut sina tavlor på Liljevalchs 2002 var det inte mindre än sex muslimska organisationer som polisanmälde salongen och henne för hets mot folkgrupp. Den åttonde mars ställer Fateme Gosheh ut sina verk i ett galleri i New York men det är långt ifrån alla tavlor som har godkänts för utställningen. Många av hennes tavlor har aldrig visats och kommer kanske heller aldrig att göra det.

40% av landets kommunpolitiker vill kunna stoppa kultur som de anser är religiöst kränkande. Jan-Olof Montelius är en av de politiker som vill ha möjlighet att stoppa konst som politiker anser vara ”fel” av diverse anledningar. Han menar att vi förvisso har yttrandefrihet i Sverige men säger samtidigt att med den kommer även en skyldighet. Men jag tycker att han säger emot sig själv där, det är väl konstnärens skyldighet i så fall – inte hans. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth däremot tycker inte att politiker ska kunna stoppa konsten. Hon anser att konsten ska vara fri. Och hur skulle konsten egentligen se ut om den inte var fri?

Själv tycker jag inte att Fateme Goshehs tavlor borde blir ”tystade”. Det är inte allt för ofta man ser den där viljan att kämpa för något inom kulturen nu för tiden och när det väl dyker upp så ska det väl inte tystas det ner. Fateme Gosheh kämpar för yttrandefriheten och för konstens frihet genom att väcka debatt om Islam och inte bara Islam utan även om västvärldens syn på muslimer. När hon, i svt:s Kulturnyheterna, får frågan om varför hon vill kränka med sin konst svarar hon helt enkelt att det inte är hennes mening att kränka, utan att hon vet hur det är att vara kvinna i ett muslimskt samhälle och det är det hennes konst visar. Så, ska man tysta henne då? Om det hon anser sig visa är sanningen, vem har då rätt att stoppa henne? Vem har rätt att censurera konsten?

Avgör själv vad du tycker om hennes konst här.

Joe Hill

2008-02-28T13:03:00.005+01:00

”Vålnader” är namnet på ytterligare en roman som kommer ut i sommar. Egentligen är det ingen roman utan en samling med skräcknoveller. Den har redan blivit belönad med ett flertal priser i sin genre. Författaren kallar sig Joe Hill och detta är hans andra bok som kommer ut på svenska. Den första hette ”En hjärtformad ask” och handlade om en före detta rockstjärna som köper en vålnad i en liten ask, ett misstag som jag antar att denne bittert får ångra. Tycker man om författare som Dean R. Koontz och Stephen King så tycker man säkerligen om denne Joe Hill också.

Joe Hill heter egentligen Joseph Hillstrom King. Han fortsätter alltså i sin pappa Stephen Kings fotspår med att roa oss med skräck som får en att dra upp fötterna i soffan och hålla alla kroppsdelar innanför filten. Sin pseudonym har han tagit från sin namne, ingen mindre än Gävlesonen Joe Hill som avrättades 1915 i Salt Lake city, USA. Vilkens föräldrahem man kan passa på att besöka om nu har vägarna förbi min lilla stad.

Torbjörn Flygt

2008-02-28T12:51:00.006+01:00

Torbjörn Flygt fick Augustpriset år 2001 för sin roman ”Underdog”, det var den första av hans romaner som fick någon egentlig uppmärksamhet. Romanen handlade om främst om Johan som växer upp under 70- och 80-talet med en ensamstående mamma som jobbar i en strumpfabrik och en väldigt begåvad men ensam äldre syster. Den beskriver längtan efter något mer, att bryta sig ur sin klass och sin tillhörighet blandat med de vanliga igenkänningsfaktorerna som tillhör uppväxttiden och ungdomsåren. Jag kan tycka att den innehållsmässigt påminner lite om Jonas Gardells trilogi om Juha Lindström även om de rent stilmässigt ser ganska olika ut. Hur som helst är den väldigt läsvärd och om man har läst och tyckt om Gardells ”En komikers uppväxt”, ”Ett UFO gör entré” och ”Jenny” så tycker man garanterat om ”Underdog”.

2006 kom Torbjörn Flygt ut med ”Verkan" som inte alls fick särskilt mycket uppmärksamhet. Den är liksom ”Underdog” en roman om vår tid och handlar om en enskild familj, men den tar sig, genom den familjen, an större frågor om vårt samhälle som rättstat. Jag har själv inte läst den då jag föredrar böcker som innehållsmässigt påminner mer om de förstnämnda. Men om man skulle vara intresserad så finns "Verkan" just nu på adlibris bokrea för 69 kronor, om man vill ha den inbunden.

Den här sommaren kommer Torbjörn Flygt ut med en ny roman i min smak. Den heter ”Himmel” och handlar om det utifrån sett, lyckade paret Louise och Fredrik, varav den ena av dem är konstant otrogen, Parvaneh som tröttnar på sin misshandlande man samt om Lena som är gift med en spelmissbrukare. Lena jobbar som svensklärare. Parvaneh har Lena som lärare i svenska och vid sidan av undervisar Lena, Louise och Fredriks dotter. Det kanske låter en smula rörigt men det är sådana här romaner jag gillar allra bäst, när man får följa olika människor med olika liv och öden. Det står längst ner i bokens beskrivning: ”Då och då stöter romanens huvudpersoner ihop, men att säga att deras vägar korsas vore att ta i. Men de bor ju faktiskt under samma himmel. Och ibland får de syn på den.”

Jag vet inte hur det är med er men jag längtar åtminstone efter den här boken.

Årets bokrea

2008-02-26T00:52:00.014+01:00

Imorgon, eller egentligen idag, startar den efterlängtade bokrean. Fast jag har såklart redan bläddrat sönder både Bokias och Akademibokhandelns reakataloger. Jag minns bokrean för två år sedan då jag jobbade i en bokhandel. Flera veckor innan rean hade vi plockat låda efter låda med böcker och kvällen innan rean skulle börja var vi kvar extra länge för att ställa i ordning allt till dagen därpå. Man hade haft veckor på sig att gå och skrota bland alla böcker och plocka åt sig det man ville ha, före alla andra. Jag tror att jag handlade för strax över tusenlappen då, det var tider det.

Första dagarna av rean var det kaos i butiken, men samtidigt var det bland det roligaste jag har gjort. Människor var glada och trevliga där de gick och plockade bland fynden. Jag kan sakna det. Fast i morgon kan jag, om jag vill, vara kund själv och gå och skrota bäst jag vill bland podier och bokhyllor. Jag har redan prickat för i katalogerna, det jag vill ska pryda min bokhylla och fylla mitt sinne. Jag har inte råd med alla böcker, eller ens hälften av dem. Jag har delat in dem i kategorierna ”Vill ha”, ”Måste ha” och "Måste verkligen ha!". Men till och med bland dem har jag fått sålla, så alla på "Vill ha"-listan var från början på "Måste ha"-listan osv. Man måste nämligen sansa sig ibland. Detta blir som ett modebloggsinlägg fast med böcker (jag är en sådan nörd), det här är som min mellandagsrea och jag är nära på hysterisk. Har ni sådana här listor? har ni några böcker som ni redan nu har tänkt att ni ska inhandla under årets rea? Mina listor ser i allafall ut som följer:

Vill ha:
Joyce carol Oates, Fallen 79:-
Carina Rydberg, Den som vässar vargens tänder 69:-
Annika Triberg och Eva Kallhed, Nostalgiboken 129:-
Lätta att laga; Kötträtter 10:-*
Lätt att laga; Potatisrätter 10:-*

Måste ha:
Stephen King, Signal 69:-**
Yoko Ono, Minnen av John Lennon 129:-
Hillary Rodham Clinton, Levande historia 69:-
Lätt att laga; Snabbt och enkelt 10:-*

Måste verkligen ha!:
Paul Auster, Dårskaper i Brooklyn 79:-
Fiona Smith, Sushi och Miso 69:- (Endast akademibokhandeln)***
Sylviane Donnio, Jag vill hellre äta ett barn 49:- (Endast akademibokhandeln)****

*Mat är bra, mat som är lätt att laga är väldigt bra. För tio kronor kan det handla om min överlevnad egentligen.
**Ja, jag erkänner. Jag läser även ”skräplitteratur”. Egentligen mycket skräplitteratur. Dean.R Koontz är en av mina favoritförfattare.
***Sushi är min älsklingsrätt, en dyr sådan för en fattig student så vad är då bättre än att lära sig göra sin egen.
**** Jag har läst den hundra gånger men den måste finnas i min bokhylla och jag rekommenderar den till alla! Ignorera det faktum att det står 3-6 år på den, den här boken är underhållande för alla åldrar. Se vad boken handlar om här, är han inte söt så säg.

Trevlig bokrea och fynda lugnt!

Galleri Nödutgång

2008-02-25T14:35:00.003+01:00

I dagarna slår ett nytt galleri upp portarna i Gävle, Galleri Nödutgång. Initiativtagarna är Kulturkollektivet Bakteriekultur, vilket förövrigt är det roligaste namnet på ett kulturkollektiv någonsin. Galleriet kommer att finnas till inuti kulturkiosken så det kommer att vara som ett galleri i galleriet. Detta är en chans för unga oetablerade konstnärer att synas. Just nu håller de på att boka utställare för 2008. Är du intresserad av att ställa ut, har frågor eller bara är intresserad av att veta mer kontakta Galleri Nödutgång: gallerinodutgang@hotmail.com

Fröken Sverige

2008-02-24T22:51:00.005+01:00

Jag såg precis på ”Genusmaskineriet” som är ett program från UR som visas i Svt. I kvällens avsnitt intervjuades, den för tidpunkten aktuella, Fröken Sverige. Hon hävdade att tävlingen inte har något med utseende att göra utan att det handlar om framåtanda och om det som finns inuti. Medan hennes röst med dessa ord spelades i bakgrunden fick man ironiskt nog se hur hon blev fotograferad iklädd olika outfiter i en rulltrappa.

Jag kanske är inskränkt och fördomsfull men nog handlar väl fröken Sverige om utseende? Om det inte är så, varför ser alla likadana ut?

Personligen tycker jag att alla sådana här Fröken-tävlingar från Sverige till världen och universum är något förlegade. Förövrigt har jag alltid undrat vad skillnaden är mellan de två senare. Får utomjordingar, om de vill, också ställa upp och tävla i fröken universum och om så är fallet, vem bestämmer då vad som är snyggt?

Min bokhylla - Majgull Axelsson

2008-02-24T21:46:00.010+01:00

Nu har jag visserligen inte Majgull Axelsson i egen hög person i min bokhylla men jag hade svårt att bestämma mig för bara en av hennes böcker eftersom alla står där och pockar på uppmärksamhet. Dessutom ville jag hellre ta upp henne som författarfenomen än att ta upp en av hennes böcker.

Jag, liksom många andra, upptäckte Majgull Axelsson i och med ”Aprilhäxan”. Jag fastnade direkt för hennes sätt att skriva och för den mystik som ofta genomsyrar hennes romaner och framförallt just den nyss nämnda. Vidare fortsatte jag med ”Långt borta från Nifelheim", "Slumpvandrig" och nu senast läste jag ”Den jag aldrig var”. Handlingen i hennes böcker är annorlunda, de balanserar alltid på gränsen till vad som är verkligt och inte men det är nog framförallt hennes språk som jag har fastnat för. Det är poetiskt utan att vara svårt och pretentiöst. Jag gillar helt enkelt fraser som "regnet viskar mot rutan". Det är sådana fraser som gör att det inte är slutet på romanerna som är viktigast, det är resan dit man vill åt.

Förutom dessa romaner har jag även läst en slags reportageroman av Axelsson som heter ”Rosario är död”. Det är en riktigt vidrig historia om barnprostitution i filipinerna i allmänhet och om en liten flicka som heter Rosario och hennes tragiska öde i synnerhet. Det är långt ifrån en bok man njuter av att läsa, snarare tvärtom. Det är ingalunda en lättsmält historia, däremot är den bra och den är framförallt viktig. Att blunda gör inte att det går över.

Enligt mig är Majgull Axelsson Sveriges i särklass bästa författare. Tyvärr verkar det inte vara så många som har upptäckt det än. Det pratades mycket om henne runt tiden då Aprilhäxan var populär men sedan blev det liksom tyst, vilket jag tycker är konstigt då hennes andra böcker håller samma klass. Nu väntar jag bara på att hon ska komma ut med något nytt någon gång, som jag kan kasta mig över.

Tråkig delfinal

2008-02-24T11:55:00.003+01:00

Jag hade tänkt skriva ett utförligt inlägg om melodifestivalen. Men jag tror att jag kom fram till att alla bidrag bara var fruktansvärt tråkiga och att BWO nog var minst tråkigt. Frida såg ut att leda barnprogram á la sommarmorgon 1993 och låten var ungefär lika rolig. Eskobar var en enda stor besvikelse. Det var dom jag hade satt mitt hopp till, så lät dom så där. Sångaren kunde inte ens sjunga, det lät som om han var en halv tornart fel hela tiden. Patrik Isaksson lät som Patrik Isaksson brukar låta. Kvällen i ära såg han dessutom ut som Adam Sandler i "Little Nicky". Nej, det var en tråkig delfinal, mycket tråkig.

Rock mot apartheid

2008-02-23T17:39:00.009+01:00

Igår såg jag på ANC-galan tillsammans med min familj i mitt barndomshem. Jag beställde den för ett par veckor sedan och förra veckan kom den. Men att se ANC-galan utan mina föräldrar och utan min syster var inte att tänka på. Det är ju tack vare dem jag har kommit att älska den här musiken.

Thåström, Wiehe och Afzelius – anledningarna till att jag införskaffade mig ANC-galan – levde verkligen upp till mina förväntningar. Häftigast är det att se alla de tre sjunga ”Fred” tillsammans. Och nog letade sig en liten tår ut från mitt öga när Olof Palme höll tal. Jag försökte se Reinfeldt framför mig göra samma sak, men jag kunde helt enkelt inte frammana bilden. Han höjer ju inte näven och pratar om kamp och rättvisa ens för det egna folket så varför skulle han göra det för anonyma afrikaner. Palme däremot, han ville kämpa han.

Mats Ronander och Dan Hylander som också fanns med på plats då i november 1985, skapade mest förvirring. Är inte de tennisspelare? Jag hade fullt upp med att reda ut vem som var vem som var vad med min familj så fort Mats eller Dan äntrade scenen så jag minns inte vad de sjöng.

I övrigt var ANC-galan precis så bra som jag hade väntat mig. Väl spenderade 129 kronor. Fast jag måste nog se igenom den en gång till – ensam och under tystnad – innan jag kan ge någon utförlig recension.

Ytterligare en man i Svenska Akademien

2008-02-22T14:27:00.007+01:00

Anders Olsson, författare och professor i litteraturvetenskap, är nu invald för stol nummer fyra i svenska akademien, alltså ytterligare en man. Kanske inte helt oväntat. Könsfördelningen i svenska akademien är alldeles för ojämn, fyra kvinnor och tolv män. Fyra kvinnor och tolv män. Jag kände att jag ville upprepa det. Egentligen känner jag för att upprepa det ännu en gång, men jag hejdar mig.

Inget illa mot Anders Olsson, men visst hade det varit mer spännande om de hade valt in en kvinna istället, jämnat ut fördelningen lite. Det känns allt för tråkigt att vi till och med ska få stå tillbaka inom kulturen.

Kulturkväll á la grande

2008-02-21T23:43:00.005+01:00

Imorgon ska jag närvara vid en kulturkväll i en villa i utkanten av staden. Eller ja, jag ska hem till mina föräldrar tillsammans med min syster för att äta mat. Troligtvis kommer det också att förtäras vin ur boxar. Och efteråt eller undertiden vinet dricks så ska det tittas på svensk rock från mitten av 80-talet. Närmare bestämt ANC-galan. Det är flera av Sveriges dåvarande artistelit som medverkar, eller medverkade egentligen (fast de medverkar ju fortfarande på min DVD). De jag ser mest framemot att se är Totta’s Bluesband, Eva Dahlgren, Anne Lie Rydé, Imperiet, Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Och tack vare Nina, som bland annat skriver om svenska sångerskor från just 80 och 90-tal, så ser jag även fram emot Py Bäckman som jag nog aldrig ens har hört tidigare. Det ska sannerligen bli intressant att se och höra vem hon är och hur hon låter, nu efter allt man har läst om henne.

Jag kommer troligtvis med en utförlig recension av morgondagens eminenta kulturevenemang på lördag.

Om någon redan nu skulle vara intresserad av att ha ANC-galan på DVD så finns den på CDON.com för 129kr.

Önskvärt klirr i kulturkassan

2008-02-21T14:59:00.013+01:00

Jag surfade av en slump in på Marcus Birros blogg när jag letade efter en eventuell sida som kunde avslöja ifall Majgull Axelsson kommer med något nytt snart, men av någon anledning ändrade jag mig och bestämde mig för att snoka reda på mer om Aase Berg istället. (Paus för att andas). Det var då jag halkade in på Marcus blogg. Jag hittade där ett inlägg som hette ”Poesin har visst läsare!”. Det är visserligen ett inlägg från 2007 men likväl ett intressant sådant.

Man får ofta läsa om att poesi är svårt, otillgängligt, oförståeligt och att det har en vilja att vara det också. Här skriver Marcus precis det som jag upplever som problemet; ”Skriver man en sak tillräckligt många gånger blir den sann.” Så sluta upp med att tycka att poesi är svårt, det är ju inte det. Man behöver inte förstå varenda mening. Man behöver inte tolka varenda stavelse. Man behöver inte undra vad författaren menade med den och den versen. Njut bara av textflödet om du så vill.

Men sedan skriver Marcus Birro om att han har lyckats inom poesin och om hur populär han faktiskt är och menar att människor visst tycker om poesi och att skriva att få är intresserade av den är en lögn som blir sann när man skriver det. Jag håller med i den mån att poesi visst har läsare, men det är få eller inga poeter som kan leva endast på sin poesi. Överhuvudtaget är det svårt att vara författare i det här landet utan att antingen vara fattig, ha ett vanligt jobb vid sidan om eller sälja sig till media. Och jag skulle vilja påstå att poeter har det bra mycket svårare än tillexempel deckarförfattare.

Men visst vore det roligt om fler kunde leva på sin poesi, det skulle verkligen vara ett önskvärt klirr i kulturkassan.

Första lektionen med Aase Berg

2008-02-20T20:23:00.004+01:00

Aase Berg klev in i lektionssalen, frågade om vi var "Kreativt skrivande" och ställde ifrån sig sin pappmugg, troligtvis innehållande kaffe, på bänken framför sig. Hon satte sig ner. La upp snusdosa, papper och telefon. Hon verkar väldigt strukturerad och tydlig. Jag har kanske drunknat i mina egna fördomar om att poeter ska vara ostrukturerade och flummiga. Kanske har jag dessa fördomar utifrån mig själv, fast jag är ju inte poet. Eller är jag det? Jag skriver ju poesi. Vad är det som gör att man får kalla sig poet? Publicerade diktsamlingar, kulturpriser och utnämningar från DN?

Aase Berg har både publicerat diktsamlingar och tagit emot priser. Hon är en poet, en mycket strukturerad och oflummig sådan. Jag tror att det här kommer att bli jättebra. Jag anar att hon kommer att vara hård men rättvis.

”När ni skriver ska ni inte längta efter allas kärlek”, sa hon.

Jag gillar henne redan.

Min Stereo - Anna Järvinen

2008-02-20T17:32:00.006+01:00

I april förra året upptäckte jag Annika Norlin som Säkert. Jag var troligtvis inte den enda som trallade med i ”Vi kommer att dö samtidigt”, vilket inte ens var den bästa låten på hennes skiva som hette just ”Säkert”. Annika Norlin figurerar även som Hello saferide där hon sjunger på engelska. Jag har dock en förkärlek just för svenska texter och föredrar därför Säkert där Annikas mysiga norrländska dialekt kommer fram titt som tätt. Refrängen i hennes låt ”Någon gång måste du bli själv” återfinns nu i rapparen Petters låt ”Logiskt”. Personligen är jag inte särskilt förtjust i Petter och tycker naturligtvis att Annikas originalversion, om man nu kan kalla det så, är mycket bättre.

Nu är det inte Annika Norlin detta ska handla om utan Anna Järvinen, som jag upptäckte när jag surfade runt på youtube för att se om något nytt fanns där av just Annika Norlin. Av en slump hamnade jag då mitt i en duett med Annika och Anna Järvinen. De har nämligen gjort en svensk version av Robyns ”With every heartbeat”. Annas sköra, blygsamma stämma gjorde mig nyfiken på mer så jag surfade vidare in på hennes myspace och upptäckte en liten skatt bestående av några lugna till halvpoppiga låtar som tåls att lyssna på om och om igen, de växer för varje lyssning kan jag säga. Hon har en unik röst, som är spröd - på ett bra sätt. Och även om låtarna i sig inte alltid är lugna så är hennes röst det, fast med en bubblig känsla. Namnet på hennes debutskiva som är just, ”Jag fick feeling”, gör verkligen skäl för sitt namn. Det låter ju hur klyschigt som helst att säga men man får faktiskt feeling när man lyssnar på den. Och när jag läser att en av hennes influenser är Kate Bush blir jag inte alls förvånad, det kan man märka i hennes sätt att sjunga, särskilt när hon går upp i de höga tonerna.

Just nu spelas hennes singel ”Ps Tjörn” rätt flitigt på P3 men jag har valt att visa ett klipp ur SVT:s "Musikbyrån" när hon sjunger just ”Med varje hjärtslag” tillsammans med Annika Norlin. Jag tycker att de bådas röster passar så otroligt bra ihop, Annikas mörka lite robusta mot Annas ljusa spröda.

Finn fel?

2008-02-19T18:13:00.011+01:00

Det här till höger är tydligen det som är mest intressant på Aftonbladet. Eller hur ska man tolka att spalten allra högst upp med feta bokstäver ser ut just så här? Om man scrollar ner en bit till så kommer man till en annan, mer blygsam spalt med små tunna bokstäver med ämneskategorier i bokstavsordning där kultur finns med mellan ”kropp och själ” och ”Kärlek och sex”. Men vem behöver kultur när man har Sofies Mode samt möjlighet att läsa om Jennifer Lopez gravidinredning i klick!?

Framförallt Sofies Mode. Särskilt det som heter senaste nytt från LA, som står med vit kitschig text på klatschig rosa bakgrund. Nu är det Converseskor som gäller hörni! Helst rosa. Som stjääärnorna! Hej och hå.

Min bokhylla - New York-trilogin

2008-02-19T16:14:00.016+01:00

Som första bok från min bokhylla har jag valt ”New York-trilogin” av Paul Auster. Auster har blivit jämförd med författare som Kafka och Borges och "New York-trilogin" är redan en klassiker i modern tappning. Som namnet på boken antyder är det en trilogi med tre fristående berättelser; ”Stad av glas”, ”Vålnader” och ”Det låsta rummet”. Boken ikläder sig rollen som deckare med dess sedvanliga mystik och spänning men vad dessa tre berättelser har gemensamt och vad de egentligen handlar om är problematiken i vad som är sant och inte. Det förekommer, i berättelserna, diskussioner om vad berättandet är, om vad som är verkligt. Det handlar om att man bara får höra en sida av en historia, den sidan som författaren väljer att berätta. Den andra sidan av historien finns inte och hur kan man veta ifall det som berättas är det som verkligen hände?

Min personliga favorit av ”New York-trilogins” berättelser är den första, ”Stad av glas”. Det är den berättelse som starkast av dessa tre ifrågasätter berättarröstens trovärdighet, vilket jag tycker är ett fängslande grepp och framförallt en intressant problematik. Förövrigt har denna berättelse många likheter med en annan av mina favoritböcker, nämligen Don Quijote. Inte bara har huvudpersonen Daniel Quinn samma initialer utan man får även höra om bokens Paul Austers fascination av Cervantes berättarteknik och i och med det knyts säcken liksom som ihop.

Hela historien börjar med en felringning, någon ringer till Daniel Quinn och frågar efter Paul Auster. Och redan där har man fastnat. För bara med ett sådant enkelt knep har författaren, genom att blanda in sig själv i historien, gjort läsaren nyfiken. Man blir osäker på vad som händer, det börjar inte som det brukar och man vill läsa mer.

Jag skulle kunna berätta mer i detalj om handlingarna i dessa tre berättelser men det känns överflödigt då det inte är handlingen som egentligen är det viktiga. Handlingen känns mer som ett redskap som för historien framåt men som egentligen inte är nödvändig för själva kärnan. En utsmyckning om man så vill. ”New York-trilogin” är en annorlunda och spännande bok, varje historia på sitt sätt. Den är perfekt för dig som gillar spänningen i deckare men hatar de banala klyschor dessa i regel innehåller. För det här är egentligen inte alls någon deckare, Jag vet inte riktigt vad man ska klassa den som men det är en bra bok om du vill ha något djupare. Den är en litterär utmaning som uppmuntrar till egna tolkningar och frågor man gärna vill försöka besvara. Kan man tillexempel verkligen lita på varje romans berättare?

"New York-trilogin" finns som pocket och går att beställa för 39 kr på till exempel på Adlibris.

Teman

2008-02-18T11:22:00.005+01:00

Jag tänkte ha två återkommande teman i den här bloggen som jag helt fantasilöst kommer att kalla för ”Min stereo” och ”Min bokhylla”. Inte helt överraskande kommer dessa två att bestå av recensioner och rekommendationer gällande litteratur och musik - såväl gammalt som nytt. De kommer att dyka upp med jämna eller ojämna mellanrum i bloggen så håll utkik, om det nu är något du skulle vara intresserad av.

Ulf Lundell och feminismen

2008-02-18T01:17:00.010+01:00

Jag har aldrig gillat Ulf Lundell. Jag har inte direkt ogillat honom heller men det har funnits en ovilja hos mig, att ens ge honom en chans. Det har funnits något där som jag inte riktigt har kunnat sätta fingret på vad det var. Sedan blev jag ändå presenterad för hans musik och blev förälskad. Nästan så att jag blev lite sur för att jag inte hade lyssnat på honom innan. Och jag undrade verkligen varför jag inte hade gjort så eftersom han spelar sådan typ av musik som jag verkligen gillar och jag kan tänka mig att när jag ger mig på hans böcker när tid finns till det så kommer jag att tycka om dem också.

Hur som helst så är det lite tabu som feminist att tycka om Lundell. Det är synd det där tycker jag. Varför är det inte okej då? När blev Ulf Lundell symbolen för antifeminism och kvinnoförtryck? Jo, ungefär samtidigt som Karolina Ramqvist skrev en recension av en notbok Lundell hade givit ut. Jag har inte sett recensionen själv men i en intervju med Lundell i ”Bettinas Borta Bra” i SVT 2006, säger han att det bland annat stod att boken på sin höjd kunde duga till hans manliga fans att sitta och runka åt. Han svarade henne med ett brev som hon senare publicerade i boken ”Fittstim”. Lundell, i sin tur, stämde hela förlaget och i senare upplagor av boken finns brevet inte med. Tyvärr har jag en av dessa. Men enligt Katarina Ramqvist var det ett nedlåtande brev, hon skriver så här:

"Brevet började väldigt poetiskt med ’Lilla gumman’, fortsatte med ett konstfullt ’Jag föreslår att du går ut och ger lite kärlek så kanske du får en pyts du också’ och slutade med det mästerliga ’Saknas pojkvän? Du får ta och lugna ner dig’”.

Det var ju en aning onödigt kan man tycka. Och det var ju väldigt klantigt av Lundell att välja just de där orden för sitt arga brev, att han vädrade de vanligaste fördomarna mot feminister. Men samtidigt så kastade ju hon sten på honom först. Lundell kallar Ramqvist för rökrutefeminist och att hennes beteende ligger på gymnasienivå och där tycker jag att han skjuter sig själv i foten lite grann eftersom han själv betedde sig likadant tillbaka. Jag skulle vilja säga att i det här fallet så var de lika goda kålsupare bägge två. De var lika barnsliga och lika fåniga.

Men sedan var det Lundell som fick ta hela smällen. Han fick efter detta hela Sveriges feminister efter sig och blev kallad än det ena, än det andra. Det spelar ingen roll hur ofta han säger att feminismen är en av de viktigaste frågorna idag, det spelar ingen roll om han har varit tillsammans med Maria-Pia Boëthius eller hur mycket han propagerar för feminismens sak. Det är som om det där brevet har stämplat honom för alltid. Som feminist ska man inte tycka om Ulf Lundell. Sedan att en del tycker att han objektifierar kvinnor i sina texter, såväl sångtexter som romaner, må så vara att de ser det så – men det gör väl knappast en man till vare sig antifeminist eller kvinnohatare. Finns det några andra anledningar som gör att man inte får tycka om Lundell om man är feminist eller har vi rett ut det här en gång för alla nu?
Själv gillar jag Lundell. Som den feminist jag är.

Teorin om läsaren som författare

2008-02-17T19:29:00.007+01:00

Vem är egentligen författaren, är det läsaren eller är det den som skrivit texten? Om det inte vore för den skrivande författaren så skulle verket överhuvudtaget inte ha uppkommit, utan fortfarande varit ett oskrivet blad och ingenting att tolka. Men å andra sidan kan man ju också fråga sig: Om ingen läste texten skulle den då finnas? Om ett träd faller i skogen men ingen är där, osv. Ja, visst finns texten även om ingen läser den, men vad är den då? Vad räknas den som? En text som ingen läser är ju fortfarande en text och borde rimligtvis göra den som har producerat texten till författare av den.

Man måste även fråga sig ifall det är texten eller tolkningen av densamma som är viktigast? Är det författaren som bestämmer vad texten betyder? Den traditionella författaren strukturerar upp en text men läsaren tolkar den. Är det tolkningen eller strukturen som är viktigast? Om det är i tolkningen tyngdpunkten ligger så borde rimligtvis läsaren vara författaren och den traditionella författaren bara ett redskap som är till för att skapa texten på pappret.

Dennis Potter liknade i sin essä ”Blackeyes” texten vid en vacker, passiv kvinna som man kan göra vad man vill med. Alltså att texten är ett objekt som subjektet kan göra vad den vill med. Det påminner mig om Barthes (han som deklarerade att författaren är död) vars drömtext var ”writely”, som är en typ av text som är till för att uppmuntra läsaren att inte bara konsumera texten utan att även vara med och producera den. En text som är ett slags råmaterial som med öppna ingångar. Både Barthes och Potters idéer stödjer teorin om att det är läsaren som är den egentliga författaren och den som egentligen skapar verket genom sin förförståelse och tolkning.

Det är inte författarens intentioner med texten som ska bedömas utan det är hur den fungerar och tas emot av läsarna som är det viktiga. Det borde således betyda att om läsarna tolkar texten annorlunda än vad författaren har tänkt sig så har författaren antingen misslyckats med sina intentioner eller också har författaren helt enkelt fel. Alltså att det är läsaren som har sista ordet om vad texten betyder och återigen måste man kunna dra slutsatsen att den egentlige författaren är läsaren.

Det kanske är lite långdraget och det genererar många frågor, men det är en intressant teori tycker jag.

Maritza Horn

2008-02-17T12:20:00.008+01:00

Undrar ni liksom jag gjorde, var Maritza Horn tog vägen? Ni minns väl henne? Hon släppte en skiva 1978 som hette ”Jämmer och Elände”, en skiva med skillingtryck. Min mamma hade den skivan och jag minns att jag älskade den, trots sin sorglighet eller kanske just på grund av den. Jag fick aldrig nog av att höra om den lilla flickan på lasarettet, Drinkarflickan, barnet som somnade in och tjuvarnas konung. Eller Lejonbruden som var min absoluta favorit. Det var inte direkt någon av visorna som slutade lyckligt. Men jag tyckte om henne, hennes speciella röst i knastret från LP-skivan. Jag undrade vad det blev av henne och bestämde mig för att undersöka saken närmre.

I Wikipedia står det att hon gav ut en samlingsskiva 2000 och att hon är med i en grupp som heter Mynta. De är tydligen en av Sveriges mest etablerade jazzgrupper. Jag är inte så insatt i Jazz men jag tror att den här gruppen tåls att kolla upp. Hennes röst gör att den tåls att kolla upp. Jag återkommer om det.

Schlager – en kultur i kulturen

2008-02-16T21:24:00.009+01:00

Schlager är kultur om något. Det är nästan som en egen liten kultur i kulturen. Och det är något som man antingen älskar, älskar att hata eller säger att man hatar men älskar i smyg. Själv tillhör jag den senare kategorin. Jag har inte riktigt kommit ut ur garderoben som schlagerfantast än. Jag säger att jag inte kollar på schlager och det gör jag inte heller, vanligtvis, förutom då hela Europa tävlar och kanske på Sveriges final. Men om jag väl börjar titta så är jag fast. Det är samma sak med fotboll. Jag blir nyfiken, jag är ju inte mer än människa. Eftersom jag såg delfinalen förra veckan så var det bara att slå sig ner framför teven den här lördagen också.

Här är mina tankar om kvällens bidrag:

Ola – Om jag hade varit tretton år gammal så hade jag varit dödsförälskad i honom och struntat totalt i hur det lät. Men nu är jag ju tjugosex, tyvärr.

Lasse Lindh - Jag gillar inte Lasse Lindh. Alls. Det värsta är att jag tycker om hans trallvänliga melodier och det är med skam i kroppen jag kommer på mig själv med att sjunga med i ”Varje litet steg” och den här kändes ungefär som en lite tråkigare version av den. Mitt ogillande av Lasse Lindh är inte helt obefogat. Han var nämligen med i en artikel i Tidningen Bon där 15 mer eller mindre kända svenskar talade om porr. Lasse Lindh sa apropå tjejer från öststaterna som utnyttjas av porren: "Tjeckiskorna är dom finaste öststatstjejerna, dom som finns nu." De fortsatte att prata om prostitution och Lasse Lindh säger: "Det finns lyckliga horor, jag ska maila några klipp." Det sista citatet lyder: "De bästa one-night-standen jag har haft är de som vill lyssna på min musik medan vi har sex." Kan man göra annat än att ogilla människan efter de uttalandena? Jag antar att även den här låten kommer att bli en radioplåga, särskilt på P3, så klart.

The Nicole – Hahaha va? Vill man verkligen bli misstagen för Ryssland i melodifestivalsammanhang?

Alexander Schöld – Åh, vi har ju nyss blivit av med Jimmy Jansson, så kommer det en ny likadan.

Rongedal – Jag gillar inte att titta på dem, de känns lite fåniga eller så är de bara skitcoola, jag kan inte riktigt bestämma mig. Men jag gillar låten. De låter som en blandning mellan Mika och Scissor Sisters.

Sanna Nielsen - Jag har någon slags hatkärlek till Sanna Nielsen. Jag tror att jag har ungefär samma relation till henne som till hela melodifestivalen. Jag gillar henne, men jag gillar det inte.

Andra generationen - Kebabpizza? Nåja, det ska alltid vara något sådant där tokroligt med. Och det gick ju hem förra veckan. Men det här var för fånigt. Synd på en rätt klatschig melodi.

Carola och Andreas - Jag gillade Carola och Andreas. Men jag tycker ju inte om Carola. Inte Andreas heller. Hur går nu det ihop? Det är som om jag inte vill ge dem vinsten, jag vill inte mata Carolas ego men samtidigt vill jag ju att vi ska vinna i Belgrad. Och de är ju ett vinnarkoncept, de där två.Konstigt att de ”Bara” kom till andra chansen. Kanske är fler än jag som är less på Carola. Eller så tog folk förgivet att de skulle gå vidare och glömde bort att rösta. Jag vet inte vilket jag hoppas på.

Aase Berg

2008-02-16T15:23:00.004+01:00

På onsdag börjar ett nytt moment i kursen jag läser. Det heter litterär gestaltning och ska ledas av Aase Berg. Det uttalas Åse och inte AC. Jag skämtade med mina klasskompisar igår när vi träffades för att läsa varandras texter, och menade att hon nog blir som en frisk fläkt. Det gick inte alls hem. Fast det gick hem bättre än han som sa att hennes dotter kanske heter Lise. Han skyllde på att han var från västkusten. Efter det insåg vi att vi nog hade suttit för länge.

Aase Berg har blivit nominerad till DN:s kulturpris, främst då för sin trilogi om moderskapet som innehåller ”Forsla fett”, ”Loss” och ”Uppland”. Det är tre diktsamlingar som är både nyskapande och eftertänksamma. Hennes dikter är inte helt enkla att förstå, men det är ju lite tjusningen, man behöver inte alltid förstå varenda tanke bakom lyriken för att njuta av den. Jag tycker om hennes diktning, den flyter på och lämnar en med en behaglig känsla i maggropen. Förutom det så har Aase Berg bland annat också varit med att bilda Surrealistgruppen i Stockholm, varit redaktör för Bonniers litterära magasin samt varit med att bilda bokförlaget Ink.

Så ni kan kanske förstå att det är med blandade känslor jag ser fram emot det här nya momentet. För visst känns det som ett privilegium att ha henne som lärare men samtidigt känns det väldigt nervöst att hon ska läsa och tycka till om mina enkla texter.

Festival Express

2008-02-16T02:49:00.036+01:00

När jag fyllde år i november fick jag en dokumentärfilm som jag trodde handlade om Janis Joplin. Den hette "Festival Express”. Den visade sig inte alls handla så mycket om Janis Joplin som om bland andra Grateful Dead och The Band. Man får följa dem allihop på turné med The Festival Express. Första gången jag såg filmen kände jag mig lite besviken över att den inte handlade så mycket om Janis som jag hade väntat mig, men samtidigt så handlade den om så mycket mer. Sedan att jag dessutom tycker väldigt mycket om The Band, gör ju inte upplevelsen sämre om man säger så. Andra gången jag såg den visste jag vad som skulle komma och kunde insupa atmosfären fullt ut. Woodstock on wheels har den här turnén beskrivits som – Tidernas längsta rockfest..

Man får se delar av deras spelningar, följa med i samtalen ombord på tåget, vara med på festerna. Jag kan säga, utan att ljuga, att alkoholen var den lättaste drogen artisterna var påverkade av. Minst sagt. Det känns lite makabert att sitta där framför teven och njuta av stämningen med vetskapen av att Janis dog av en överdos två månader efter turnén avslutats. Att just det här som jag sitter och tittar på var Janis sista turné. Men det är svårt att låta bli att ryckas med. Det är svårt att inte vilja vara där. Ändå.

Se trailer

Kulturnyheterna

2008-02-15T22:09:00.002+01:00

Kulturnyheterna visas vardagar klockan 19.00 i Svt2. Det är tio minuter långt. På tio minuter får man veta vad som händer i kultursverige – och världen. Fast nu ska det bli fem minuter längre. Hela fem minuter. Undra vad de ska pressa in där.

Nu har du bitit fel hand, Prince

2008-02-15T21:35:00.004+01:00

Prince stämmer inte bara Pirate Bay på flera miljoner. Han jagar även fans som har länkat till sidor med hans mp3-låtar och det handlar även där om miljonbelopp. Han stannar heller inte vid det utan har också varit ute efter dem som har använder hans bilder till sina hemsidor. Bilder. Till privata hemsidor.

Biter han inte den hand som föder honom nu? Det är ju dessa människor som sedan betalar för att gå på hans konserter. Det är dessa människor som överhuvudtaget gör att han får in pengar. Och ändå är han så småsint att han stämmer dem för att de har använt hans bilder till sina hemsidor. Hemsidor som hyllar honom som artist. Om jag hade varit han så hade jag snarare tackat för gratisreklamen. Och där någonstans tappar man lusten för att försörja honom, bidra till ännu mer pengar i hans kassa. Nu har jag personligen aldrig varit något fan av Prince så mig bekommer det inte nämnvärt.

Men jag kan inte låta bli att tänka; nog var det bättre förr…